Annons

Jan Söderqvist:Paris har inte sett sin sista terrortragedi

Franska poliser med blommor de har fått av människor utanför konsertlokalen Bataclan i Paris.
Franska poliser med blommor de har fått av människor utanför konsertlokalen Bataclan i Paris. Foto: Kamil Zihnioglu/TT
Under strecket
Publicerad

Sting höll en tyst minut för terrorns offer under sin konsert på Bataclan i lördags.

Foto: David Wolff Patrick/TTBild 1 av 1

För att komma upp till G-läktaren på Stade de France, där Frankrike i fredags kväll spelade VM-kval i fotboll mot Sverige, måste vi passera den plats där bomben smällde för ett år sedan. Då har vi redan blivit professionellt visiterade en gång. Vilket sedan upprepas i samband med biljettkontrollen, utifall vi skulle ha lyckats beväpna oss under de senaste 20 sekunderna. Åt slumpen lämnas inget.

Ingenting talar för att Paris skulle ha sett sin sista terrortragedi.

Även det vilda flaggviftandet före och under matchen är noga regisserat. Flaggorna ligger där och väntar på våra platser. En entusiastisk speaker drar igång den ena läktaren efter den andra, och som folk viftar och skrålar! Det är i princip fullsatt, vilket innebär 80 000 åskådare. Effekten blir rätt mäktig. Liksom när alla sjunger ”Marseljäsen” för full hals. A capella! Och all denna frenetiska nationalism är direkt kopplad till fjolårets attentat, menar mitt matchsällskap.

Frankrike är förändrat. Undantagstillstånd råder ännu och ingenting talar för att Paris skulle ha sett sin sista terrortragedi. Och när Sting på lördagskvällen återinviger konsertlokalen Bataclan – 89 döda för ett år sedan – är säkerhetspådraget surrealistiskt omfattande. Detsamma gäller mediebevakningen; oräkneliga journalister från när och fjärran intervjuar alla som mödosamt tränger sig fram mot insläppet: Vad betyder kvällens konsert? Hur har Paris förändrats efter attackerna? Är vi rädda?

Annons
Annons

Sting höll en tyst minut för terrorns offer under sin konsert på Bataclan i lördags.

Foto: David Wolff Patrick/TTBild 1 av 1

– Ja, jag är rädd, säger en musiklärare med sorgsna ögon bakom mig i kön. Men inte bara just i kväll, utan varje kväll.

En man i tjock halsduk förklarar in i en tv-kamera att visst kan man säga att det här är en speciell dag med tanke på alla ceremonier på grund av årsdagen, men för honom är varje dag i Paris utan ett nytt terroristdåd en speciell dag.

Sting höll en tyst minut för terrorns offer under sin konsert på Bataclan i lördags.
Sting höll en tyst minut för terrorns offer under sin konsert på Bataclan i lördags. Foto: David Wolff Patrick/TT

På ytan kan det tyckas som om Paris har återhämtat sig. Utelivet kring Place de la Bastille är åter igen så stimmigt man kan begära (och svenska fotbollsfans gör vad de kan för att omvandla Paris till en charterdestination). Men samtalar man med folk, framträder snart en annan bild. Någon berättar att det inte känns tryggt med folksamlingar längre, att man undviker plattformen om man ska invänta ett tåg och hellre fördriver tiden i små butiker utanför stationen. En annan beskriver hur umgängesmönstret har förändrats på så sätt att man numera bestämmer sig för ett bio- eller teaterbesök i allra sista stund, eftersom risken alltid finns att saker och ting ställs in.

Paris reser sig alltid.

Efter en tyst minut för alla dem som föll offer för fjolårets attacker, anbefalld på en charmerande och mycket uppskattad franska, inleder Sting – vars band är förstärkt med den libanesiskfranske trumpetaren Ibrahim Maalouf – sin spelning med låten ”Fragile”. Texten talar om blod som flyter och torkar i kvällssolen: ”Tomorrow’s rain will wash the stains away/But something in our minds will always stay”.

Paris är inte bara en stad, utan en hel värld, och reser sig alltid. Men det är inte riktigt samma stad. Vi vet att de som vill försoning är många och beslutsamma. Men det är de andra också.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons