Annons

IQ-nivå kan förklara framgång – men inte helt

Foto: Illustration Thomas Molén

Intelligenta personer är överlag mer hälsosamma, löper mindre risk att drabbas av olyckor och är mer framgångsrika än andra. Men vad är egentligen intelligens – och hur utvecklas den?

Under strecket
Publicerad

När man diskuterar natur, miljö och kultur finns det en del ämnen som är mer kontroversiella än andra. Intelligens, till exempel, brukar som sagt tilldra sig stort intresse, inte minst då det är en egenskap som verkar premieras på nutidens allt mindre fysiska arbetsmarknad. Är det något vi föds med, lär oss, eller är det en ren produkt av kulturen? Det finns bra argument för alla tre ståndpunkterna.

Till att börja med måste man förstås göra frågeställningen helt tydlig. Vad är egentligen intelligens? I Nationalencyklopedin menar man att det ”i dagligt tal [är] detsamma som förstånd, skarpsinne, begåvning eller tankeförmåga”. Och det låter förstås utmärkt, men det är ändå lite svårt att förstå exakt vad som menas. Läser man vidare visar det sig finnas många olika definitioner, men det finns en som enligt NE är mer använd än andra inom forskning och praktisk tillämpning, nämligen det psykometriska angreppssättet.

Med ett sådant angreppssätt utgår man alltså ifrån att intelligens är det vi mäter med intelligenstester. Det skulle innebära att djur inte har intelligens och att människor som aldrig lärt sig att göra ett intelligenstest inte heller har det. Det skulle i så fall urholka begreppet ”intelligens” en del. Intelligenstester ses också som problematiska, något som Nationalencyklopedin påpekar: ”Intelligensmätningarna har [...] kritiserats för bristfällig teoretisk underbyggnad och för att ha negativa konsekvenser för personer och grupper som uppvisar svaga prestationer.”

Annons
Annons

Bara det faktum att du läser den här boken betyder dock att du inte tillhör en sådan grupp. Att få bra resultat på intelligenstester hänger nämligen ihop med att vara bokslukare. Men får man verkligen hög intelligens av att läsa böcker eller läser man böcker för att man har hög intelligens? (Eller finns det någon bakomliggande tredje faktor som förklarar båda?) Svaret på den frågan beror på i vilken grad intelligens är något medfött.

Forskare som studerar intelligens menar dock att intelligens inte enbart är sådant man mäter med intelligenstest. De brukar istället dela upp intelligens i en hierarki av förmågor. Längst ner i hierarkin finner vi till exempel verbal, resonemangs-, induktiv, spatial eller perceptuell förmåga.

Dessa sorteras sedan in under bredare begåvningsdimensioner, som ibland går under begreppen allmän visualiseringsförmåga, kristalliserad intelligens och flytande intelligens. Det förstnämnda handlar om en förmåga att hantera och transformera figurinformation, medan de två sistnämnda är de man kanske först tänker på när man tänker på intelligens.

När man mäter de här olika formerna av intelligens visar det sig finnas en stor samvariation mellan de olika måtten, det vill säga om man gör bra ifrån sig på ett test är sannolikheten stor att man även får ett bra resultat på de andra.

Kristalliserad intelligens är förmågan att använda inlärd kunskap för att lösa problem. Det är det vi menar när vi till exempel pratar om kunskap, skolning eller bildning. Flytande intelligens är å andra sidan förmågan att kunna lösa nya problem, någorlunda oberoende av vad man har lärt sig innan. Det är det vi menar när vi till exempel pratar om problemlösningsförmåga, inlärningskapacitet och mönsterigenkänning.

Annons
Annons

När man mäter de här olika formerna av intelligens visar det sig finnas en stor samvariation mellan de olika måtten, det vill säga om man gör bra ifrån sig på ett test är sannolikheten stor att man även får ett bra resultat på de andra. Det här sammanvägda resultatet kallas den allmänna begåvningsfaktorn – g. Det är denna faktor man försöker mäta med intelligenstester.

Man mäter den här faktorn med ett mått som kallas IQ, eller intelligenskvot. När de första intelligenstesterna skapades i början av 1900-talet var det för att försöka identifiera barn i det franska skolsystemet som behövde extra hjälp. Psykologen Alfred Binet konstruerade tillsamman med Théodore Simon en rad uppgifter som arrangerades i den ordning som barn i normalfallet kunde lösa dem. Man delade sedan antalet rätta svar med det förväntade antalet rätta svar beroende på barnets ålder (något man kom fram till genom att först ge testet till en stor mängd barn) och kunde på så sätt få fram en kvot som man sedan multiplicerade med 100.

Fick barnet en IQ på 100 kunde det alltså svara på precis så många frågor som man kunde förvänta sig av ett barn i den åldern, medan barn som fick en siffra långt under detta uppenbarligen inte kunde svara lika bra som andra barn i samma ålder och då alltså skulle behöva extra hjälp i skolan. Från början var IQ alltså måttet på en sorts ”mental ålder”.

Den här metoden fungerade dock inte för vuxna, varför man snart ändrade mätmetod. I den skala som nu används har man istället normerat testet på en representativt utvald grupp vuxna. Det betyder att medelvärdet på denna grupps testsvar sätts till 100, varefter man kan jämföra antal rätta svar med hur många rätta svar normeringsgruppen hade och på så sätt komma fram till en kvot mellan individuell prestation och den vanligaste prestationen. På samma sätt kan man normera testet för barn och på så sätt mäta IQ i lägre åldrar.

Annons
Annons

Den vanligaste skalan för att mäta intelligenskvot idag kallas för WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale IV) där genomsnittet per definition alltså ligger på 100. På Wechsler-skalan hamnar 50 % av befolkningen mellan 90 och 110. Hela 82 % hamnar mellan 80 och 120, medan det bara är 2,2 % som får ett resultat över 132 och 2,2 % som får under 70.

För att bli medlem i Mensa – en organisation som använder olika former av intelligenstester som inträdestest – måste man få över 130 på Wechsler-skalan. (Man hör ibland om personer som har få 180 eller över 200 på intelligenstester, men då är det andra skalor som används.)

Resultaten som den här typen av moderna intelligenstest ger är väldigt stabila över tid; det vill säga att man får ungefär samma testresultat oavsett vilken ålder man tar testet i (korrelationen mellan testtillfällen är ungefär 0,9). Det går dock att påverka resultaten en del – några poäng – med hjälp av träning, till exempel av arbetsminnet, och utbildning.

Det har visat sig att man kan använda den här typen av intelligensmått för att med ganska stor pricksäkerhet förutsäga vilken framgång en person kommer att ha i yrkeslivet. Det betyder alltså inte att alla människor som får höga IQ-poäng lyckas bra och alla som får låga IQ-poäng lyckas dåligt. Intelligens är bara en av många faktorer som förklarar framgång – det finns en stor mängd andra variabler som också är viktiga, vilka vi snart ska titta närmare på. Det handlar istället om ett statistiskt samband, om medelvärden, inte om individer.

Annons
Annons

Med detta sagt finns det en hel del studier på sambanden mellan människors resultat på IQ-tester och hur deras liv ter sig. Redan 1920 undersökte en amerikansk psykolog vid namn Lewis Terman den här frågan genom att leta upp cirka 1 500 barn från Kalifornien som alla fick väldigt bra resultat på IQ-tester (han undersökte i princip uteslutande vita barn från den övre medelklassen). Terman upptäckte att de här barnen var både socialt och fysiskt välanpassade, samt hade bättre hälsa och var längre, starkare och mindre benägna att råka ut för olyckor än jämförbara barn med lägre resultat på IQ -testerna. De klarade sig också bättre i skolan.

Det här är ett generellt resultat som visar att livet är orättvist, eller som Jesus formulerade det enligt Matteusevangeliet: ”Åt den som har skall vara givet.” (Matteusevangeliet 13:12 och 25:29). Den här effekten – att en del verkar få alla bra egenskaper – har fått namnet Matteuseffekten efter detta citat.

IQ kan till och med vara livsavgörande. I en studie på över en miljon svenska män som IQ-testades vid mönstringen och följdes upp i genomsnitt 20 år senare, såg man att den niondel av gruppen som fick lägst testresultat hade tre gånger så stor dödlighet i olycksfall som den niondel som fick högst resultat, med en glidande skala däremellan. Denna skillnad kvarblev även när man räknat bort socioekonomiska faktorer. Det finns också en koppling till livslängd eftersom de som får högre resultat på IQ-tester verkar vara bättre på att föra en hälsosam livsstil.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons