Annons

”Logik räcker inte som argument, Kallifatides”

SFI-läraren Maja Lind vid Söderorts SFI i Skärholmen, Vårby.
SFI-läraren Maja Lind vid Söderorts SFI i Skärholmen, Vårby. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det saknas inte vägledning om hur svenska språket ska användas – men i dag möter vi språket i fler sammanhang än tidigare och frågan är hur stor variation normen bör tillåta, skriver Olle Josephson i ett svar till Theodor Kallifatides.

Under strecket
Publicerad

Språkprofessor Olle Josephson bemöter Theodor Kallifatides text om hur ”språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet”.

Foto: SvD och TT Bild 1 av 1

KULTURDEBATT Theodor Kallifatides har ett angeläget ärende i sin artikel i SvD den 27 augusti: svenska språket får inte vara en ”underförstådd hemlighet”, utan alla regler måste beskrivas explicit, så att invandrare kan lära sig svenska bra.

Det är bara att instämma. Hög specialistkompetens krävs av lärare i svenska som andraspråk och svenska för invandrare. Undervisar man i svenska som främmande språk räcker det sannerligen inte att kunna bättre svenska än sina elever, vilket en del tycks tro.

Men tyvärr anför Kallifatides konstiga argument för sitt budskap. Artikeln kan därför ge intryck av att det grundläggande problemet i dag är en allmänt tilltagande språklig nonchalans samt ovilja att beskriva de regler vi följer när vi talar och skriver svenska. ”Det besväret vill ingen göra sig”, skriver Kallifatides. Det stämmer inte.

Språkvårdare och språkvetare har de senaste årtiondena i hög grad beskrivit, diskuterat och normerat svenskans ordförråd och grammatik. För att räkna upp några standardverk: ”Svenska Akademiens grammatik” (1999), ”Språkriktighetsboken” (2005), Språkrådets ”Handbok i svenska som andraspråk” (2008) och ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien” från 2009. Internationellt framstår Sverige som ovanligt väl rustat i arbetet med att beskriva och normera standardspråket, med Svenska Akademien och Språkrådet som två tunga instanser.

Annons
Annons

Språkprofessor Olle Josephson bemöter Theodor Kallifatides text om hur ”språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet”.

Foto: SvD och TT Bild 1 av 1

I vardagssamtal, sms, privata bloggar, etermedieintervjuer, personliga brev och mycket annat ska vi förvänta oss ett myller av sociolekter, dialekter, brytningar och språkblandningar.

Språkvårdsinstanserna och deras böcker ger i 99 fall av 100 raka besked. Men ibland är det komplicerat att avgöra vad som bör ses som rätt eller fel. Funktionella, grammatiska, historiska och sociala bedömningar måste vägas samman. Kallifatides avfärdar det statistiska argumentet (”fel blir rätt när tillräckligt många gör det”), det historiska (”man sa fel redan på 1700-talet”) och förändringsargumentet (”språket utvecklas”). Det är ogenomtänkt. Endast döda språk som latin och klassisk grekiska är oföränderliga. Ett grundläggande kännetecken på ett levande språk är förändringen, och därmed blir ett fel till sist rätt när tillräckligt många gör det.

Språkprofessor Olle Josephson bemöter Theodor Kallifatides text om hur ”språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet”.
Språkprofessor Olle Josephson bemöter Theodor Kallifatides text om hur ”språkligt godtycke är inkörsporten till barbariet”. Foto: SvD och TT

Ett trivialt exempel: När Strindberg i ”Giftas” 1884 skriver ”så kommer han göra till döddar” är det måhända ett slarvfel; han glömmer att framför göra. Ännu på 1980-talet var den att-lösa konstruktionen sällsynt i tryckt skrift, och språkvårdarna avrådde. I dag förekommer den kanske var femte gång. För tio år sedan retade det många läsare, knappast längre. Svenskan, inklusive standardspråket i skrift, har förändrats så att det både kan och inte kan finnas ett att efter kommer, liksom efter försöka, börja, sluta och många andra verb.

Annons
Annons

Men Kallifatides vill i sin artikel bara se ett språkriktighetsargument: det logiska. Logik brukar i dessa sammanhang avse två saker. Dels konsekvens: skriver vi ibland, ihjäl och ihåg ska vi också skriva ikras, iövrigt och ifjol. Dels en idé om att språk ska avbilda verkligheten i ett slags ett-till-ett-förhållande. Men språk fungerar inte som formaliseringar i analytisk filosofi. Varför heter det inte hela familjen fick ont i magarna (det rör sig ju om flera magar), och varför säger man jag tror inte att jag hinner när man menar jag tror att jag inte hinner? Det kan man fråga sig, men man kommer inte långt med logiken i språkriktighetsfrågor.

Kallifatides utgångspunkter leder också till att hans specifika exempel blir missvisande. Visst är det vanligaste att importerade verb på –era förutsätter ett medvetande som agerar (kritisera och protestera). Men många –era-verb har inte den betydelsen, cirkulera, genera, blockera, kollidera. Att välja mellan sin och hans/hennes/deras är inte svårt i Kallifatides enkla exempel. Men hur med ”Vi tackar alla som låtit oss fotografera deras/sina hundar”? Här kolliderar (just det!) mönstren för psykologiskt och grammatiskt subjekt så att formvalet blir mycket knepigt.

Läget för svenska språket och språkriktigheten är givetvis inte komplikationsfritt. Men problembeskrivningen måste träffa någorlunda rätt. Mitt försök ser i all korthet ut så här: Språkriktighetsfrågorna gäller framför allt det vi kallar standardspråket, det vill säga svenskan i tryckta skrifter och på nätet med avsändare som myndigheter, förlag, stora organisationer och tidningsredaktioner, samt skriftspråksnära talad offentlig svenska. Detta är bara en del av den svenska som omger oss dagligen. I vardagssamtal, sms, privata bloggar, etermedieintervjuer, personliga brev och mycket annat ska vi förvänta oss ett myller av sociolekter, dialekter, brytningar och språkblandningar.

Annons
Annons

Vad ska vi förstå med standardspråket? Ska normen rymma mycket eller lite variation?

Variationen måste synas och höras om alla svenskar ska kunna komma till tals, det är en demokratisk fråga. Men det är, likaledes av demokratiska skäl, önskvärt att alla som bor i Sverige behärskar den standardspråkliga normen aktivt i tal och skrift. Och standardnormen är som sagt väl beskriven och dokumenterad.

Men den har inte samma dominerande ställning som för 30, 40 år sedan. Då såg vi andras skriftspråk så gott som bara i tryckta skrifter. I och med förlags- och tidningskriser har kanske också förhållandet till det skrivna blivit osäkrare i de genrer som är denna språkforms främsta bärare. Redaktionerna förlitar sig för mycket på datoriserade språkkontroller och för lite på mänsklig korrekturläsning och granskning.

Kvalificerad undervisning för invandrare i svenskt standardspråk är en självklarhet. Men vad ska vi förstå med standardspråket? Ska normen rymma mycket eller lite variation? (Går det bra med kommer både med och utan att?) Och i vilka lägen och av vem ska vi kräva att standardspråket och inget annat används? När har den som bor i Sverige lika god rätt att tala (eller skriva) för sig med sin dialekt, sin brytning eller sitt blandspråk? Ungefär där borde diskussionen fortsätta.

Olle Josephson

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och medarbetar regelbundet i Svenska Dagbladet. Han var föreståndare för Svenska språknämnden 2000–2006 och chef för dess efterföljare Språkrådet 2006–2008

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons