Annons

”Hoten mot forskningens frihet kommer inifrån”

”Akademisk tribalism” är vanligt i den svenska universitetsvärlden. Och forskarsamhällets opportunism är det största hotet mot den akademiska friheten i Sverige. Det menar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver på en bok om hur man kan minska korruptionen i världen. Illustration: Thomas Molén

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver på en bok om hur man kan minska korruptionen i världen. Illustration: Thomas Molén

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver på en bok om hur man kan minska korruptionen i världen. Illustration: Thomas Molén
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver på en bok om hur man kan minska korruptionen i världen. Illustration: Thomas Molén

Du har betonat vikten av universitetens oberoende och av den fria forskningen. Hur ligger Sverige till i relation till omvärlden?

– Enligt en omfattande och nyligen publicerad studie är skyddet för den akademiska forskningen i Sverige lägre än i de flesta andra EU-länder (Karran, Terrence m fl. 2017, Policy Reviews in Higher Education). Den är under tryck utifrån av starka ekonomiska och politiska intressen som vill få mera inflytande över forskningen, vilka problem man ska forska om och dessvärre också ibland vilka teoretiska perspektiv som anses acceptabla. Men, och detta är viktigt, många av de mest problematiska hoten mot forskningens frihet kommer inifrån.

– Opportunistiska forskare lierar sig med ofta med utomstående intressen för att driva igenom sina ideologiska och ibland ekonomiska intressen. Det är också så att när det svenska forskarsamhället ges möjlighet att själv välja personer till viktiga poster, till exempel till Vetenskapsrådets olika organ, så utser man inte så sällan personer som helt saknar insikter om betydelsen av akademisk frihet utan i stället önskar mer politisk styrning av forskningen.

Annons
Annons

Du forskar om betydelsen av opartiska och okorrumperade offentliga institutioner. Ser vi mer eller mindre av partiskhet och korruption i Sverige?

– Ren korruption i form av mutor är mycket ovanligt i Sverige. Däremot finns det mera subtila former naturligtvis där man med andra metoder försöker kringgå gällande regelverk, men det är svårt att säga om detta har ökat eller minskat. Vad gäller partiskhet är det ett problem att man har etablerat alltfler myndigheter som fungerar som statliga lobbyorganisationer för olika intressen. Med en term hämtad från den på sin tid mycket uppburne franske marxisten Louis Althusser kan man säga att vi har fått alltfler ”ideologiska statsapparater”.

– Vi har också på kommunal nivå alltfler tjänstemän som har som uppgift att driva ideologiska frågor, både gentemot medborgarna och mot politikerna. De har intressant nog ofta termen ”strateg” i sin titel.

Det finns ett generalrecept för att bli riktigt dålig forskare och det är att bara prata med folk som tycker som man själv.

Du har påpekat (DN 1/3 -15) att Sveriges befolkning i relation till många andra länder, är sekulär (World Value Survey). Har det någon betydelse för partiskhet och korruption i Sverige?

– Ja, den empiriska forskningen visar att sambandet är mycket tydligt mellan hög grad av religiositet och hög grad av korruption och med korruption närbesläktade oegentligheter. Såväl när man jämför länder som när man jämför barn som växer upp i sekulära eller religiösa familjer och även när man gör experiment (dvs låter människor ta ställning till fiktiva situationer) så kommer detta resultat fram.

Annons
Annons

– Religionsutövning kan säkert vara av värde för den enskilde, men för samhället är effekterna negativa i form av mer korruption och närbesläktade former av oegentligheter. Man ser detta också i politiken där av korruption, och bristande respekt för rättsstaten, svårt anfrätta politiker som Donald Trump och Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro har omfattande stöd av starka religiösa krafter i sina länder.

Svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap helst bara vill prata med forskare som tycker likadant som de själva, har du sagt (DN Debatt 13/3 2017). Är svenska forskare sämre på meningsutbyte än forskare i andra länder?

– Det finns ett generalrecept för att bli riktigt dålig forskare och det är att bara prata med folk som tycker som man själv. Dessvärre är detta rätt så vanligt inom universitetsvärlden, jag brukar kalla detta för ”akademisk tribalism”. Man avskärmar sig i egna institut som befolkas av likasinnade och utsätter sig därmed inte för den kritiska granskning som är nödvändig. I Sverige är nog problemet större än i många andra länder, eftersom man i så stor grad anställer sina egna studenter som doktorander och därefter som forskare. Den intellektuella inaveln är så att säga satt i system i vårt land.

Vilka är de största styrkorna i svensk forskning?

– Det finns jämförelsevis gott om pengar i systemet. Faktiskt, inom de områden jag kan överblicka i nuläget, mer pengar än skickliga forskare. Det är också en fördel att det finns många olika organ som finansierar forskning, vilket skapar pluralism. Som samhällsforskare uppskattar jag dels tillgången på omfattande data men också att personer i maktställning oftast är tillgängliga för intervjuer. Det finns ett stort stöd bland allmänheten för forskning.

Annons
Annons

– Vi blir alltmer internationaliserade och det går absolut att med de resurser vi har bedriva forskning på mycket hög internationell nivå, vilket också många gör. För unga forskare från andra länder är Sverige, inte minst tack vare sin omfattande och generösa familjepolitik, ett mycket attraktivt land att komma till.

Hirdman har alldeles rätt när hon hävdar att segregeringen också lett till att den akademiska feminismen ”extremiserats”.

Genusforskningen i Sverige bygger i det stora hela på radikalfeministisk grund och det har du varit kritisk mot. Varför?

– Jag har inget otalt med genusforskning som sådan, tycker området är intressant och viktigt. Jag har handlett fyra doktorander inom området, vilka sedermera varit mycket framgångsrika och jag har haft ett genusperspektiv med merparten av de forskningsprogram som jag ansvarat för. Och genusforskningen får för min del gärna vara ”radikal” liksom all annan forskning, i betydelsen att vi som forskare ska ifrågasätta gällande normer och förhållningssätt.

– Vad jag varit kritisk mot är dels att området domineras av ett väl ensidigt teoretiskt perspektiv, dels att man valt att använda politisk styrning för att tvinga på forskare detta perspektiv, där man nu har inte mindre än två myndigheter och en bataljon universitetstjänstemän som ska se efter att så sker.

– Dels att man organiserat sig separat, vilket i realiteten har inneburit att man skapat en slags nya flickskolor inom detta område. Ingen har hittills lyckats förklara för mig hur mer könssegregering ska leda till ökad jämställdhet.

Annons
Annons

– Jag menar, liksom för övrigt Yvonne Hirdman, att genusperspektivet bör integreras i andra ämnen, inte separeras. Dessutom tror jag att Hirdman har alldeles rätt när hon hävdar att segregeringen också lett till att den akademiska feminismen ”extremiserats” och att detta ”kunde man ju räkna ut med lillfingret att det skulle hända när man gjorde ett eget ämne av genusvetenskapen.”

Vi har personer som blivit befordrade till professor men vars forskning har haft ett nästintill obefintligt genomslag i det internationella forskarsamhället.

För 20 år sedan skrev du att de professurer som vikts för kvinnor skulle leda till att de blev B-laget, därför att den dåvarande regeringen vägrat tillföra nya resurser och också tagit bort det särskilda anställningsskyddet för dessa professorer. Blev det så?

– Jag har inte följt vad som hänt med dessa så kallade ”Tham-professurer”, så jag kan inte säga något om just dessa. Antalet professorer har ju mångdubblats eftersom man nu har rätt att söka att bli befordrad till professor. Många, jag skulle säga de flesta, är synnerligen välförtjänta och motsvarar väl de krav man kan ställa. Men inte alla tyvärr.

– Vi har inom de områden jag kan överblicka i dag, personer som blivit befordrade till professor men vars forskning har haft ett nästintill obefintligt genomslag i det internationella forskarsamhället.

– Problemet är att inga nya pengar har tillförts, vilket gjort att dessa befordrade professorer kan ha obetydligt med tid för egen forskning. Detta har också inneburit att våra professorstjänster inte är internationellt gångbara längre.

Annons
Annons

Studier visar att ekonomstudenter är mera benägna att agera oetiskt än andra studenter. Men detta problem verkar man blunda för.

Hans L Zetterbergs tes var att samhället är större än staten. Håller du med och hur ser vi i så fall att det är så?

– Självklart ska det finnas sfärer som ska stå utanför direkt statligt inflytande. Men om till exempel marknader, universitet, frivilliga organisationer och även familjeliv ska fungera väl måste dessa sfärer vara inbäddade i ett rätt så omfattande offentligt regelverk, det som vi brukar kalla för rättsstaten, och en opartisk förvaltning som garanterar olika rättigheter.

Hur tycker du att svenska medier klarar att rapportera om forskning?

– I huvudsak bra, men från min samhällsvetenskapliga horisont finns det ett problem i att många vetenskapsjournalister, till exempel DN:s, nästan aldrig skriver om vår typ av forskning. Genom detta skapar man bilden av att ”riktig forskning” enbart är sådan som naturvetare gör. Ta klimatfrågan. De naturvetenskapliga frågorna om vad som måste göras är som jag förstår lösta. Vad som nu måste till, är att man kan skapa folklig uppslutning kring de åtgärder som krävs, och det är samhällsvetenskapens frågor.

Vilket är det största hotet mot den akademiska friheten i Sverige?

– Det svenska forskarsamhällets allmänna opportunism och medgörlighet, särskilt påtaglig inom humaniora och samhällsvetenskap.

Hur förhåller sig forskningen till andra samhällssfärer som religion, konst och etik?

– Jag är inte insatt vad gäller de två första, men vad gäller etik finns det klara brister. Det saknas inslag av kritisk-etiskt tänkande i många utbildningar. Internationella studier visar till exempel att ekonomstudenter är mera benägna att agera oetiskt än andra studenter. Men detta problem verkar man blunda för.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons