Annons

Intelligens viktigare än personlighet för framgång

Illustration av Thomas Molén.
Illustration av Thomas Molén.

Ärver vi våra personligheter? I viss mån – ja. Men liksom många andra aspekter påverkas personligheten till stor del av miljön, inte minst den sociala.

Under strecket
Publicerad

Nu ska vi se närmare på begreppet personlighet. Är den något vi ärver genetiskt, får vi den via någon sorts inlärningsprocess från våra föräldrar eller formas den av samhället?

I viss mån är svaret ja – allt detta gäller. Anmärkningsvärt nog för oss som är föräldrar visar det sig återigen vid statistisk granskning – precis som i fallet med IQ – att vår uppfostran är det som har minst inflytande på vilken personlighet våra barn får.

Personlighet undersöker man med hjälp av personlighetstester. Men inte sådana man använder hos karriärcoacher och vid anställningsintervjuer – och detta av en god anledning. (Jag tänker inte ens diskutera det där personlighetstestet som delar upp människor i färger – det är bara för dumt.)

Det förmodligen mest kända, men ändå hårt kritiserade, personlighetstestet mäter åtta ”motpoler” – Myers Briggs personlighetstest:

• Extrovert (E) – Introvert (I)
• Sinnesförnimmelse (S) – Intuition (N)
• Tanke (T) – Känsla (F)
• Bedömning (J) – Perception (P)

Annons
Annons

När man är klar med ett Myers Briggs-test blir man kategoriserad utefter vilken pol man hamnar närmast – jag är exempelvis INTP: ”Logiker”. Problemet är bara att när jag tog testet hamnade jag mitt emellan extrovert och introvert, med en liten slagsida för introvert. Dessutom hamnade jag ganska nära mitten mellan bedömning och perception, med en liten slagsida för perception. På grundval av detta borde jag egentligen inte kategoriseras som INTP, utan ses som obestämd på de här två variablerna – jag hade ju precis lika gärna kunnat bli ENTJ: ”Anförare” (och blev det också när jag tog om testet).

Så fungerar dock inte Myers Briggs, man tvingas helt enkelt in i en kategori. Det resultat man får framstår som glasklart, när man i verkligheten bara nästan hör hemma i en viss kategori. Det är inte alls ovanligt att man, liksom jag, befinner sig precis mellan olika personlighetstyper. Dessutom fattas mått på vissa variabler som är viktiga för att beskriva personligheten, som till exempel hur sympatisk eller räddhågsen man är.

Undersökningar har också visat att man inte får ut någon särskilt substantiell information av resultatet – de arbetsgivare som använder Myers Briggs för att hitta lämpliga kandidater till en position blir därför blåsta på sina pengar. Ändå används testet frekvent med motivationen att resultaten i alla fall kan användas som ”diskussionsunderlag”. Alla kategorier är dessutom positiva – man kan inte bli klassad som ovänlig och neurotisk – vilket förmodligen gör fortsatta samtal smidigare och trevligare än om man skulle behöva bortförklara ett resultat som visade att man var oärlig och folkilsk.

Annons
Annons

I ett annat sammanhang hade styrka kunnat vara utslagsgivande. Eller godhet.

I den mer vetenskapliga personlighetsforskningen talar man istället om de fem stora personlighetsvariablerna och här används tester där resultaten inte alltid blir lika rosaskimrande. I dessa tester är gränserna luddigare och man hamnar därför inte i någon prydlig kategori. Det här är inte så konstigt, för personlighet är ju en mångfacetterad historia. Resultat från den här typen av tester är svårare att tolka, men de går å andra sidan att använda på riktigt för att förutsäga hur bra man kan tänkas utföra en arbetsuppgifter eller komma överens med andra människor.

Femfaktorsmodellen ger en bild av en individs personlighet utifrån följande huvuddimensioner, där varje dimension består av flera underfaktorer:

  • Extraversion – tillgivenhet, sällskaplighet, självhävdelse, vitalitet, spänningssökande, gladlynthet
  • Samvetsgrannhet – duglighet, ordningsamhet, plikttrogenhet, prestationssträvan, självdisciplin, eftertänksamhet
  • Öppenhet – fantasi, estetik, känslor, aktiviteter, tankar, värderingar
  • Sympatiskhet – tillit, rättframhet, osjälviskhet, följsamhet, blygsamhet, ömsinthet
  • Neuroticism – ångest, irritationsbenägenhet, nedstämdhet, osäkerhet, impulsivitet, stresskänslighet

Den som tar det här testet riskerar alltså att bli klassificerad som en ovänlig, neurotisk, trångsynt, enstörig slarver. Det är kanske inte så konstigt att det här testet inte är lika populärt som Myers Briggs – vi har ju alla mindre trevliga personlighetsdrag, vem vill bli påminda om dem? (Och framför allt, vem vill skylta med dem framför en eventuell arbetsgivare? Men varför arbetsgivarna inte vill känna till sådana här resultat kan man förstås undra.)

Annons
Annons

Personlighet är något som utvecklas och förändras under livet på ett sätt som är ganska gemensamt för oss alla. De flesta av oss blir mer samvetsgranna och mindre neurotiska med åren, samt något mer sympatiska som gamla. Under ungdomsåren uppvisar vi något större öppenhet och extraversion än både tidigare och senare. Men resultaten är ändå relativt stabila över tid.

Sådana här personlighetstester kan användas för att med någorlunda träffsäkerhet förstå varför vissa lyckas bättre i skolan medan andra lyckas sämre. En brittisk undersökning av akademisk framgång identifierade samvetsgrannhet och nyfikenhet som viktiga faktorer, även om intelligens var den variabel som förklarade störst del av variationen.

Jämför man påverkan av IQ och personlighet på hur väl man lyckas med sina livsmål i allmänhet visar det sig även där att intelligens verkar ha en starkare inverkan än personlighet (och båda förklarar bättre – i alla fall i USA – hur det går i livet än föräldrarnas inkomst). Men det är stor variation inom yrken. En undersökning av 10 000 high school-studenter i Wisconsin visade till exempel att fastän medelvärdena skilde sig åt fick ungefär 25 % av alla som blev vaktmästare högre resultat på sina IQ-test än 25 % av de som blev universitetsprofessorer.

Men personlighet är givetvis inte helt oviktigt. Dessutom hänger allt till en viss del ihop, då samvetsgrannhet spelar roll för hur väl man lyckas på IQ-tester eftersom den är besläktad med det vi tidigare talade om som ”motivation”. På engelska har man på senare tid talat mycket om grit, en kombination av hur benägen man är att hugga i och hur passionerat man tar sig an en uppgift (något som förstås varierar beroende på vad man blir engagerad av). Det verkar dock som om samvetsgrannhet är ett bättre mått än grit om man vill förutspå hur väl någon kommer att lyckas med karriären.

Annons
Annons

Men det framstår ändå som rätt självklart: är man helt omotiverad att prestera väl på till exempel ett IQ-test kommer man inte lyckas något vidare, helt oavsett intelligens. Samma sak gäller yrkesval eller att skapa sig en ordnad tillvaro. Tänk också på att det inte alltid varit intelligens som varit utslagsgivande – det är en egenskap som premieras tyngre i just dagens kunskapssamhälle. Det är ingen naturlag. I ett annat sammanhang hade styrka kunnat vara utslagsgivande. Eller godhet.

Det finns en mängd studier på personlighetsvariabler som handlar om varifrån man får dem. Variation i alla fem personlighetsdragen har – precis som när det handlar om resultat på IQ-tester – visat sig ha en stark genetisk komponent när man jämför människor i västerländska samhällen. Beroende på vilken personlighetsvariabel man talar om så hamnar heritabiliteten på mellan 40 och 60 %.

Jämför man påverkan av IQ och personlighet på hur väl man lyckas med sina livsmål i allmänhet visar det sig även där att intelligens verkar ha en starkare inverkan än personlighet.

Återigen blir frågan från vilken miljö den icke-genetiska halvan av variationen i personlighet kommer ifrån. För att reda ut effekter av arv och olika typer av miljö har tvillingstudier och adoptionsstudier återigen varit helt centrala. Det visar sig att enäggstvillingar uppvisar ungefär lika stor likhet i personlighetsdrag vare sig de växt upp tillsammans eller isär. Och adopterade barn som växt upp i samma familj, men som inte är biologiska syskon, är inte mer lika än genetiskt obesläktade barn som växt upp i olika föräldrahem. Det visar sig helt enkelt att påverkan av den delade uppväxtmiljön – hemmiljön – återigen är väldigt liten; det är från det omgivande samhället större delen av miljöpåverkan kommer.

Forskning visar även att när det kommer till miljön är det samhället och kamratgruppen som är de faktorer som har störst betydelse för ens personlighet, dessa miljöfaktorer förklarar så mycket som 40–60 %. Effekten av hemmiljön (den delade miljön) hamnar oftast mellan 0 % och 10 %.

Men föräldrar kan ändå påverka barnen genom att sätta dem i så bra dagis, förskola och skola som möjligt, om de har den möjligheten. Framförallt finns här en lärdom för samhället: se till att den allmänna skolan håller så hög kvalitet som möjligt – det är där vår framtid formas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons