Annons

”Inget i Wongs artikel visar att anslagen är politiserade”

Sofia Lilly Jönsson, kritiker i SvD och ledamot av fackboksgruppen på Statens kulturråd.
Sofia Lilly Jönsson, kritiker i SvD och ledamot av fackboksgruppen på Statens kulturråd.

Den som granskar listorna med namn på titlar som fått stöd kommer att finna en bred variation av ämnen. Det skriver Sofia Lilly Jönsson som svar på Ola Wongs artikel i SvD, där förlag varnar för att politiker försöker styra innehållet i de böcker som ges ut via det statliga litteraturstödet.

Under strecket
Publicerad

I Ola Wongs artikel om det statliga litteraturstödet knyts övergripande direktiv för Statens kulturråd till de konkreta besluten om vilka böcker som får stöd. Inget sägs i hans artikel om det faktiska underlag som kan visa om det som hävdas i artikeln – att anslagen är politiserade – stämmer.

Men protokollen med beslut är offentlig handling, och det går att titta på vilka ansökningar som beviljats och vilka som fått avslag. Namn på titlar som fått stöd läggs ut på Kulturrådets hemsida. Den som granskar listorna kommer att finna en bred variation av ämnen, under förra året från 68-kyrkan till Zarah Leander, för att ta två exempel ur högen. Transparensen är till just för att vem som helst ska kunna läsa och hålla koll själva. Gör det!

Besluten om litteratur fattas i fyra externa arbetsgrupper: barn- och ungdomslitteratur, bildverk och serier, skönlitteratur, samt facklitteratur. I arbetsgruppen för fackböcker, där just nu jag är ordförande, beslutar sju ledamöter om cirka 500 ansökningar om året. Man söker uppdraget som ett jobb och får ett förordnande i två år, med möjlig förlängning i högst fyra år.

Annons
Annons

Jag känner dock inte att jag måste vara någon apologet för kulturstöd generellt bara för att jag deltar i processen, precis som förläggarna gör som söker för sina böcker.

Det statliga litteraturstödet infördes 1975. Syftet är att främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen samt främja spridning och läsning av litteratur.

Som kvalitetsmål anges för fackböcker tillförlitlighet i sak, aktivt reflekterande, tillförande av ny kunskap, belysning av nytt område, aktualitet, värde som debattinlägg samt populärvetenskapliga kvaliteter.

Kvalitet ifråga om mångfald för en fackbok kan alltså gälla till exempel om boken tillför något nytt, eller om det redan finns många aktuella böcker med ungefär samma innehåll och vinkel. Nyutgivning av klassiker bedöms utifrån sådant som kommentarer, översättning och relevans idag.

Kvalitetskriterier är inte statiska mallar som trycks över konstverk för att se om de fyller ramen. Det här är något jag måste förklara rätt ofta också som kritiker, och som jag tror har att göra med det undflyende begreppet kvalitet. Kvaliteten i en kritisk bedömning är just att väga olika saker mot varandra, styrkor och svagheter. I en sådan bedömning kan absolut sådant som jämställdhet och tillgänglighet räknas in och faller kanske redan under kriteriet om tillförlitlighet i sak.

Jag känner dock inte att jag måste vara någon apologet för kulturstöd generellt bara för att jag deltar i processen, precis som förläggarna gör som söker för sina böcker. Jag är en bekymrad medborgare som alla andra, och kommenterar här inte för Statens kulturråd eller de andra i arbetsgrupperna utan för mig själv.

Annons
Annons

Visst är pengar och yttrandefrihet en knepig kombination. Det är ju därför som myndigheten flyttar ut besluten om litteraturen på självständiga, cirkulerande läsare. Vare sig man ser kulturstöd som ett slags investering för samhället eller som goodwill för sponsrade företag, eller något annat, är ändå ekonomiskt stöd en form av styrning, oavsett om pengarna kommer från fursten eller folket.

Konstnärer som vill vara helt fria ställer sig utanför allt kapital, ekonomiskt som socialt.

Forskaren och författaren Rasoul Nejadmehr berättade en gång något som jag tänker på ofta: när den repressiva regimen tog över i Iran var folkmusiken den enda musik som de konsthatande myndigheterna inte lyckades tysta. Folkmusiken hade inte som orkestrarna några institutioner som kunde stängas.

Konstnärer som vill vara helt fria ställer sig utanför allt kapital, ekonomiskt som socialt. Finns den sortens yttrandefrihet alls? Det är den frågan som ligger i botten när vi debatterar styrning av konsten. Är frihet från kulturpolitik verkligen vad man vill, eller vill man bara att kulturpolitiken ska gynna just mig? Vem styr kulturens innehåll förutom konstnären – den fria marknaden eller statens jävsreglerade ordningar, akademier eller mediechefer, publiken, offentligheten, eller något annat? Om det är fria författare vi vill ha, ja ett fritt ord för vem som helst, så måste vi erkänna att det kostar på att stå helt ensam, också utanför debattens trygga skyttegravar som också är en form av stöd.

I helgens DN berördes detta av Bengt Ohlsson i en artikel om konstnärens svårigheter att navigera runt åsikter och tabun.

Den diskussionen är både viktig och aktuell.

Men specifikt när det gäller det statliga litteraturstödet finns alltså öppna underlag att ta del av om vilka böcker som fått anslag och vilka som inte fått det. Eventuell kritik mot utfallet bör utgå från dem.

Sofia Lilly Jönsson är kritiker i SvD och ledamot av fackboksgruppen på Statens kulturråd

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons