Annons

Stina Oscarson:Inte kulturens uppgift att rädda demokratin

Joan Mirós ”Fågelbo med blommande fingrar” (beskuren).
Joan Mirós ”Fågelbo med blommande fingrar” (beskuren). Foto: Claudio Bresciani/TT

Konsten kan förändra samhället i grunden – vi vet bara inte hur. Istället för att fästa oss vid kulturens politiska roll borde vi se till andra metoder att skydda demokratin.

Under strecket
Publicerad

Jag har de senaste åren allt oftare blivit ombedd att i olika sammanhang komma och tala om hur viktig kulturen är för demokratin. För att ingjuta hopp och mod i kulturpolitiker, tjänstemän och företrädare för olika studieförbund och andra kulturaktörer.

Nyligen fick jag återigen frågan:

– Jo vi undrar om du skulle kunna komma hit och prata i höst?

– Det kan säkert gå, men om vad?

– Jo men typ hur kulturen ska rädda en sönderfallande demokrati. Det tycker vi vore inspirerande.

– Ja säger jag, visst vore det inspirerande om kulturen kunde det men jag måste erkänna att jag tvivlar på att det fungerar så.

– Det var ju synd.

– Men jag skulle kunna komma och tala om varför jag tvivlar på det.

– Nej det låter för komplicerat. Då är det nog bättre att jag frågar någon annan.

Okej, säger jag. Lycka till.

Lägger på luren och försöker så enkelt som möjligt formulera det jag hade velat säga om jag fått möjlighet.

När något vi tycker om håller på att falla sönder gör vi givetvis allt för att hindra detta.

Så vi stagar upp staket, förstärker sömmar och lackar ett extra varv. Men vad gör man när en hel struktur håller på att falla? Ett maktfördelningssystem byggt på tillit? När det gäller självaste demokratin?

Annons
Annons

Oavsett om du är politiker, konstnär eller kulturarbetare säger jag: Ge aldrig kulturen till uppgift att rädda demokratin! Hur gärna du än vill. För erkänn att det vore lockande att på så sätt ge kulturen ett oantastligt syfte. Ha ett svar till alla som ifrågasätter varför vi ska satsa på kultur. Låta två ting du gillar, och som båda behöver försvaras, rädda varandra. Men minns då att plus och plus inte ger ett bättre resultat utan skapar ett icke förhandlingsbart minus. Så även här. Ty i samma stund kulturen ges denna uppgift går dess möjlighet att göra det du önskar förlorad. 

Oavsett om det handlar om att med konsten få någon att fatta något du tycker att hen borde ha fattat, eller att acceptera, tolerera, reagera eller protestera mot något, så dumförklarar man sin publik om man på detta sätt tror sig veta eller vara lite bättre.

En konstnär som vill upplysa sin publik om rätt och fel är därför inte längre konstnär.

Den liberala demokratin innefattar visserligen rätten att vara en idiot, men kräver samtidigt att vi inte utgår från att folk är det. Den liberala demokratin kräver att vi tror på människan. Att vi betraktar oss själva som en del av ”verklighetens folk”. En sönderfallande demokrati kan därför aldrig räddas med hårdare tag vare sig det handlar om övervakning, militär upprustning, nya lagar, strängare straff, eller för den delen genom att med konsten försöka hamra in rätt budskap i sina meningsmotståndare. 

Som Torgny Segerstedt skriver i ”Demokrati och diktatur” från 1933: ”Friheten kan onekligen missbrukas och bli missbrukad, men innehåller just i egenskap av frihet det enda botemedlet mot sin egen urartning.”

Annons
Annons

Den logik med vilken materiella ting kan räddas gäller inte sköra företeelser som konst eller demokrati. Den gäller ingenting som innefattar människor. Ty så fort det mänskliga finns med i bilden finns också med ett mått av gåta som aldrig kommer att bli besvarad. Det är detta de glömt, de som idag på allvar tror att AI skulle kunna ersätta människan. En dator, hur komplex den än må vara, kan ner till varje liten etta och nolla förklaras. Det kan inte människan. Kunde hon det, kunde vi det, då skulle vare sig konst eller religion behövas. 

En konstnär som vill upplysa sin publik om rätt och fel är därför inte längre konstnär. Ty den som anser sig ha vetskap om sanningen, den som gjort sig av med sin förundran inför det mysteriespel i vilket vi alla deltar på lika villkor, den spelar samtidigt bort konstens möjlighet att vara just demokratisk.

Stig Dagerman utrycker detta mycket stilfullt i sin inledning till ”Den yttersta dagen”:

”Varje diktverk strävar mot en punkt som ligger utanför den miljö den skildrar eftersom den anar att varje miljö är tillfällig. Den som skriver om en grupp människor för att visa att denna grupp är bättre eller sämre än andra är ute i andra ärenden än konstens. Oftast i sämre. Diktens uppgift är inte att stimulera den mänskliga högfärden utan tvärtom att minska den genom att uppenbara att jorden är ett tillfälligt rastställe där alla har lika rätt till elden vilan och vattnet. Dikten handlar om det som är gemensamt för oss alla. Dödens närhet, själarnas avstånd och den mänskliga handlingens ofattbara betydelse.”

Annons
Annons

Visst har man ibland, så som världen ser ut, ett behov av att reagera, protestera och agera.

Rätt ofta till och med. Demokratin kräver också att vi gör det. Demokratin kräver vårt engagemang som medborgare. Men agera då som medborgare och använd inte konsten som vapen. Vill man politisk förändring finns oftast bättre metoder. Och för alla som ändå vill tro att kultur och demokrati hänger ihop i något slags oupplöslig förening − i dag har vi ju till och med en minister för bådadera – minns att den starkaste kulturpolitiken oftast återfinns i mycket auktoritära stater.

Med detta sagt, tro inte jag påstår att konst inte kan skapa förändring i samhället. Det kan den. Det gör den. Hela tiden. Men det ligger i dess storhet att vi aldrig kan förutsäga vilken. Det kan alltså gå hur som helst.

Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa. Det fungerar alltså inte som när en tjänsteman i Västsverige bad en teaterchef i regionen om statistik på hur mycket brottsligheten minskat i de områden där ungdomarna sett hans uppsättning av ”Brott och straff”.

Ändå hör den typen av redovisningskrav till vanligheten. Men får du en sådan fråga, säg som det är: att den förändring konst har möjlighet att skapa för det mesta ligger bortom vår föreställningshorisont. Att söka något annat målstyrt redovisningsbart tvingar oss att betrakta denna konstens seger som ett misslyckande.

Tänk på Mirós skulptur ”Fågelbo med blommande fingrar”.

Tror du att Miró, om han levt idag, skulle lyckats övertyga en enda tjänsteman på någon bidragsgivande instans att denna lilla bräckliga skulptur skulle kunnat rädda en sönderfallande demokrati? Knappast. Ändå är det just i detta fågelbo som svaret finns. Ty utan kunskap om allt levandes bräcklighet, vår egen sårbarhet och irrationella dumhet kommer vi aldrig att kunna rädda demokratin.

Så visst. Kulturen kan rädda en sönderfallande demokrati. Förutsatt att den inte får det som uppgift.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons