Annons

Maria Ludvigsson:Inget parti överlever en dans med Socialdemokraterna

Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes
Ragnhild Pohanka, Birger Schlaug, Åsa Domeij, Per Garthon och Eva Goes Foto: Leif R Jansson/TT
Under strecket
Publicerad

Det enda som förvånade med Miljöpartiets valresultat var att partiet inte åkte ur riksdagen. Ett parti med idealistiska ambitioner överlever inte regeringskoalition med en dinosaurie som maktmuterat.

När det före detta språkröret Birger Schlaug reflekterade över sitt partis valresultat (DN 11/9) drog han slutsatsen att somliga påverkar bäst utanför regeringskansliets kvava värld.

Så är det helt säkert. En demokrati fungerar inte minst tack vare alla dem som inte styr diverse folkvalda församlingar. Att delta i debatt eller diskussion, liksom att i ständig kontakt med väljare och förtroendevalda påverka agenda och beslut är ett uppdrag för fler än partigängare.

Det är en gåta varför så många ideella organisationer ivrigt ber om kommunalt eller statligt stöd för sin verksamhet. Den som får pengar av en politiker är inte längre fri. Det finns inga bidrag som inte villkoras: Ger vi er av skatteslantar, får ni ge följsamhet i återgäld.

Men precis som kyrkan ska hålla sig undan partipolitiken gör övriga civilsamhället rätt i att fokusera på sitt. En aktiv förening kan göra långt mer för en grupp människor, en bygd eller en god sak än 100 riksdagsledamöter. Vår svenska tilltro till politikens möjligheter är i bästa fall godtrogen, i värsta fall dumdryg.

Annons
Annons

Miljöpartiet påminner om att politiken kan fördärva sådant som lever väl så länge det politiska maktspelet inte bjuds in. Politiker må vara aldrig så idéburna och välvilliga, men de ideella krafterna lever bara i atmosfären utanför marknaden och politiken.

När Miljöpartiet var relativt ungt fanns ett genuint stöd för friskolor. Kritiken riktades mot det enhetliga kommunal Skolsverige där olikhet och småskalighet slocknade i takt med att byskolor och mindre skolenheter stängdes.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet hade skapat cementskolan. Lika rätt till skola perverterades till exakt lika skolgång för alla. Den som hade andra behov gjorde sig icke besvär.

Miljöpartiets, med fleras, reaktion mot det stelbenta skolmaskineriet där Hem och skola-föreningen var höjden av inflytande, ledde till Friskolesverige. Länge var miljöpartistiska röster för friskolorna tydliga. Man satte exempelvis fingret på hur skadliga de ökande kraven på enhetlighet som staplades på friskolornas måste-listor var. Alla skulle ha slöjdsal. Alla skulle ha fullständigt skolbibliotek. Alla skulle ha exakt detsamma, alldeles oavsett om det gick att ordna på annat vis eller inte.

Detta ledde till en enda sak: De minsta slogs ut och de större friskolebyggena blev starkare. I socialdemokratin finns en stark drivkraft för stordrift och enhetlighet. Det är inte så knussligt med dem som är lite annars, eller bara inte som folk flest. Allt ska standardiseras och rationaliseras.

Det passar särdeles dåligt när man har med skolelever, pedagoger och lärande att göra.

Men: Miljöpartiets öde är i sig inte unikt. Varje parti som lånat sig till att tjäna S som regeringssällskap har strax minimerats. Återhämtningen har tagit lång tid. 1981 gjorde C och FP upp med S om marginalskatterna bakom ryggen på M. Följande val förlorade FP 2,6 procentenheter och C 4,7. 1990 var det dags igen. FP gör upp med S om skatterna. I valet 1991 tappar FP 3,1 procentenheter. 1995 är det C igen. Efter ett ekonomiskt-politiskt samarbete med S tappade partiet 2,5 procentenheter i valet 1998.

Vad ni än gör, när S bjuder upp till dans igen – avstå! Den blir inte på rosor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons