Annons

GasInte ens på teatern kan undergången stoppas

Eva Rexed i ”Gas”.
Eva Rexed i ”Gas”. Foto: Carla Orrego Veliz

Moment:teater plockar fram en hundra år gammal undergångspjäs av Georg Kaiser, vilket är spännande. Men som teater blir det aldrig riktigt drabbande, tycker Sara Granath.

Under strecket
Publicerad

Sara Turpin och Eva Rexed i ”Gas”.

Foto: Carla Orrego VelizBild 1 av 2

Lisa Grotherus och Simon Stensland.

Foto: Carla Orrego VelizBild 2 av 2

Gas

Genre
Teater
Regi
manus: Andreas Boonstra
Medverkande
Joel Dannerup, Lisa Grotherus, Ludde Hagberg, Eva Rexed, Simon Steensland, Fredric Thurfjell, Sara Turpin
Var
Moment:teater, Gubbängen
Text
Georg Kaiser

Scenografi: Åsa Berglund Cowburn. Ljus, teknik: Joel Dannerup. Musik: Simon Steensland

Föreställningen börjar i känd moment-stil med litet löst snack. Skådespelare i skyddskläder av papper kommer liksom av en slump in på den tyske författaren Georg Kaiser, inte att förväxla med generationskamraten Ernst Toller, som spelats på Dramaten (”Hoppla, vi lever!”). Och nu, som tur är, ska vi få se en av Kaisers bästa pjäser: ”Gas”, från 1918 (som 1925 spelades på Vasateatern). Hoppla!

I Åsas Berglund Cowburns scenrum finns i mitten ett slags hög tyg-kon, omgiven av två stora ramar. På väggen till vänster finns siffror och staplar. Vad kan nu hända i ett sådant rum? Det är litet spännande.

Spänning råder också hos den man som sitter vid ett skrivbord nära vänsterväggen. Han är vitsminkad, svarthårig och rör sig ryckigt eller darrande. Länge tror jag att han i själva verket är en robot; åtminstone beter han sig som en sådan. Och på den upprepade frågan vad som skulle hända om gasen i fabriken exploderade, skriker han med allt högre röst: Vasa? Han vill helt uppenbart inte höra på det örat.

Sedan blir gasen allt rödare, och så exploderar den. Tygkonen sjunker ihop och hen som har pengarna rusar in och fiskar upp papper i stil med barnteckningar och fäster upp dem i den vänstra ramen.

Annons
Annons

Sara Turpin och Eva Rexed i ”Gas”.

Foto: Carla Orrego VelizBild 1 av 1

Det händer alltså en hel del på scenen, och utanför. Folk dör i gasexplosionen och arbetarna gör uppror. De strejkar. Jag kämpar för att få grepp om själva handlingen. Vad står alla dessa händelser för? Hur hänger de ihop?

Alla pengarna lämnar hen till svärsonen som snart spelar bort alltihopa och liksom en annan storbank genast vill ha nya.

Ludde Hagberg som spelar mannen med det vita ansiktet blir gråhårig, och jag tror inte längre att han är en robot. Miljardärsonen, fabriksägaren Eva Rexed i kostym, sydd av ett tyg översållat av dollarsedlar, far oroligt omkring på scenen och försöker ta tag i situationen. Alla pengarna lämnar hen till svärsonen (Fredric Thurfjell) som snart spelar bort alltihopa och liksom en annan storbank genast vill ha nya.

Sara Turpin och Eva Rexed i ”Gas”.
Sara Turpin och Eva Rexed i ”Gas”. Foto: Carla Orrego Veliz

Här händer alltså en del som är lätt att relatera till vår tid, även om regin inte använder några pekpinnar. Samtidigt spelar större delen av ensemblen musik i fonden, av teatermusikens mästare, Simon Steensland.

Thurfjell spelar inte bara svärson i glittrig militärutstyrsel utan också arbetarnas representant, som kräver att ingenjörn (Sara Turpin) ska avskedas. Bums. Det är villkoret för att de ska återuppta arbetet.

Ingenjörn får vid ett tillfälle uppdraget att bara tillverka sådant som människor verkligen behöver, inte plastsugrör och sådant. Inför detta säger hen självmant upp sig. Det är ju ett omöjligt krav.

Annons
Annons

Lisa Grotherus och Simon Stensland.

Foto: Carla Orrego VelizBild 1 av 1

Även om handlingen ända till slutet i viss mån är höljd i dimma uppenbaras så småningom en poäng: världens maskineri behöver stoppas, helt och hållet, och ersättas av ett annat. Eller inget alls. Men hur tusan ska det gå till när maskineriet både är livsfarligt och livskraftigt? Som om det faktiskt vore styrt av förprogrammerade robotar.

... världens maskineri behöver stoppas, helt och hållet, och ersättas av ett annat. Eller inget alls.

Som idag, då flygbolagen vill flyga mer för att öka sin vinst, samtidigt som många människor försöker flyga mindre för att minska sin klimatskuld. Och hur är det med övergången från butiker till näthandel, där vi alla kan skicka efter varje liten pryl, vad innebär det för koldioxidutsläppen? Det har jag inte läst någon undersökning om.

Det tas inte upp i den här uppsättningen heller; den är tillräckligt öppen för att låta oss fylla på med egna tankar och erfarenheter.

Andreas Boonstras regi sysslar en hel del med lustigheter, som då skådespelarna på slutet gömmer sig, kryper ut från scenen (vad betyder det?) men jag hade önskat en skarpare kniv, en tydligare berättelse att ta ställning till, snarare än försöka tyda.

Lisa Grotherus och Simon Stensland.
Lisa Grotherus och Simon Stensland. Foto: Carla Orrego Veliz
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons