Annons

Lotta Lundberg:Ingmar Bergmans komplimang gjorde mig full i skratt

Jag satt i soffan och häpnade. Kommentaren som Ingmar Bergman gav till Liv Ullmann fick ett skamset fnitter att bubbla fram inom mig.

Under strecket
Publicerad

Ingmar Bergman och Liv Ullmann.

Foto: IBLBild 1 av 1

Ingmar Bergman och Liv Ullmann.

Foto: IBLBild 1 av 1
Ingmar Bergman och Liv Ullmann.
Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Foto: IBL

Jag tänker på en film som jag såg om Ingmar Bergman.

Han hade precis gått bort och under en vemodig och vacker timma berättade Liv Ullmann om hans gärning och deras liv tillsammans.

Hon var mycket intagande och jag kunde inte bestämma mig för om hon var böjlig som en tårpil intill en damm i en park med fascistisk buxbomklippning. Eller om hon mer påminde om en vindpinad martall bredvid en rauk på norra Gotland. Jag bestämde mig för det senare.

Men det som etsat sig fast från det där programmet var när hon berättade att Ingemar, alla andra säger Ingmar-Bergman när de talar om honom, Liv säger alltid bara Ingemar på det där absolut ullmannska sättet med en lätt norsk eftersläpning på ordet, förtjusande skulle jag ha kunnat säga om det hade varit ett ord som jag använde.

Annons
Annons

Allt nog, hon berättade att Ingemar hade givit henne den bästa komplimang hon fått i hela sitt liv.

Han hade sagt: Liv, du är min Stradivarius.

Jag minns att jag satt i soffan och häpnade, eller ska jag kanske hellre säga att jag blev helt full i skratt. Ett slags skamset fnitter bubblade fram inom mig.

Här sitter en av världens bästa skådespelerskor, numera FN-ambassadör i Gud-vet-vilka-länder och tunga organ, och säger att det vackraste någon någonsin sagt till henne var en man som sa – att hon var hans instrument, en fiol i en platt liten låda, som inte kan röra sig utan att han tar i henne.

Eftersom det är Ingmar Bergman-år i år tänker jag ibland på honom.

Och på Liv och filmen och kärleken.

Förmodligen tänker jag helt fel. Jag är väldigt dålig på att tänka om kärleken.

Hon syftade nog inte på hur härligt det var att ligga i en platt låda och vänta på hans förtrollade händer – utan på relationen.

Att vad han faktiskt sa var att han inte kunde skapa utan henne.

Att en musiker utan sin Stradivarius är en död musiker.

Jag tänker ofta på skådespelerskor nuförtiden.

Som ung beundrade jag dem för att de var vackra. Jag avundades dem för att de fick gå på röda mattor. Sen lärde jag mig att se deras mod.

Jag vet inte hur de gör. Om de tömmer sig på sig själva för att kunna fyllas av rollen?

Eller om de plockar fram den del av sig själv som också finns i rollen?

Att de är så mogna som människor att de vågar ha en hel arsenal av mer eller mindre accepterade känslor som de sen använder framför kameran.

Hur de än gör är det modigt. Och deras hemlighet och kompetens.

Ibland låtsas jag att jag är skådespelerska.

När en gestalt ska ta form i en ny roman häller jag ömsom ut mig och låter mig fyllas, och ömsom plockar jag upp gammalt sunk och elände som mitt inre liv också består av. Det är svårt.

Ibland blir protagonisten platt. Det är inte bra.

Ibland blir hon för lik mig – och det har jag aldrig tyckt varit så värst stor konst, då kunde jag ju lika bra publicera mina dagböcker.

Ibland blir hon helt fri, suverän och underbar.

Kanske var det så Ingmar menade när han liknade Liv vid en Stradivarius?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons