Annons

Bleknande bergIshiguro skriver magiskt om livet efter bomben

Foto: Wahlström & Widstrand och TT

Återstoden av Japan – i Kazuo Ishiguros debutroman skildras en nation vars historia atombomben kluvit itu. Å ena sidan plikt, värdighet, patriarkala mönster och patriotism. Å den andra västerländska ideal, individualism och frihet – men också sorg.

Under strecket
Publicerad

Bleknande berg

Författare
Kazuo Ishiguro
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Övers: Niclas Hval 213 s.

Det finns händelser som bildar skiljelinjer i tiden. Som bomben som föll över Nagasaki.

Den dödade 35 000 människor på en sekund och förändrade samtidigt historien för alltid, för Japan i stort, och för de enskilda personerna där.

Bomben skapade en tid före – färgad av traditionella japanska värderingar som plikt, värdighet, patriarkala mönster och mytologisk patriotism. Och en tid efter – starkt influerad av vinnarmaktens västerländska ideal, av individualism och större frihet för kvinnor, av sorg över de liv som gått förlorade, men också av ett desperat behov av att glömma och se framåt.

För änkan Etzuko i Kazuo Ishiguros roman ”Bleknande berg” är de där åren efter bomben redan länge sedan. Flytten till England har därtill skapat ytterligare en ridå i hennes liv, så att det liv hon hade i Japan, med sin make och svärfar, med åren har sjunkit undan, höljts i dunkel, blandats samman.

Då hon under några dagar får besök av sin vuxna dotter Niki från London, kommer Etzuko emellertid på sig själv med att i tankarna återvända till en särskild sommar där i Nagasaki, och till livet som ung hustru i ett av de nybyggda höghusen.

Annons
Annons

Särskilt minns hon vänskapen med den märkliga kvinnan Sachiko, som i brist på bättre flyttat in i en gamla nedgången stuga på ödetomten nedanför lägenheten.

Precis som Ishiguros egen historia är ”Bleknande berg” en blandning av engelskt och japanskt. Och liksom alltid ekar texten av en stillsam men djupt gripande melankoli.

Den finkänsliga artighet som präglade samtalen på den tiden tillät sällan att känsliga ämnen fördes på tal rakt på sak – som vilka förväntningar Sachiko rimligen borde ha haft på den amerikan som lovat att ta med henne över havet, varför Sachikos dotter kunde springa vind för våg i det smutsiga flodlandskapet utan att mamman sa ifrån och varför den unga Etzuko själv såg så olycklig ut, trots att hon bedyrade motsatsen. Men genom de små ledtrådar som skymtar fram i dialogerna i Etzukos minne kommer läsaren bit för bit ändå allt närmare den oroande sanningen om hur allting hänger samman.

Kanske är egentligen ingenting riktigt som hon vill minnas det.

Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017. I samma veva slog metoo ner som ett eget slags bomb och skapade ett före och efter även för Svenska Akademien. Ishiguro är alltså fortfarande, och för en oviss framtid, den senaste mottagaren i raden.

Medan de kvarvarande ledamöterna i Akademien kämpar vidare i sina egna försök att resa sig ur ruinerna med något slags värdighet i behåll, och (förhoppningsvis) lämna det värsta av det gamla bakom sig och tids nog kunna utse en ny spännande pristagare, kan ju alla vi andra passa på att fördjupa oss lite extra i Ishiguros författarskap så länge.

Annons
Annons

Den som inte hunnit börja ges nu en utmärkt startpunkt i Niclas Hvals nyöversättning av debutromanen ”Bleknande berg” från 1989. För utöver att den är en stark roman i egen rätt, rakt igenom fascinerande, bitvis rentav magiskt bra, pekar den framåt mot mycket av det som med åren kommit att bli Ishiguros kännemärken.

Här finns känslan av något mörkt förborgat under en bräcklig yta av vardaglighet, som i exempelvis ”Never let me go”. Här utspelar dig de varsamma relationerna mot en bakgrund av stora världshistoriska omvälvningar, som i ”Återstoden av dagen”. Här svävar något drömskt över landskapet, som om allt är försänkt i en mytisk dimma, tätt förknippat med minnets förrädiskhet, som i senaste romanen ”Begravd jätte”. Precis som Ishiguros egen historia är ”Bleknande berg” en blandning av engelskt och japanskt. Och liksom alltid ekar texten av en stillsam men djupt gripande melankoli. Liksom berättelsen om Svenska Akademien ett drama i skärningspunkten mellan de högstämda traditioner som slagits i spillror och en ny tids frisinnade ideal, och om att bära – eller kanske snarare inte orka bära – sin egen skuld i det som hänt.

Efter reklamen visas:
SvD:s litteraturredaktör om Kazuo Ishiguro
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons