Annons

Det som inte kan utplånasIsande debut lyfter rasism i sovrummet

Felicia Mulinari, född 1990, är poet, lärare, skribent och dramatiker, verksam i Malmö.  Förra året medverkade hon som  textförfattare i Malmö Stadsteaters uppsättning ”Vinnaren tar allt”. ”Det som inte kan utplånas” är hennes litterära bokdebut.
Felicia Mulinari, född 1990, är poet, lärare, skribent och dramatiker, verksam i Malmö. Förra året medverkade hon som textförfattare i Malmö Stadsteaters uppsättning ”Vinnaren tar allt”. ”Det som inte kan utplånas” är hennes litterära bokdebut. Foto: Stefan Tell

Med ”Det som inte kan utplånas” etablerar Felicia Mulinari på allvar en ny slags poesi som med vrede och energi talar om vår tids rasism. Sebastian Lönnlöv har läst en efterlängtad debut.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Det som inte kan utplånas

Författare
Felicia Mulinari
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers förlag

133 s.

Den som håller ett öga på den svenska poesiscenen börjar efter ett tag att vänta på vissa debutanterför att sedan nicka igenkännande när de dyker upp i förlagskatalogerna. Till de förväntade hör definitivt Felicia Mulinari, född 1990 och även verksam som bland annat dramatiker, kulturskribent och skrivlärare.

Med ett tydligt politiskt avstamp, och ett inledningsmotto från Frantz Fanons ”Svart hud, vita masker” (1952), skriver Mulinari om människor insnärjda i ett klibbigt nät av rasism. Skillnaden i värde mellan olika kroppar och erfarenheter är i olika grad öppen och medvetandegjord, men ständigt närvarande – och på olika sätt sammanflätad med klass.

Diktsamlingens inledande svit kretsar framför allt kring mödrar, som ”förbannar los suecos” medan deras döttrar ”äter kvällsmat och underskott”. Men dikterna snuddar också vid ”farsorna” och deras grandiosa drömmar som inte gick att förverkliga, ”förmultnande manifest i papperskorgar”.

en diktning fylld med vrede och energi, svordomar och knytnävar, fuck you-fingrar och bilbrandsaska

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Skildringen av klass och familj påminner ibland om Burcu Sahins debutdiktsamling ”Broderier” som utkom förra året, men Mulinaris porträtt av föräldrar i exil är råare och mer våldsamt.

Här handlar mödrarnas viktigaste lärdom till sina döttrar om ”att ibland är den största smekningen / en spottloska”. Över huvud taget är det här en diktning fylld med vrede och energi, svordomar och knytnävar, fuck you-fingrar och bilbrandsaska. Men också en melodisk poesi, som vill mässas fram och inte nöjer sig med att stanna på pappret:

vi kände igen lasermännen
vi hade skjutit
i höjden
stjälkar
ur minnet
av ingenting
hände

Mulinari blandar rakt på sak-språk med komplicerade ordbilder, gåtfulla sånger med krassa konstateranden. Hon beskriver en barndom där rasismen liknar en lek, men också ett vuxenliv där ”dom sexuella lekarnas rashierarkier” gör att Sverigedemokraterna är närvarande även i sovrummets intimsfär. Här, i den bultande skärningspunkten mellan sexualitet och rasism, formulerar Mulinari sin kanske allra vassaste kritik av den rådande ordningen – och diskursen:

Människor ber mig om kärlek, är inte detta nästan det mest smärtsamma, hur vi förväntas kyssa våra våldtäktsmän, den vita naiva fantasin om att berättar vi att det gjorde ont så kommer dom att sluta.

Annons
Annons

Det vi-tilltal som dominerar redan i de inledande dikterna blir efter hand alltmer komplext. I insprängda dialoger hörs röster som protesterar mot det berättade – och efterhand börjar dikterna öppet kritisera det ”vi” som de ändå omfamnar. Mulinari avlyssnar ”hesheten i / flertalets försök / att vara en röst” och drömmer om ett ”annat oss”, ett utopiskt vi eftersom det ”måste börja i en övergivenhet som inte ens kan uttalas”. Och språket är visserligen makt, men det rymmer också underordning:

det finns vissa ord som aldrig
kommer att vara våra
vi
är ett sånt
ord
det är därför vi älskar det så mycket

Via manifest, demonstrationer, drömmar och besvikelser tar sig dikterna fram till ett isande slutackord: ”trycksvärtsvart / som migrationsverkets avslag”. På vägen dit skapar Mulinari en bågnande bok full av prång och återvändsgränder, ambivalent livsglädje och postkolonial ilska. En berättelse om hur rosa körsbärsträd kan spira ur den utbredda apatin – om ”vår beska ömhet eller hur vi planterar växter i askfat”. Det är en läsvärd debut av en intressant poet – och ett exempel på hur rasismens verklighet tar klivet in i poesin.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons