Annons

Out of the bell jarInte alla är kallade att tolka Dylans sånger

Isabella Lundgren.
Isabella Lundgren.

Jazzig sensibilitet eller mästrande teatralitet? Isabella Lundgren och Mikael Wiehe tar sig an Bob Dylans sånger på väldigt olika sätt.

Under strecket
Publicerad

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

Foto: Tom Jerry Boman Bild 1 av 1

Out of the bell jar

Artist
Isabella Lundgren
Genre
Jazz
Musikbolag
Ladybird/Naxos
År
2019

Betyg: 5 av 6

Robert Zimmerman är förstås bäst på att spela Bob Dylan. Ändå är det många som inte kunnat motstå frestelsen att tolka den alltid lika gäckande nobelpristagarens låtskatt.

Kanske är det bäst att skippa sången, som den svenska jazzgitarristen Andreas Hourdakis. Hans fina instrumentala tolkningar häromåret på albumet "Señor" behöver ju inte jämföras lika mycket med Dylans original.

Isabella Lundgren tillhör samma svenska jazzscen som Hourdakis och har vid ett flertal tillfällen låtit förstå att hon är ett stort Dylan-fan. Lika mycket av texterna som av musiken, verkar det som.

Hon lägger sig ganska nära, men håller också armlängds avstånd, när hon tolkar Dylan på "Out of the bell jar". Närmast upphovsmannen kommer hon paradoxalt nog på det egenskrivna titelspåret med nylonsträngad gitarr, en text späckad med Dylan-titlar och en jättefin och mycket dylansk melodi.

Isabella Lundgren sjunger förstås med den jazziga sensibilitet som är hennes egen men hon begår inte misstaget att frångå originalmelodierna alltför mycket. Det är när hennes trio – Calle Bagge, Daniel Fredriksson och Niklas Fernqvist – släpps fria som den egentliga jazzifieringen sker. Det har jag inget alls emot, det här är ju ypperliga jazzmusiker som har intressanta kommentarer att bidra med.

Annons
Annons

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

Foto: Tom Jerry Boman Bild 1 av 1

Trion är för denna inspelning utökad med de eminenta musikerna Daniel Migdal, violin, och Johan Lindström, vars pedal steel hörs lite överallt nuförtiden, inte bara i albumaktuella Tonbruket. Jag är särskilt förtjust i Daniel Migdals smäktande violin, hör bara den laddade introduktionen till den mörkt bluesiga "Trouble".

Musiken tar många oväntade vändningar och lämnar stundtals Dylan långt bakom sig. Men på något outgrundligt sätt balanseras den dåtida Dylan med den samtida jazzen så att harmoni uppnås.

Albumet avslutas med en version av "Forever young" som tar sig ganska stora friheter gentemot originalet. Johan Lindströms pedal steel låter atmosfärisk americana medan trion spelar jazz och Daniel Migdals smäktande violin flyger iväg på en egen utflykt. Det är en fin slutpunkt.

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg. Foto: Tom Jerry Boman
Betyg: 2 av 6

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg avslutar också sitt album med "Forever young". Här heter den "För evigt ung" och sväller ut till den hymn som Dylan själv aldrig skulle låta den bli.

Mikael Wiehe har översatt Dylan-låtar många gånger förr. Till sig själv och andra. Så mycket att han lite skämtsamt kallar sig för "Dylans officiella svenska översättare". Och jo, nog har han känsla för Dylans sätt att handskas med orden och nog kan han försvenska dem på ett klurigt sätt. Men som den självgoda Malmö-proggare han är blir det mer Wiehe än Dylan. Det förstärks förstås av hans teatraliskt artikulerade sätt att framsjunga texterna på.

Annons
Annons

Det skulle inte nödvändigtvis behöva vara ett problem, en tolkning kan ju inte vara helt bokstavstrogen. Fast just här, på detta överarbetade och överproducerade album blir det som att Wiehe, Forsberg och musikanterna tar död på Dylan-låtarnas stökiga själ.

Ett exempel är "Välsignad av Gud", en av de kända låtarna från det tidiga 60-talet då Dylan var protestsångare med akustisk gitarr och munspel runt halsen. Här har den blivit till mysig studiomusikermusik med lite jazziga vibbar. Jag gillar ju sådant men det farbroderliga myset låter konstruerat och lirar inte med texten.

Mikael Wiehe är inte ensam sångare, hälften av låtarna framförs av Ebba Forsberg. Hon har inget av Wiehes mästrande teatralitet, här är problematiken den motsatta: en blank stämma som i sin strävar efter en slags oförställdhet blivit uttryckslös.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons