Instinkten som hindrar oss att förändra världen

Utdrag ur Hans Roslings ny bok | Om magiska tvättmaskiner och robotar som gör pengar. Läsning för SvD:s prenumeranter: Klanderinstinkten, nionde kapitlet i Hans Roslings bok ”Factfulness”.

Publicerad
Läs kapitel nio – ”Klanderinstinkten” – i Hans Roslings nya bok.
Läs kapitel nio – ”Klanderinstinkten” – i Hans Roslings nya bok. Foto: Natur & Kultur

Slå mormor på käften

Jag föreläste på Karolinska institutet och förklarade att de stora läkemedelsbolagen knappt forskar på malaria och inte alls på sömnsjuka och andra sjukdomar som bara drabbar de fattigaste. En student som satt långt fram sa: ”Man borde ge dem en smäll på käften!” ”Jaha”, sa jag, ”jag ska faktiskt åka till Novartis i höst.” (Novartis är ett globalt läkemedelsföretag baserat i Schweiz, och jag hade blivit inbjuden att hålla en föreläsning där.) ”Om du förklarar för mig vad jag skulle uppnå med det och vem jag ska klippa till, skulle jag ju kunna ta chansen. Vem ska jag ge en smäll på käften? Vem som helst som arbetar där?”

”Nej, nej. Chefen” svarade killen. ”Okej. Det är Daniel Vasella.” Så hette chefen på den tiden. ”Jag känner Daniel Vasella lite grann. Ska jag ge honom en smäll på käften när jag träffar honom i höst? Kommer allt att bli bra då? Kommer han att bli en bra chef och inse att han borde ändra företagets prioriteringar för forskning?” En student längre bak svarade: ”Nej, det är styrelsen du ska ge smäll på käften.” ”Jaha, det är faktiskt intressant, eftersom jag förmodligen kommer att tala inför styrelsen på eftermiddagen. Så jag håller mig lugn när jag träffar Daniel på förmiddagen, men när jag kommer till styrelserummet går jag runt och klipper till så många jag kan. Jag hinner naturligtvis inte slå alla … Jag har inga erfarenheter av att slåss, det finns säkerhetsvakter, så de kommer förmodligen att stoppa mig efter tre, fyra stycken. Men ska jag göra det då?

Annons

Tror ni att det skulle få styrelsen att lägga om sin forskningspolicy?” ”Nej”, sa en tredje student. ”Novartis är ett aktiebolag. Det är inte chefen eller styrelsen som bestämmer, det är aktieägarna. Om styrelsen ändrar sina prioriteringar kommer aktieägarna bara att välja en ny styrelse.”

”Precis”, sa jag. ”Det är aktieägarna som vill att företaget ska satsa deras pengar på att forska på rika människors sjukdomar. Det är så de får god avkastning på sina aktier.” Så det är alltså inget fel på de anställda, chefen eller styrelsen. ”Nu är frågan …”, jag tittade på studenten som först hade föreslagit käftsmällen, ”vem som äger aktierna i dessa stora läkemedelsföretag?” ”Tja, det är de rika”, föreslog han. ”Nej. Det här är faktiskt jätteintressant, eftersom aktier i läkemedel är mycket stabila.

Att till exempel skylla en flygolycka på en sömnig pilot kommer inte att hjälpa oss att förhindra framtida olyckor. För att göra det måste vi fråga: Varför var han sömnig?

När aktiemarknaden går upp och ner, eller oljepriserna går upp och ner, fortsätter aktier i läkemedel att ge en ganska stadig avkastning. Aktier i många andra branscher följer ekonomin. De går bättre eller sämre när människor tar på sig spenderbyxorna eller drar åt svångremmen – men cancervården är pålitlig. Patienterna behöver sin behandling oberoende av hur ekonomin mår. Så vilka äger andelar i dessa stabila företag?” Mina studenter såg ut som levande frågetecken. ”Det är pensionsfonder.” Djup tystnad.

Annons

”Så jag kanske inte behöver dela ut käftsmällar eftersom jag inte kommer att träffa aktieägarna. Men det kommer ni att göra. Hälsa på mormor eller farmor i helgen och ge henne en käftsmäll. Om ni tvunget känner att ni behöver någon att skylla på och bestraffa, så är det pensionärerna och deras giriga behov av stabila aktier. Och kommer du ihåg i somras, när mormor gav dig lite extra respengar? Du kanske skulle lämna tillbaka dem till henne så att hon kan lämna tillbaka dem till Novartis och be dem investera dem i fattiga människors hälsa. Eller så har du redan gjort av med pengarna, och då borde du ge dig själv en käftsmäll.”

Klanderinstinkten

Klanderinstinkten är instinkten att finna en klar och enkel orsak till att något har hänt. För inte så länge sedan kände jag av denna instinkt när jag duschade på ett hotell och vred upp varmvattenkranen för fullt. Inget hände. Några sekunder senare skållades jag av brännhett vatten. I den stunden var jag rosenrasande på rörmokaren, sedan på hotelldirektören och sedan på den person som kanske spolade kallvatten i rummet intill. Men det fanns ingen att skylla på. Ingen hade avsiktligt vållat mig skada eller varit försumlig, utom kanske jag själv som inte hade tålamodet att vrida upp varmvattenkranen mer gradvis. Det verkar komma mycket naturligt för oss att tänka att när något går snett måste det bero på någon skurk med onda avsikter. Vi tror gärna att saker och ting händer för att någon vill att de ska hända, att individer har makt och inflytande, för annars känns världen oförutsägbar, förvirrande och skrämmande.

Annons

Klanderinstinkten överdriver individers eller vissa gruppers betydelse. Denna instinkt att hitta någon skyldig får vår förmåga att utveckla en sann, faktabaserad förståelse av världen att spåra ur. Den stjäl vårt fokus och gör oss besatta av att hitta någon att skylla på. När vi hittat vår syndabock som förtjänar en käftsmäll, blockeras vår analysförmåga eftersom vi slutar leta efter andra förklaringar. Ofta har vi inte alls förstått orsaken till problemet. Därför kan vi inte heller hindra det från att inträffa igen.

Vi blir stående och pekar finger, i stället för att använda vår energi till att lära oss hur det bakomliggande systemet fungerar som ledde till problemet. Att till exempel skylla en flygolycka på en sömnig pilot kommer inte att hjälpa oss att förhindra framtida olyckor. För att göra det måste vi fråga: Varför var han sömnig? Vilka bestämmelser kan vi införa för att undvika sömniga piloter? Om vi slutar tänka när vi finner den sömnige piloten gör vi inga framsteg. För att förstå de flesta av världens avgörande problem måste vi vända blicken från den skyldiga individen till systemet.

Annons

Jag förväntade mig att bli mottagen av en representant för en sjabbig, mindre nogräknad firma, men blev i stället hämtad i limousin till det mest luxuösa hotell jag någonsin hade varit på.

Samma instinkt utlöses när det går bra. Att ”ge någon äran” för något kommer lika lätt som att ”skylla på någon”. När något går bra är vi snabba att hylla en individ eller en enkel orsak, trots att det ofta är mer komplicerat än så. Om du verkligen vill förändra världen måste du förstå den. Att ge efter för klanderinstinkten är inte till någon hjälp.

Att bolla runt skulden

När vi försöker kasta skulden på någon avslöjar vi ofta våra preferenser. Vi är benägna att leta efter skurkar som bekräftar våra förutfattade meningar. Låt oss titta närmare på några som vi tycker om att peka finger åt: giriga företagsledare, lögnaktiga journalister och utlänningar.

• Företagen

Jag försöker alltid vara analytisk, men blir ändå ofta golvad av mina instinkter. Kanske hade jag läst för mycket serietidningar med stereotyper som Joakim von Anka eller Krösus Sork. På den tiden var jag kanske lika lat i mitt tänkande kring läkemedelsföretag som mina studenter var många år senare. Hur som helst blev jag misstänksam när Unicef bad mig undersöka ett anbud på ett kontrakt för malariatabletter till Angola. Siffrorna såg konstiga ut och jag kunde inte tro annat än att jag skulle avslöja ett svindleri. Några ohederliga affärsmän försökte lura skjortan av Unicef och jag skulle minsann lista ut hur.

Annons

Unicef låter konkurrerande företag lägga anbud på läkemedelsleveranser under en tioårsperiod. Kontraktens längd och omfattning gör dem attraktiva och anbudsgivarna tenderar att erbjuda mycket bra priser. Men i detta fall hade ett litet familjeföretag, Rivopharm med bas i Lugano i de schweiziska Alperna, lämnat in ett otroligt lågt anbud: det pris de begärde per tablett var lägre än kostnaderna för råmaterialet. Min uppgift var att åka dit och ta reda på hur det stod till. Jag flög till Zürich och tog sedan ett mindre plan till Luganos lilla flygplats. Jag förväntade mig att bli mottagen av en representant för en sjabbig, mindre nogräknad firma, men blev i stället hämtad i limousin till det mest luxuösa hotell jag någonsin hade varit på.

Jag ringde hem till Agneta och viskade: ”sidenlakan”. Nästa morgon blev jag körd till fabriken för att inspektera. Jag skakade hand med vd:n och satte genast igång att ställa frågor: ”Ni köper råmaterial i Budapest, gör om det till piller, lägger pillren i askar, lägger askarna i lådor, lägger lådorna i containrar och fraktar containrarna till Genua. Hur kan ni göra allt det till lägre kostnad än kostnaden för råmaterialet? Får ni något specialpris av ungrarna?”

Annons

”Vi betalar samma pris som alla andra till ungrarna” svarade han. ”Och ni hämtade upp mig i limousin. Vad tjänar ni pengar på?” Han log. ”Det fungerar så här. För några år sedan insåg vi att robotarna kommer att förändra den här branschen. Vi anlade den här lilla fabriken med världens snabbaste pillertillverkningsmaskin, som vi just hade uppfunnit. Alla andra processer hos oss är också i hög grad automatiserade. De stora företagens fabriker ser ut som hantverkares verkstäder i jämförelse med vår. Alltså, vi lägger in en beställning till Budapest. Klockan sex på måndag morgon ankommer tåget med den aktiva ingrediensen klorokin.

Jag fattar att ingen tycker om att få sin auktoritet ifrågasatt och att det vore mycket pinsamt för en seriös nyhetsförmedlare om det visade sig att deras journalister inte visste mer än schimpanser.

Onsdag eftermiddag packas en årsförbrukning av malariapiller till Angola i lådor för vidaretransport. Torsdag morgon finns de i hamnen i Genua. Unicefs inköpare inspekterar pillren och undertecknar mottagandet av leveransen, och samma dag betalas pengarna till vårt bankkonto i Zürich.” ”Men kom igen. Ni säljer det för mindre än vad ni köper in det för.” ”Det stämmer. Men ungrarna ger oss 30 dagars kredit, och Unicef betalar oss efter bara fyra av de dagarna. Det ger oss 26 dagars ränta medan pengarna är insatta på vårt konto.” Wow. Jag var mållös. Det alternativet hade inte ens föresvävat mig. Mitt tänkande var blockerat av föreställningen att Unicef var de goda och läkemedelsföretagen de onda med illasinnade planer. Små- företagens innovationskraft hade jag varit fullständigt omedveten om. De visade sig också höra till de goda, med en fantastisk förmåga att hitta billigare lösningar.

Annons

• Journalisterna

Det är populärt bland intellektuella och politiker att peka finger åt medierna och anklaga dem för att inte rapportera sanningen. Det kanske rent av kan tyckas vara det jag själv gjort i tidigare kapitel. Men i stället för att peka finger åt journalister borde vi ställa frågan:

Varför ger medierna en så förvrängd bild av världen? Har journalisterna verkligen för avsikt att ge oss en förvrängd bild? Eller kan det finnas någon annan förklaring? (Jag vill inte ge mig in i diskussionen om fake news. Det är något helt annat och har inget med journalister att göra. Och för övrigt tror jag inte att falska nyheter är huvudanledningen till vår förvrängda uppfattning om världen. Det är ju inte så att vi alldeles nyligen har börjat få saker och ting om bakfoten. Jag tror att folk i alla tider har fått en hel del om bakfoten.)

2013 la vi upp resultat från Gapminders ”Ignorance Project”. De blev snabbt stora nyheter på både BBC och CNN. De båda tvbolagen la upp våra frågor på sina sajter så att människor kunde testa sig själva och fick tusentals kommentarer som försökte analysera varför i hela friden folk fick så dåliga resultat, sämre än slumpen. En kommentar fångade vår uppmärksamhet: ”Jag kan slå vad om att ingen inom media klarade testet.” Vi tyckte att det var en spännande idé och bestämde oss för att testa den. Men mätinstituten sa att det var omöjligt att få tillgång till journalistgrupper. Deras arbetsgivare vägrade att låta dem testas. Självklart.

Annons

Jag fattar att ingen tycker om att få sin auktoritet ifrågasatt och att det vore mycket pinsamt för en seriös nyhetsförmedlare om det visade sig att deras journalister inte visste mer än schimpanser.

På kunskapens område är de motsvarigheten till en flygplanskrasch. Men det är inte mer meningsfullt att skylla på journalisterna än att skylla på en sömnig pilot.

När folk säger att något är omöjligt blir jag verkligen tänd på att försöka. I min kalender för det året fanns två mediekonferenser inbokade, så jag tog med mig utrustningen vi använder för att ställa frågor.

En föreläsning på 20 minuter är för kort för att ställa alla mina frågor, men jag kunde ställa några. Här är resultaten.

Jag har också tagit med resultaten från en konferens med ledande dokumentärfilmsproducenter – folk från BBC, National Geographic, Discovery Channel och så vidare.

Annons

Det verkar som om dessa journalister och filmskapare ibland visste mer och ibland mindre än allmänheten, men aldrig mer än schimpanserna. Om så är fallet för journalister och dokumentärfilmare i allmänhet – och jag har ingen anledning att tro att kunskapsnivån är högre bland andra grupper av reportrar eller att de skulle ha klarat andra frågor bättre – då är de ju oskyldiga. Journalister och dokumentärfilmare ljuger inte – de vilseleder oss inte avsiktligt – när de ger oss dramatiska rapporter om en tvådelad värld eller om att ”naturen slår tillbaka” eller om kris i befolkningsfrågan, som diskuteras i allvarlig ton med stämningsmättad pianomusik i bakgrunden. De har inte nödvändigtvis onda avsikter, och det är meningslöst att skylla på dem. De flesta journalister och dokumentärfilmare som informerar oss om världen är nämligen själva lika vilseledda.

Demonisera inte journalister, de har samma missuppfattningar som alla andra. Nog kan vår press vara fri, professionell och sanningssökande, men oberoende är inte detsamma som representativ: även om varje reportage i sig är helt sant, kan vi få en förvrängd bild genom summan av de sanna historier som en reporter väljer att berätta. Medierna är inte och kan inte vara neutrala, och vi bör inte förvänta oss det. Journalisternas resultat är ganska katastrofala.

Annons

Hur skulle någon i incheckningsdisken på 45 sekunder kunna avgöra om någon är en flykting enligt Genèvekonventionen eller inte? Något som tar ambassaden minst åtta månader. Det är omöjligt.

På kunskapens område är de motsvarigheten till en flygplanskrasch. Men det är inte mer meningsfullt att skylla på journalisterna än att skylla på en sömnig pilot. I stället måste vi försöka förstå varför journalister har en förvrängd uppfattning om världen (svar: eftersom de är människor med dramatiska instinkter) och hur systemet fungerar som leder till att de ständigt producerar vinklade och överdramatiska nyheter (en bidragande faktor är förstås att de måste tävla om konsumenternas uppmärksamhet eller bli av med jobbet).

När vi förstår detta inser vi att det är helt orealistiskt och orättvist att kräva att medierna ska förändras på det ena eller andra sättet för att ge oss en bättre bild av verkligheten. Att avspegla verkligheten är inte något medierna kan förväntas göra. Att tro att nyheterna ska ge en faktabaserad världsbild är lika orimligt som att försöka använda några enstaka semesterbilder från Berlin som GPS för att navigera runt i staden.

Annons
Hans Rosling presenterad som vintervärd i P1 2015.
Hans Rosling presenterad som vintervärd i P1 2015. Foto: Karin Törnblom/IBL

• Flyktingarna

2015 drunknade 4 000 flyktingar i Medelhavet när de försökte ta sig till Europa i gummibåtar. Bilder av barnkroppar som spolats upp på stränderna på badorter väckte fasa och medlidande. En ofattbar tragedi. I vår bekväma tillvaro i Europa började vi tänka: Hur kan något sådant hända? Vem bär skulden?

Vi kom snart underfund med det. Skurkarna var grymma och giriga människosmugglare som lurade förtvivlade familjer att betala 1 000 euro för en plats i en dödsfälla till gummibåt. Sedan slutade vi tänka och tröstade oss med bilder av europeiska fartyg som räddade människor på det stormande havet. Men varför reste inte flyktingarna till Europa på bekväma flygplan eller färjor i stället för att ta sig landvägen till Libyen eller Turkiet och sedan riskera livet i opålitliga gummibåtar? Samtliga EU-länder har undertecknat Genèvekonventionen. Enligt den skulle ju flyktingar från det krigshärjade Syrien ha rätt att begära asyl. Jag började ställa denna fråga till journalister, vänner och personer som arbetade med att ta emot flyktingar, men till och med de klokaste och snällaste av dem hade mycket konstiga svar.

Annons

De hade kanske inte råd att flyga? Men vi visste ju att flyktingarna betalade 1 000 euro för en plats på en gummibåt. Jag sökte på nätet och hittade massor av billiga flygbiljetter från Turkiet till Sverige eller från Libyen till London för under 50 euro. De kanske inte kunde ta sig till flygplatsen? Stämmer inte. Många av dem var redan i Turkiet eller Libanon och kunde lätt ta sig till en flygplats. De hade råd med en biljett, och flygen var inte överbokade. Men flygbolagets personal stoppade dem vid incheckningsdisken så att de inte kom ombord. Varför?

På grund av ett EU-direktiv från 2001 som anger hur medlemsländerna ska bekämpa illegal invandring. Direktivet säger att varje flygbolag eller färjelinje som för in en person utan giltiga dokument i Europa måste stå för alla kostnader för att återföra denne till ursprungslandet. Direktivet säger naturligtvis att det inte är tillämpligt på flyktingar som vill komma till Europa på grundval av sin rätt till asyl enligt Genèvekonventionen, bara på illegala invandrare. Men det är ett meningslöst påstående. För hur skulle någon i incheckningsdisken på 45 sekunder kunna avgöra om någon är en flykting enligt Genèvekonventionen eller inte? Något som tar ambassaden minst åtta månader. Det är omöjligt.

Annons

Under sådana omständigheter vittnar det om hur stark klanderinstinkten är när vi i väst så lätt vältrar över ansvaret på andra. Vi säger att ”de” inte kan leva som vi. Det rätta vore att säga: ”Vi kan inte leva som vi.”

Så den praktiska konsekvensen av det skenbart rimliga direktivet är att flygbolagen inte släpper ombord någon utan visum. Och det är nästan omöjligt att få visum eftersom de europeiska ambassaderna i Turkiet och Libyen inte har resurserna att behandla ärendena. Flyktingar från Syrien, som i teorin har rätt att komma till Europa enligt Genèvekonventionen, kan därför i praktiken inte komma med flyg utan måste ta sig över havet. Men varför måste de komma i så sjöodugliga båtar? Faktum är att EU:s politik ligger bakom det också: EU konfiskerar nämligen fartygen när de kommer fram, så de kan bara användas för en resa.

Även om smugglarna hade velat hade de inte haft råd att frakta flyktingarna i säkra fartyg – som de fiskebåtar som förde 7 220 judiska flyktingar från Danmark till Sverige under några dagar 1943. Våra europeiska regeringar påstår att de följer Genèvekonventionen, som ger flyktingar från ett krigshärjat land rätt att söka och få asyl. Men deras praktiska migrationspolitik är ett hån mot detta påstående och ger direkt upphov till den transportmarknad som människosmugglarna opererar på. Detta är ingen hemlighet; i själva verket krävs ett ganska omtöcknat eller blockerat tänkande för att inte se det. Vi har en instinkt att söka efter någon att skylla på, men vi kastar sällan en blick i spegeln. Jag tror att smarta och snälla människor ofta misslyckas med att dra den fruktansvärda och skuldbeläggande slutsatsen att det är vår egen migrationspolitik som bär ansvaret för att flyktingar drunknar.

Annons

• Utlänningarna

Kommer du ihåg den indiske tjänstemannen i kapitel 5 som övertygande avvisade påståendet att Indien och Kina borde ta på sig skulden för klimatförändringarna? Då använde jag denna anekdot för att belysa vikten av att mäta per capita, men den handlar naturligtvis också om hur skuldbeläggning avleder oss från att fokusera på systemet. Tanken att Indien, Kina och andra länder som rör sig uppåt i inkomstnivåerna skulle bära skulden för klimatförändringarna, och att deras befolkningar borde tvingas leva fattigare för att lösa problemet, är chockerande vanlig bland västerlänningar. Jag minns en frispråkig student, under en föreläsning om globala trender på ett tekniskt universitet i Vancouver, som med förtvivlan i rösten sa:

”De kan inte leva som vi. Vi kan inte låta dem utvecklas så här. Deras utsläpp kommer att döda planeten.” Alldeles för ofta hör jag västerlänningar som låter som om de hade en fjärrkontroll i sin hand och kunde fatta beslut om miljarder liv på andra håll bara genom att trycka på en knapp. När jag såg mig omkring insåg jag att hennes studiekamrater inte reagerade alls. De höll med henne. Det mesta av den ackumulerade koldioxid som mänskligheten släppt ut i atmosfären släpptes ut under de senaste femtio åren av länder som nu är på Nivå 4. Kanadas koldioxidutsläpp per capita är dubbelt så höga som Kinas och åtta gånger högre än Indiens. Vet du hur stor del den rikaste miljarden bränner av den totala mängden fossila bränslen som används varje år? Mer än hälften. Den näst rikaste miljarden bränner hälften av återstoden, och så vidare ner till den fattigaste miljarden som bara svarar för 1 procent!

Annons
Grafik: Gapminder/Thomas Molén
Grafik: Gapminder/Thomas Molén

Det kommer att ta minst två årtionden för den fattigaste miljarden att kämpa sig från Nivå 1 till Nivå 2, och därmed öka sitt bidrag till de globala koldioxidutsläppen med omkring 2 procentenheter. Det kommer att ta dem ytterligare flera årtionden att komma upp till Nivå 3 och 4. Under sådana omständigheter vittnar det om hur stark klanderinstinkten är när vi i väst så lätt vältrar över ansvaret på andra. Vi säger att ”de” inte kan leva som vi. Det rätta vore att säga: ”Vi kan inte leva som vi.”

• Klander och ära

Klanderinstinkten får oss att tillskriva enskilda personer mer makt och inflytande än de, på gott och ont, förtjänar. Särskilt politiska ledare och vd:ar gör ofta anspråk på att vara mäktigare än de är.

Annons

Mäktiga ledare?

Mao var exempelvis en utomordentligt mäktig person, vars handlingar hade direkta konsekvenser för 1 miljard människor. Men hans beryktade ettbarnspolitik hade mindre påverkan på födelsetalen än man vanligen tror. När jag visar de låga födelsetalen i Asien är det mycket ofta någon som säger: ”Det måste bero på Maos ettbarnspolitik.”

Jag överväldigas av alla tillfällen på en dag jag har att känna tacksamhet mot statstjänstemän, sjuksköterskor, lärare, advokater, poliser, brandmän, elektriker, redovisningsekonomer och receptionister.

Men det stora, snabba fallet från sex till tre barn per kvinna ägde rum under årtiondet före ettbarnspolitiken. Och under de 36 år ettbarnspolitiken gällde sjönk talet aldrig under 1,5 – vilket det däremot gjorde i många andra länder som saknade denna politik, exempelvis Ukraina, Thailand och Sydkorea. I Hong Kong, där ettbarnspolitiken inte gällde, sjönk siffran till och med ner under ett barn per kvinna. Allt detta tyder på att det fanns andra faktorer med i spelet än ett bestämt kommando från en mäktig man, nämligen de skäl jag redan nämnt till varför kvinnor väljer att skaffa färre barn.

Annons

Påven tillskrivs också ett enormt inflytande över 1 miljard katolikers sexuella beteenden runt om i världen. Men trots att flera på varandra följande påvar tydligt fördömt användningen av preventivmedel visar statistiken att de används till 60 procent i länder med katolsk majoritet, jämfört med 58 procent i resten av världen. Med andra ord är användningen ungefär densamma. Påven är en av världens mest betydande moraliska ledare, men inte ens ledare med stor politisk makt eller moralisk auktoritet verkar ha en fjärrkontroll som når in i sovrummet.

Det förhåller sig annorlunda med aborter. Maos ettbarnspolitik hade en effekt. Den ledde till ett okänt antal tvångsaborter och -steriliseringar. Och runt om i världen idag blir kvinnor och flickor fortfarande offer för religiösa fördömanden av abort. När aborter görs olagliga leder det inte till att färre aborter utförs, men det gör att de blir mycket farligare och att fler kvinnor dör.

Tvättmaskinsreklam ur franska magasinet ”Arts Menagers” 1950. Den industriella revolutionen räddade miljarder liv för att den utvecklade sådant som tvättmaskiner, skriver Hans Rosling, som var fyra år gammal när han för första gången såg sin mamma fylla en tvättmaskin: ”Det var en stor dag”.
Tvättmaskinsreklam ur franska magasinet ”Arts Menagers” 1950. Den industriella revolutionen räddade miljarder liv för att den utvecklade sådant som tvättmaskiner, skriver Hans Rosling, som var fyra år gammal när han för första gången såg sin mamma fylla en tvättmaskin: ”Det var en stor dag”. Foto: Science Photo Library/IBL
Annons

Mer troliga misstänkta

Jag skrev tidigare att vi bör fokusera mer på det bakomliggande systemet, i stället för att leta syndabockar när det gått snett. Detsamma gäller när det går bra. När världen blir bättre är det ofta två bakomliggande system som glöms bort. Båda är vardagliga och tråkiga i jämförelse med de stora allsmäktiga ledarna. Jag vill ändå hylla dem, så låt oss arrangera en parad för den globala utvecklingens obesjungna hjältar: institutioner och teknologi.

• Institutioner

Bara i ett fåtal länder, med konflikter och utomordentligt destruktiva ledare, har den sociala och ekonomiska utvecklingen stannat av. Överallt annars har framsteg gjorts, till och med under de mest odugliga politiska ledare som tänkas kan. Det får en att undra om ledarna är så viktiga. Svaret är förmodligen nej. Det är folket, de många, som bygger ett samhälle. Ibland när jag vrider på vattenkranen för att tvätta mig i ansiktet på morgonen och varmvatten kommer ut som genom ett trolleri hyllar jag i tysthet dem som gjort det möjligt: rörmokarna.

Annons

När jag är på det humöret överväldigas jag av alla tillfällen på en dag jag har att känna tacksamhet mot statstjänstemän, sjuksköterskor, lärare, advokater, poliser, brandmän, elektriker, redovisningsekonomer och receptionister.

Redan första dagen sa mamma: ”Nu har vi lagt in tvätten, Hans. Maskinen kommer att göra jobbet. Så nu kan vi gå till biblioteket.” In åkte tvätten, och ut kom böcker.

Det är sådana människor som bygger samhällen. Det är dessa osynliga personer, som arbetar i en väv av sammankopplade tjänster, som bildar samhällets institutioner. Det är dem vi borde hylla när det går bra. 2014 begav jag mig till Liberia för att hjälpa till att bekämpa ebolaepidemin för att jag var rädd för att om den inte snabbt stoppades skulle den lätt kunna sprida sig till resten av världen och döda en miljard människor, och vålla större skada än någon annan känd pandemi i världshistorien. Kampen mot det dödliga ebolaviruset vanns inte av någon enskild heroisk ledare eller ens av någon heroisk organisation som Läkare utan gränser eller Unicef.

Annons

Den vanns genom en vardaglig och oglamorös kamp utförd av statlig personal och lokala vårdarbetare vars tydliga hälsoinformation på bara några dagar lyckades förändra urgamla begravningsritualer. De riskerade först sina liv för att vårda döende patienter och sedan utförde de det omständliga, farliga och delikata arbetet att spåra och isolera alla som hade varit i kontakt med dessa personer. Ett fungerande samhälles modiga och tålmodiga tjänare, sällan omnämnda men världens verkliga räddare.

• Teknologi

Den industriella revolutionen räddade miljarder liv, inte för att den skapade bättre ledare utan för att den utvecklade sådant som tvättmedel och automatiska tvättmaskiner. Jag var fyra år gammal när jag för första gången såg min mamma fylla en tvättmaskin. Det var en stor dag för henne, hon och pappa hade sparat pengar i åratal för att kunna köpa den. Farmor, som hade bjudits in till invigningsceremonin för den nya tvättmaskinen, var ännu mer upphetsad. Hon hade värmt vatten med ved och tvättat för hand i hela sitt liv. Nu skulle hon se elen göra jobbet. Hon var så upprymd att hon satt klistrad på en stol framför maskinen och beskådade tvättcykeln från början till slut, som hypnotiserad. För henne var maskinen ett underverk.

Annons

Den var ett underverk för min mamma och mig också. En magisk maskin. Redan första dagen sa mamma: ”Nu har vi lagt in tvätten, Hans. Maskinen kommer att göra jobbet. Så nu kan vi gå till biblioteket.” In åkte tvätten, och ut kom böcker. Idag har 2 miljarder människor tillräckligt med pengar för att använda tvättmaskin och frigöra tillräckligt med tid för mammorna att läsa böcker. Det är ju nästan alltid mammorna som tvättar.

Acceptera att dåliga saker kan hända utan att någon avsåg det. Lägg i stället din energi på att förstå de många samverkande orsakerna, eller systemet, som skapade situationen.

Faktafråga nummer 12 löd:

Hur många människor i världen har viss tillgång till elektricitet?

  A: 20 procent

  B: 50 procent

  C: 80 procent

Elektricitet tillgodoser grundläggande behov, vilket innebär att det stora flertalet – och nästan alla på Nivå 2, 3 och 4 – redan har el. Ändå svarar bara en av fyra rätt. (Resultaten för olika länder finns i Appendix.) Det korrekta svaret är som vanligt det mest positiva. 80 procent av världens befolkning har viss tillgång till el. Den är instabil på många håll och strömavbrott är vanligt förekommande. Men världen är på väg framåt, installation för installation, bostad efter bostad.

Annons

Så låt oss vara realistiska om vad de 5 miljarderna som fortfarande tvättar sina kläder för hand hoppas på och vad de kommer att göra allt de kan för att uppnå. Att förvänta sig att de frivilligt skulle bromsa sin ekonomiska tillväxt är helt orealistiskt. De vill ha tvättmaskiner, elektriskt ljus, anständiga avloppssystem, ett kylskåp att förvara mat i, glasögon om de ser dåligt, insulin om de har diabetes och de vill åka med sina familjer på semester, precis som du och jag vill.

Om du inte själv är villig att avvara allt detta och börja handtvätta dina jeans och sängkläder, hur kan du förvänta dig att de skulle göra det? I stället för att hitta några att skylla på och kräva att de tar sitt ansvar behöver vi en realistisk plan för att rädda planeten från de stora farorna med klimatförändringar. Vi måste inrikta våra ansträngningar på att uppfinna ny teknik som gör det möjligt för 11 miljarder människor att leva det liv som vi har all anledning att vänta oss att de kommer sträva efter. Alltså det liv vi lever på Nivå 4, men med smartare lösningar.

Annons

Vem borde du klandra?

Det är inte chefen, styrelsen eller aktieägarna som bär skulden för bristen på forskning om de fattigaste människornas sjukdomar. Vad vinner vi på att peka finger åt dem? På liknande sätt bör du stå emot frestelsen att anklaga medierna för att ljuga för dig (det gör de för det mesta inte) eller ge dig en vinklad världsbild (vilket de mestadels gör, men sällan avsiktligt). Stå emot frestelsen att anklaga experter för att alltför mycket fokusera på sina egna intressen eller specialområden eller missförstå saker (vilket de ibland gör, men med goda avsikter). Ja, avstå över huvud taget från att anklaga någon enskild eller någon grupp för något, eftersom risken är stor att du slutar tänka när du har identifierat skurken. Och det är nästan alltid mer komplicerat än så. Det finns nästan alltid flera orsaker – ett system. Om du verkligen vill förändra världen måste du förstå hur den faktiskt fungerar och glömma det där med att ge någon en käftsmäll.

Knep för klanderinstinkten

Factfulness är … att inse när en syndabock pekas ut och att komma ihåg att skuldbeläggning av en enskild person ofta avleder uppmärksamheten från andra möjliga förklaringar och blockerar vår förmåga att förhindra att liknande problem uppstår i framtiden. För att kontrollera klanderinstinkten, avstå från att söka efter en syndabock.

• Leta efter orsaker, inte en skurk. När något går snett, sök inte efter en enskild person eller grupp att lägga skulden på. Acceptera att dåliga saker kan hända utan att någon avsåg det. Lägg i stället din energi på att förstå de många samverkande orsakerna, eller systemet, som skapade situationen.

• Leta efter system, inte hjältar. När någon gör anspråk på att ligga bakom något gott, ställ frågan om resultatet hade blivit detsamma om denne inte hade gjort någonting alls. Ge systemet en del av äran.

Hans Rosling

Läs kapitel nio – ”Klanderinstinkten” – i Hans Roslings nya bok.

Foto: Natur & Kultur Bild 1 av 5
Bild 2 av 5

Hans Rosling presenterad som vintervärd i P1 2015.

Foto: Karin Törnblom/IBL Bild 3 av 5

Grafik: Gapminder/Thomas Molén

Bild 4 av 5

Tvättmaskinsreklam ur franska magasinet ”Arts Menagers” 1950. Den industriella revolutionen räddade miljarder liv för att den utvecklade sådant som tvättmaskiner, skriver Hans Rosling, som var fyra år gammal när han för första gången såg sin mamma fylla en tvättmaskin: ”Det var en stor dag”.

Foto: Science Photo Library/IBL Bild 5 av 5