Annons

Jayne Svenungsson:Inkarnationen av den perfekta människan

KÄRLEKSHISTORIA. Positivismens fader Auguste Comte förälskade sig i Clotilde de Vaux – efter sin död dyrkad som en sekulär madonna i den positivistiska kulten. Deras historia ger en unik inblick i 1800-talets dynamiska tänkande.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Rosalie Boyer, Clotilde de Vaux, Sophie Bliaux och Auguste Comte. Illustration av Lionel Royer.

Bild 1 av 1

Rosalie Boyer, Clotilde de Vaux, Sophie Bliaux och Auguste Comte. Illustration av Lionel Royer.

Bild 1 av 1
Rosalie Boyer, Clotilde de Vaux, Sophie Bliaux och Auguste Comte. Illustration av Lionel Royer.
Rosalie Boyer, Clotilde de Vaux, Sophie Bliaux och Auguste Comte. Illustration av Lionel Royer.

UNDER STRECKET

På en fasad alldeles i början av Rue Payenne i Paris kan man läsa orden Religion de l’Humanité. Den anspråkslösa lilla gatan i Maraiskvarterens hjärta är bekant för generationer av svenska forskare och kulturarbetare som tillbringat längre eller kortare perioder i det vackra 1500-talshuset på nummer 11. Men gatan är alltså inte enbart adress för Svenska Kulturinstitutet. På nummer 5 ligger också Europas enda kvarvarande tempel för den religiösa positivismen.

Förutom orden om en mänsklighetens religion kan man på fasaden läsa inskriptionen L’amour pour principe et l’ordre pour base, le progrès pour but. Kärleken som princip och ordningen som grund, framsteget som mål. Sist men inte minst kan man i fasadens mitt skåda en byst av Auguste Comte, positivismens fader.

Annons
Annons

När huset på nummer 5 förvärvades och invigdes år 1903 var Comte emellertid sedan länge död och begraven. Bakom förvärvandet låg en grupp positivister från Brasilien där den nya kulten vuxit och blomstrat sedan mästarens död. Nu var den valda platsen för ett tempel på europeisk mark dock inte helt godtycklig. På Rue Payenne nummer 5, eller möjligen 7, hade ett halvsekel tidigare en ung dam vid namn Clotilde de Vaux residerat.

Hade det inte varit för att hennes väg korsats av Auguste Comte under de sista åren av hennes korta liv hade Clotilde de Vaux med all sannolikhet varit ett bortglömt namn i de historiska arkiven. Men ödet ville annorlunda. Clotilde de Vaux kom inte bara att bli föremål för en himlastormande kärlek från Comtes sida. Hon kom också, efter sin död, att bli förevigad i den positivistiska kulten, dyrkad som en sekulär madonna, som själva ”syntesen av den perfekta Mänskligheten”.

Om Clotilde de Vauxs och Comtes öden kan man läsa i ”L’amoureuse histoire d’Auguste Comte et de Clotilde de Vaux”, återutgiven i faksimil 2009. Verket publicerades ursprungligen 1917 och är författat av en sonson till de Vauxs bror, Charles de Rouvre. Förutom att de Rouvre var i besittning av de nära 200 brev som Comte och de Vaux förärade varandra under de Vauxs sista levnadsår, ägde han tillgång till farföräldrarnas berättelser om det familjedrama som utspelat sig vid förra seklets mitt. Behållningen i verket ligger sålunda mindre i dess litterära kvalitet och mer i den unika inblick det ger oss i dessa speciella livsöden i det parisiska 1800-talet.

Annons
Annons

Vem var då denna Clotilde de Vaux? Vid tiden då Auguste Comte trädde in i bilden rymde hennes liv redan de flesta komponenterna av en fullskalig tragedi. Till dessa komponenter hörde den fysiska skröplighet som hon dragits med sedan barndomen och som en tidig vårdag 1846 skulle ta hennes liv. Hon var då 31 år gammal.

Men det var inte bara den personliga hälsan som hade svikit henne i livet. Vid 20 års ålder hade hon gift sig med Amédée de Vaux, en man av dubiöst aristokratiskt påbrå som vid giftermålet tagit över sin svärfars tjänst som indrivningsman. Efter bara ett par år hade äktenskapet spårat ur och en vacker dag var Amédée de Vaux borta. På trappan stod i stället ett par män från kronofogden och avkrävde Clotilde nycklarna till hemmet. Amédée hade då redan flytt landet och lämnat sin hustru med tomma konton och en bunt falska bankböcker.

Där var Clotilde de Vaux alltså en bit in i livet. En tilldragande kvinna av beskrivningarna att döma, men fjättrad vid ett misslyckat äktenskap och därmed dömd att leva ensam och barnlös. Några ekonomiska tillgångar hade hon inte och konventionen i den medelklass hon tillhörde bjöd inte kvinnor att gå ut i lönearbete.

Den enda utväg som stod till buds var att förlita sig på föräldrarna. Clotilde de Vaux begav sig sålunda till Paris där föräldrarna slagit sig ner efter pensionen. I Paris, närmare bestämt på Rue Pavée, residerade också en av hennes bröder. Clotilde bosatte sig ett stenkast från brodern, alldeles där Rue Pavée mynnar ut i Rue Payenne.

Det var i broderns hem som Clotilde de Vaux träffade Auguste Comte i april 1844. Comte var vid den här tiden en av Frankrikes mest uppburna filosofer, berömd för sina kurser i den positivistiska filosofin vid anrika École Polytechnique. Under 20 års tid hade Comte noggrant kartlagt den sociala kroppens fysik, driven av en kompromisslös tro på mänsklighetens utveckling mot det bättre. Den enda hämskon låg i människans egen benägenhet att hålla fast vid primitiva och vidskepliga föreställningar. När dessa väl prisgivits låg fältet öppet för det ”positiva stadiet”, en tillvaro genomlyst av den vetenskapliga blicken.

Annons
Annons

Comte blir redan vid detta första möte djupt betagen av Clotilde. I den eleganta unga damen finner han inte bara sin musa, sin själsfrände och sitt livs stora kärlek. Han finner också den saknade pusselbiten i sitt filosofiska system. Ett halvt liv hade han ägnat sig åt att försöka förstå det mänskliga livets lagar. Nu slås han till marken av passionerad kärlek och upptäcker att han bara förstått halva människan.

Till skillnad från flera av sina samtida lärjungar som var av uppfattningen att pusselbiten Clotilde definitivt inte hörde hemma i det positivistiska pusslet, såg Comte ingen motsättning mellan sin tidiga filosofi och den vändning hans tänkande kom att ta från den här tiden och framåt. Lika viktig som hans vetenskapliga skolning varit för hans tidiga verk, lika viktig skulle erfarenheten av att älska, åtrå och lida för kärleken bli för hans sena verk.

Men just här kan man också ana vad det var som upprörde flera av Comtes lärjungar. Stick i stäv med positivismens själva grundtanke öppnade Comte nu sitt tänkande för en dimension bortom det som kan observeras och bevisas. Därmed stod också dörren öppen för utvecklingen av positivismen i riktning mot en regelrätt religion, låt vara en religion utan Gud.

Det finns mer att säga om denna utveckling. Men låt mig först återvända till mötet mellan Comte och Clotilde 1844. Som den sensibla läsaren möjligen redan anat var attraktionen inte fullt ömsesidig. Tvärtom återerinrar sig de Rouvre, via farföräldrarnas berättelser, att Clotilde fann den betydligt äldre Comte lustig och allt annat än fysiskt tilltalande.

Annons
Annons

Men det är också här det vackra börjar i den korta men intensiva kärlekshistoria som växer fram. Enligt höviskhetens alla regler låter Comte ett helt år gå innan han i april 1845 skriver det första brevet till Clotilde. Under tiden utvecklas en djup vänskap mellan Comte och Clotildes familj. Varje vecka ses man hemma hos brodern och umgås och diskuterar.

När Comte till sist sätter ord på sina känslor låter han fördämningarna brista: ”Jag har inte kunnat sova ett ögonblick och detta har helt klart att göra med mitt hjärtas verksamhet … jag kommer denna dag att vara exklusivt upptagen av Er.” Men vid denna tid är en djup vänskap redan etablerad mellan dem och Clotilde svarar i fast ton att Comte bör bespara henne sina översvallande känslor. Lika bestämt försäkrar hon honom emellertid sin djupa aktning och uppriktiga tillgivenhet.

Nu bör man avhålla sig från att idealisera den kärlek som växer fram mellan Auguste Comte och Clotilde de Vaux. Inte minst som Comtes kärlek kommer att anta alltmer possessiva drag i takt med att hans psykiska ohälsa tilltar.

Samtidigt är det svårt att inte bli gripen av denna på så många sätt unika kärlekshistoria. Unikt är inte minst Comtes gensvar på Clotildes betackande för hans översvallande känslouttryck. Tvärtemot vad man kunde förvänta sig leder insikten om att hans amorösa känslor inte är besvarade inte till att hans intresse för Clotilde som person avtar. ”Jag skulle aldrig kunna förebrå Er något”, skriver han, ”den sällsynta noblessen i Ert beteende försäkrar Er för alltid min vänskap.”

Annons
Annons

Comte högaktar Clotilde som vän, samtalspartner och inspiratör. Han låter henne läsa sina filosofiska alster och när Clotilde sommaren 1845 får en novell publicerad delar han med entusiasm hennes glädje.

Även för Clotilde kom relationen till Comte att rymma en växande kärlek. Stärkt av framgången med den publicerade novellen börjar hon nära en dröm om att slå igenom som författare och därigenom bryta sitt ekonomiska beroende av föräldrarna. Comte stöder henne såväl moraliskt som praktiskt. Mot familjens vilja ger han henne ett större lån för att hon ska kunna ägna sig ostört åt sitt skrivande.

Vid denna tid börjar den innerliga vänskapen mellan Comte och Clotildes familj raskt brytas ner. Till skillnad från Comte stöder familjen inte Clotildes litterära ambitioner. Hennes sista månader i livet kommer därför inte bara att präglas av en kamp mot den sviktande hälsan. Under vintermånaderna 1846 hamnar hon i tvärdraget av en uppslitande konflikt mellan Comte och familjen, en konflikt som bokstavligen följer henne inpå dödsbädden en kylig eftermiddag i april.

Åtminstone om man får tro de Rouvre. Bland de bilder som starkast etsat sig fast i farföräldrarnas minne återger han hur Comte vid dödsvakan duperar familjen att för ett ögonblick lämna rummet där den döende vilar, varpå han blixtsnabbt låser dörren inifrån för att få vara ensam med sin älskade under hennes sista timmar i livet.

Comte hade vid det här laget börjat bli påtagligt märkt av den psykiska obalans som redan i hans ungdom gjort sig gällande. När tuberkulosen till sist vinner kampen om Clotildes liv störtar han ner i ett själsligt kaos som han aldrig fullt kommer att återhämta sig ifrån.

Annons
Annons

Det är också i sviterna av Clotildes död som hans filosofiska system kommer att anta alltmer sakrala drag. 1847 utnämner han sig till andlig ledare för Mänsklighetens Religion. Snart har han upprättat såväl sakrament som en helgonkalender bestående av den mänskliga historiens stora tänkare. I hjärtat av den nya kulten ställer han Clotilde, inkarnationen av den perfekta Människan.

Berättelsen om Auguste Comte och Clotilde de Vaux har gett upphov till en och annan spefull kommentar. Comte, hyperrationalisten som förlorar sig ohjälpligt i kärleken till en vacker kvinna och blir galen. För att inte tala om det ironiska i att vidskeplighetens mest obetvinglige vedersakare renodlar sin vetenskapstro så till den grad att den till sist antar dragen hos en regelrätt religion.

Efter att tillsammans med de Rouvre ha försjunkit i Comtes och Clotildes korrespondens och inte minst deras filosofiska utbyte slås jag av det snäva och förminskande i slika ironiseringar.

I breven träder en kärlek av sällsynt art fram. Sällsynt därför att den inte med lätthet låter sig sorteras in i kategorier såsom ”amorös”, ”vänskaplig” eller ”kollegial”. Även om Comtes kärlek mot slutet antog mindre tilltalande drag är det också värt att notera den närmast ovillkorliga kärlek han manifesterar för sin väninna och musa i en tid som vanligen släppte fram kvinnor enbart på bestämda villkor och med specifika förväntningar.

Korrespondensen ger oss också ett vittnesbörd om dynamiken i 1800-talets europeiska tänkande. Likaväl som att ses som ett uttryck för galenskap kan Comtes successiva sakralisering av sin filosofi tydas som ett tecken på den traditionella religionens förlorade monopol på livets stora frågor.

Men kanske ger den oss framför allt en påminnelse om hur livet, i det ögonblick vi tror oss ha fångat dess lagar, självt trotsar dessa lagar och blottar en dimension – kalla den Gud, Varat, Intet eller Kärleken – som ligger bortom människans kalkyler.

Jayne Svenungsson
är lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons