Annons

VinterInsnöat familjedrama ger lyriska vårkänslor

Ali Smith, född 1962 i Inverness,  bor idag i Cambridge. Hon har hittills gett ut åtta romaner och fem novellsamlingar, varav ”Jag är allt du drömt” erhöll  Whitbread Novel Award 2006 samt var nominerad till Man Booker-priset. ”Vinter” är andra delen i hennes  så kallade årstidskvartett där nästa är ”Vår”.
Ali Smith, född 1962 i Inverness, bor idag i Cambridge. Hon har hittills gett ut åtta romaner och fem novellsamlingar, varav ”Jag är allt du drömt” erhöll Whitbread Novel Award 2006 samt var nominerad till Man Booker-priset. ”Vinter” är andra delen i hennes så kallade årstidskvartett där nästa är ”Vår”. Foto: Sarah Wood

En rik vinter som sjuder av liv och samtidsdofter. Den andra delen av skotska Ali Smiths teatrala årstidskvartett bär spår av såväl miljödemonstrationer som Shakespeare – och Jeanette Winterson.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Vinter

Författare
Ali Smith
Genre
Prosa
Förlag
Atlas

Övers. Amanda Svensson, 310 s.

När jag skriver det här tar vintern sitt femitelfte omtag i norra Västerbotten: stora, lätta snöflingor i mängder bäddar in världen i mjukt, tyst, vitt. Det är den sortens vinter som Art – en av huvudpersonerna i Ali Smiths roman ”Vinter” – längtar efter där han sitter i sin mammas gigantiska hus på landet, utled på julen och sin dysfunktionella familj. ”Han vill ha vinterns essens”, skriver Smith, och preciserar: ”(…) ett snö-hav, och ovanför löftet om mer snö, snö som bidar sin tid bakom himlens blanka yta. Att snö ska fylla det här rummet och täcka allting och alla i det.”

Hans flickvän har lämnat honom, hans bloggprojekt ”Art and Nature” håller på att braka samman, hans gamla excentriska mor bråkar med hans ännu äldre och ännu mer excentriska moster.

Det Art, eller Arthur som han egentligen heter, längtar efter framstår som ett slags stilla och mjuk utplåning. Om inte av liv så åtminstone av de omständigheter som utgör hans liv. Hans flickvän har lämnat honom, hans bloggprojekt ”Art and Nature” håller på att braka samman, hans gamla excentriska mor bråkar med hans ännu äldre och ännu mer excentriska moster. Med sig över julen har han den kroatisk-kanadensiska Lux, som han har betalat för att, under julfirandet, låtsas vara den flickvän som dumpat honom. Under tiden kapar exet hans twitterkonto.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Vintern, den tid då saker fryser och dör, fungerar här som en idé om den nödvändiga station som måste passeras innan förhoppningen om något nytt kan växa igen. Romanens första kapitel är en hejdlös uppräkning av allt som är dött. Inte bara gud och konsten, utan också anständigheten, kommunismen, internet, kärleken och döden själv är döda. I denna kyliga, bleka tid utspelar sig det romandrama som är så sceniskt att det påminner mer om en teaterpjäs eller, möjligen, en film.

”Vinter” är andra delen i skotska Ali Smiths årstidskvartett som började med ”Höst”. Och det är en bok som, trots den vegetativa årstid den skildrar, sjuder av liv. Smith har näsa för de mest skiftande av samtidens dofter, samtidigt som hon – under hängiven språklek – låter sina associationsbanor löpa kors och tvärs genom historien. Det låter slappt att säga att ”Vinter” är en ”rik” roman, men så här då: om jag berättar om ett ämne eller en detalj som är central, finns här säkert hundra till minst lika centrala.

Ali Smith fyller sin roman med 1970-talets miljödemonstrationer, bortglömda skulptörer, Brexit och osannolika småfågelobservationer, men får ändå helheten att framstå som ett avgränsat familjedrama. Och inte nog med det. Boken känns också luftig, aldrig tyngd, av sitt gedigna innehåll. Det är inte alltid hon – en av de mest framträdande brittiska samtidsförfattarna – gjort det, men här skriver Smith med konsekvent lätt hand.

Annons
Annons

Ytligt sett för en årstidskvartett givetvis tankarna till Knausgårds motsvarande bokprojekt, men utöver inramning och egensinnig iakttagelseförmåga finns få likheter mellan hans tankeböcker och hennes romaner. Istället påminner Smiths dysfunktionella familj om andra samtidslitterära familjer som tvingas konfrontera varandra i lantliga hus, som i Agnes Lidbecks ”Förlåten” eller, ännu hellre, Tessa Hadleys ”Syskonen”. Smith är dock en författare som inte arbetar efter någon klassisk början-mitten-slut-dramaturgi, hennes berättande är cykliskt som årstiderna. Det, tillsammans med inspiration från Shakespeare, Dickens och klassisk mytologi, gör att Smith kan sägas vara mest besläktad med en annan av Storbritanniens främsta i samma generation, Jeanette Winterson.

Ja, det är blekt och dött i Ali Smiths vinterland, om än inte lika oförsonligt vintrigt som Art i sin bittra juldagsstund önskar att det vore. Han får inte, som han vill, ”frysa, splittras, o-smälta sig själv”. Läget är depressivt – så ser det ut på romanens personliga och politiska plan – men i det cykliska är det alltid något annat som tar vid. Ali Smiths ”Vinter” får mig att längta efter våren – ”Våren”! – i dubbel bemärkelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons