Annons

Omar SouleymanSouleyman förnyar med retro-sound

 Omar Souleyman.
Omar Souleyman.

Sången och känslan av stökighet och fest är fortfarande i centrum när Omar Souleyman ger konsert. Men artisten från Syrien har också moderniserat sitt sound – och når ny publik på Fasching.

Under strecket
Publicerad

Omar Souleyman.

Foto: Andreas Fadum/IBL Bild 1 av 1

Omar Souleyman

Genre
Konsert
Var
Fasching

Söndagkväll på Fasching. En ensam keyboardist på scen och en laddad, man skulle nästan kunna säga övertaggad publik. Som exploderar i dans så snart huvudpersonen Omar Souleyman kommer upp på scen klädd i huvudduk och svarta solglasögon, det som kommit att bli hans signum.

Omar Souleyman slog igenom i väst för drygt ett decennium sedan, på det sätt som artister från länder utanför den västliga kultursfären ofta slår igenom. Alltså i ganska begränsad skala, på ett litet bolag med en liten men hängiven fanskara, och då och då med inhopp på större festivaler.

I Omar Souleymans fall verkar det ha varit ett medvetet val, åtminstone av hans dåvarande skivbolag Sublime Frequenicies. Hans första album som släpptes i väst präglades av lo-fi-estetik och lät närmast som fältinspelningar från stökiga bröllopsfester i norra Syrien, ett område som då sällan hamnade i nyheterna.

Sedan dess har en del hänt. Kriget i Syrien gjorde att landet plötsligt var i världens blickfång och för bara några veckor sedan hamnade även Omar Souleymans hemstad Ras Al-ayn i centrum för världspolitiken när den invaderades av turkiska styrkor.

Annons
Annons

Omar Souleyman.

Foto: Andreas Fadum/IBL Bild 1 av 1

Under den här tiden har Souleyman själv rört sig bort från lo-fi-soundet, i något som låter som en anpassning till en global musikscen, men där de snabba och vindlande keyboardmelodierna, sången och själva känslan av stökighet och fest fortfarande är i centrum.

 Omar Souleyman.
Omar Souleyman. Foto: Andreas Fadum/IBL

På konserten på Fasching märks den här förändringen framför allt på beatet. Tidigare låg det en tunn trummaskin under syntslingorna, nu har beatet en annan tyngd och har blivit det som driver musiken framåt. Det har dessutom, något förvirrande, fått klara inslag av västerländsk retro, av ett elektroniskt 90-tal och 00-tal som blandas med syrisk retro.

Den här utvecklingen sker delvis på bekostnad av Souleymans sång, något som blir mer tydligt under konserten än på skiva. Dessutom har den närmast dokumentära känslan av att lyssna på och se Omar Souleyman försvunnit. Men saknaden efter det är subjektiv och i botten orättvis, det är inte Omar Souleymans skyldighet att konservera en musikstil och tanken bygger hursomhelst på idén att den musik han gjort inte också strävat efter att vara samtida, vilket den förstås gjort.

Och rent faktiskt, under en intensiv timme på Fasching fungerar den delvis uppgraderade musiken mycket väl. Kanske bättre än någon av de gånger jag sett Souleyman tidigare. Och det beror inte bara på moderniseringen, utan också på att han hittat en ny publik här, utanför lo-fi-kretsar, en publik som kan språket och hans sånger.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons