Annons

Claes Arvidsson:Inte längre två skilda världar som konfronteras

Foto: Pablo Martinez Monsivais / TT
Under strecket
Publicerad

Gästledare

Att följa Donald Trumps presidentskap är som att i realtid uppleva en absurd dröm eller som att titta på en mix av Pang i bygget och House of Cards. Men det är mer spännande än roligt. Trots att det kan vara svårt att ta Trump på allvar, är det på allvar.

För några dagar sedan kom beskedet att USA:s justitiedepartement har åtalat tolv personer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU för att ha genomfört påverkansoperationer i samband med presidentvalet 2016. I en annan värld skulle en amerikansk president ha ställt in toppmötet med Vladimir Putin. I en annan värld hade det inte heller funnits misstankar om att det ihållande blånekandet från Trumps sida bottnar i att den pågående utredningen om att inblandning i valet också rör relationerna till den egna kampanjen.

Men det är den värld som vi lever i.

På sin väg mot Helsingfors via Bryssel och London hann Trump med att öka osäkerheten om USA:s åtagande i Nato (även om det också får betonas att Trump skrev under på den slutkommuniké som både innehåller steg för att stärka försvaret i Europa och står fast vid fast vid kritiken av och sanktionerna mot Ryssland). Trump uppmanade till en hård brexit och byte av premiärminister. EU beskrevs som en fiende. Putin fick en bättre recension än USA:s allierade.

Annons
Annons

Det ger en känsla av svindel att det mesta av försnacket inför toppmötet handlade om att den lättsmickrade och impulsive Trump i gengäld för en ”deal” att skryta med till exempel skulle ”godkänna” den ryska annekteringen av Krim eller säga sig villig att dra ned på den amerikanska militära övningsverksamheten i Europa.

Så vad blev det inte. Om inte annat eftersom Trumps faktiska manöverutrymme är begränsat. Vladimir Putin kan ändå vara nöjd. Toppmötet lanserades med samma inramning som under kalla kriget. Och det är precis det intryck som Putin vill ge – ett möte mellan två supermakter. Ändå blev det mer ett bara fototillfälle. Putin dominerade.

På den efterföljande presskonferensen tog Trump varken upp kriget i Ukraina, nedskjutningen av MH17 eller Novichok. Han svarade inte på frågan om vem han trodde på i fråga om rysk inblandning i valet 2016: FBI/CIA eller Putin. Inte heller utfärdade han någon varning för konsekvenserna om det skulle ske i framtiden. I stället verkade han ta på allvar Putins erbjudande om gemensam utredning.
Putin för sin del svarade jakande på fråga om han hade velat att Trump skulle vinna presidentvalet.

Dialog och bättre samarbete var frekventa ord med betoningen lagd på det särskilda ansvar som de två stora kärnvapenmakterna har. Vad det innebär är det ingen som vet. I Nordkorea går Ryssland som på andra håll egna vägar. Syrien var förstås i fokus, men huvudfrågan för Trump gäller Iran och där har Kreml ett synnerligen begränsat inflytande.

Visserligen ligger de ekonomiska sanktionerna fast – och i så måtto har de ryska förhoppningarna på Trump inte slagit in. Men på ett annat plan har de överträffats. Putin har fått mer hjälp än vad han i sina vildaste drömmar hade kunnat hoppas på i fråga om att så split i väst och sätta den liberala världsordningen under press.

Till skillnad från toppmötena under kalla kriget är det inte två världar som konfronteras. För båda är världspolitiken ett nollsummespel – och med offerkoftan på för det egna landets del. Båda gör politik till fake och infotainment. Båda har en värdegrund baserad på kristen fundamentalism, xenofobi och populism. Just det mönster vi ser spridas och splittra Europa. Det kommer mera. Det är på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons