Annons

Markus Huss:Ingenting är originellt i Handkedebatten

Foto: Francois Mori / TT

Det var länge sedan det rasade en sådan kulturdebatt som det gjort om Peter Handkes Nobelpris. Vad säger det om svensk offentlighet? En hel del, om man får tro en tysk litteratursociologisk studie.

Under strecket
Publicerad

Debatten kring årets Nobelpristagare i litteratur Peter Handke har snabbt antagit närmast oöverskådliga proportioner. Vid sidan av fördömanden av bland andra Pen International och Srebrenicas mödrar har en lång rad litteraturkritiker och litteraturvetare, politiker och statschefer, Balkankännare, historiker och författare tagit ställning, ibland för men oftast emot Svenska Akademiens beslut. Min gissning är att åtminstone en handfull litteratursociologer för närvarande sitter och gnuggar händerna i förtjusning. Reaktionerna och debattinläggen kommer förhoppningsvis analyseras i detalj när stormen kring årets pris bedarrat. Här finns nämligen mycket kunskap att hämta om hur olika delar av offentligheten hanterar det faktum att en politiskt belastad författare tillerkänns ett av de tyngsta litterära priserna i världen. 

Vår postmoderna tidsålder, slutligen, kännetecknas av en estetisk vändning.

Fallet Handke innebär en möjlighet att skärskåda rådande uppfattningar om författares och litteraturens roll i samhället, särskilt spänningsförhållandet mellan författarens offentliga persona visavi hennes litterära verk. Ska litteraturen betraktas som en estetisk frizon på armlängds avstånd från politiska skeenden, eller har författaren i kraft av sitt verk och sin verkan i världen tvärtom ett etiskt, samhälleligt ansvar? Uppfattningar kring dylika samband är förstås inte gripna ur luften, utan historiskt traderade och ideologiskt laddade, oavsett hållning. Faktum är att argumentationslinjerna i den svenska debatten uppvisar påtagliga likheter med tidigare strider kring politiskt och ideologiskt skamfilade författarskap. 

Annons
Annons

I sin fascinerande litteratursociologiska studie ”Ungeheure Größen: Malaparte – Céline – Benn” (ung. ”Upprörande storheter: Malaparte – Céline – Benn”, De Gruyter, 2005) undersöker Astrid Arndt receptionen av den tyske poeten Gottfried Benn (1886–1956), den franske prosaisten Louis-Ferdinand Céline (1894–1961) och den italienska författaren Curzio Malaparte (1898–1957) i ljuset av deras moraliskt-politiska förfallshistorier. Benn stödde under 1933–1934 öppet det nationalsocialistiska styret i Tyskland och anklagade bland annat exilförfattare som Thomas Mann för fosterlandsförräderi. Céline författade grovt antisemitiska pamfletter under åren 1937–1941 och stod nära den med naziregimen kollaborerande pressen. Och Malaparte var tidigt medlem i det italienska Nationella fascistpartiet och kände Mussolini personligen. Arndt analyserar hur dessa tre författares politiska ställningstaganden påverkade bedömningen av deras verk, och identifierar argumentationsmönster både hos försvararna och kritikerna. 

Själva kärnan i studien går ut på att visa hur fallen Benn, Céline och Malaparte utmanar föreställningen om konsten som en förening mellan det goda, det sanna och det sköna. Idén om att det estetiska och det etiska inte bara hänger ihop utan också förutsätter varandra spårar hon tillbaka till Platon och Aristoteles. Från antiken ända in på 1700-talet dominerar denna med Arndts ord ”heteronoma konstsyn” i västerlandet, alltså synen på konsten som en funktion i stat och samhälle, för att därefter successivt utmanas av föreställningen om konsten som ”autonom”, en sfär underställd sina egna lagar bortom samhällets och politikens domäner. 

Annons
Annons

Sann diktning är, enligt denna logik, antitotalitär.

Vår postmoderna tidsålder, slutligen, kännetecknas av en estetisk vändning, menar Arndt, där estetiken ytterligare lösgjort sig från den samhälleliga moralens och etikens domäner. De som bejakar denna utveckling lyfter fram konsten som en unik kunskapsform, medan motståndarsidan istället anklagar en dylik konstsyn för att vara amoralisk och nihilistisk. I en samtid präglad av slentrianmässig kritik mot ”det postmoderna” från både höger- och vänsterhåll känns tendenserna igen, och även om Arndts skiss över utvecklingen slutar i början av 2000-talet, är den giltig också för dagens dominerande uppfattningar.  

Hur ska vi bedöma ett verk som allmänt anses vara av hög konstnärlig kvalitet, vars upphovsperson också låtit sig förföras av en despotisk regim och aktivt främjat dess politiska sak i sin offentliga roll som författare? Arndt avtäcker en underliggande premiss för hur den konstnärliga och moraliska bedömningen träder fram, som i sin tur strukturerar både kritikers och tillskyndares argument: att frambringa estetiskt framstående verk låter sig inte förenas med engagemang för ett totalitärt system. Med hänvisning till Jean-Paul Sartre och Theodor Adorno pekar hon på uppfattningen att ”moraliskt förfall” inte kan samexistera med högkvalitativ konst. Detta har i sin tur att göra med föreställningen om konst och frihet som intimt förbundna med varandra. Sann diktning är, enligt denna logik, antitotalitär. 

Plötsligt skriver Benn dåligt.

Fallen Benn, Céline och Malaparte utgör just därför brott eller ”störningar” av detta ”oförenlighetsdiktum”, som Arndt kallar debatternas strukturerande premiss, eftersom de tre författarnas verk tillerkänns ett högt estetiskt värde, samtidigt som de komprometterat sig med 1900-talets politiskt mest anstötliga och förkastliga ideologier. Utifrån oförenlighetsdiktumets logik utvecklas därför olika försvars- respektive angreppslinjer, där försvararna försöker relativisera eller spela ned författarens politiska och moraliska ställningstaganden, medan kritikerna istället försöker leda i bevis att författarskapets estetiska halt i själva verket inte håller måttet. På så vis anstränger sig båda sidor för att upprätthålla den ömsesidiga kopplingen mellan politisk-moralisk resning och estetisk kvalitet. 

Annons
Annons

Försvarare av Benn under den tidiga efterkrigstiden beskrev exempelvis poetens engagemang för den nazistiska regimen som ”ett misstag”, grundat i politisk naivitet, som snabbt ska ha korrigerats när han kommit till insikt om regimens sanna natur. I ett inlägg från 1949 beskrev Werner Helwig Benns ställningstaganden för nazismen som ett Weltanschaungsunfall, en ”världsåskådningsolycka”. Ett årtionde senare försöker försvarare att rehabilitera Benn med hänvisning till publicerade brevkorrespondenser och nya biografier som de menade avtäckte en djup politisk och existentiell ambivalens som motverkade bilden av en totalitär och hårdför nihilist.

Beskrivningen av Benns samröre med nazisterna som en kort fas, utan relevans för det litterära verket, passade också in i det allmänt konservativa klimatet i Förbundsrepubliken under 1950-talet. Ytterligare en vanlig strategi var att fokusera problematiken på en avgränsad fas i författarskapet för att på så vis rädda helhetens balans mellan litterär rang och moralisk integritet. 

Bland Benns kritiker dominerade istället uppfattningen att hans litterära verk befläckats av partitagandet för nazismen. Författaren Klaus Mann, som tillhört Benns tidiga beundrare, konstaterade efter Benns attack på exilförfattarna att den forne idolen nu definitivt gjort sig skyldig till att ha ”vanärat anden” genom att vara ”det Tredje rikets profet”: ”Plötsligt skriver Benn dåligt”. Författaren Hans Werner Richter beskrev Benns ställningstagande som en händelse omöjlig att bortse ifrån: ”Misstag kan man förlåta, men det finns misstag som inte låter sig glömmas bort.” 

Annons
Annons

Denna strategi leder också ofta till en kritisk omvärdering av synen på författare och intellektuella som moraliska auktoriteter.

Arndt visar emellertid också på argumentationslinjer som går emot oförenlighetsdiktumets logik och istället menar att moraliskt förfall och hög estetisk kvalitet kan samexistera. Denna strategi leder också ofta till en kritisk omvärdering av synen på författare och intellektuella som moraliska auktoriteter. Benn-apologeterna gör sig skyldiga till oärlighet när de beskriver Benns politiska hållning som ett misstag, menade exempelvis Wolfgang Rothe 1985. Tvärtom måste man stå ut med den djupa ambivalensen hos Benn, också när den är ”högst pinsam”. Andra menade istället att fallet Benn bör tjäna som exempel på tyska intellektuellas naivitet och korrumperbarhet, men också på tendenser hos ”genomsnittsmedborgaren”. 

Att tadla en författare för undermålig moral går i grunden emot det mångtydiga i konstens väsen, menade å sin sida Reinhold Grimm 1961, vilket också krävde en reviderad bild av författaren som moralisk auktoritet: ”Konstnären är en tvivelaktig gesäll, en opålitlig och lättsinnig figur.” Tankefiguren att stor konst skulle förutsätta en i grunden amoralisk hållning, där politiska irrvägar är beklagliga men nödvändiga konsekvenser, förekom också, även om dess företrädare var i klar minoritet. Vanligare var viljan att söka friskriva verket – med stöd i en autonom konstsyn – från en moraliskt korrumperad författargestalt. Människan Benn förirrar sig politiskt, men ”lyrikern ljuger inte”, menade Klaus Theleweit. Enligt detta synsätt besitter alltså det litterära verket en annan och mer nyanserad sanning som överskrider sin upphovspersons moraliska och estetiska intentioner.

Annons
Annons

Det jag skrev är ju bara en reseskildring.

Benn, Céline och Malaparte positionerade sig alla tre som outsiders och menade sig – i enlighet med en autonom konstsyn – stå över sin samtids politiska strider. Samtidigt deltog de tvivelsutan i tidens politiska diskurser, vilket visar hur en heteronom syn på konst som engagerad samtidigt förutsätter en autonom konstsyn; alla tre reagerade på kritik genom att hänvisa till sin status som diktare. Detta gäller också Handke, som Arndt diskuterar i slutet av sin studie. Handkes svar i en intervju 1996 på kritiken av reseskildringen ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien” går helt i linje med Arndts tidigare observationer: ”Det jag skrev är ju bara en reseskildring, jämte en kritik av språket. Allt utöver det är bortom mitt kompetensområde.”

Mängden Handkecitat som dykt upp sedan dess, där han tvärtom uttalar sig om politiska och historiska sakförhållanden, illustrerar svårigheten att frammana en koherent författaridentitet, eftersom författare tenderar att ikläda sig olika masker. Den politiskt engagerade författaren balanserar med andra ord ständigt på gränsen mellan ett politiskt och litterärt fält. Å ena sidan hänvisar författaren till sitt oberoende och gör anspråk på att delta i den politiska diskursen, å andra sidan vägrar författaren att underkasta sig de normer och måttstockar som där råder. Denna balansakt präglar också receptionen av verket och kampen mellan konstsyner.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons