Annons

Isklättring – ett vinternöje på väg upp

Sportklättring har växt väldigt de senaste åren. Men det är inte bara på sommaren det händer. Om vintern finns det strax bortom puckelpisten adrenalinkickar att hämta. Häng med på isklättring långt ovanför polcirkeln.

Under strecket
Publicerad

Isklättring, ett vinternöje på väg upp.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
Foto: MARTIN EDSTRÖM

Gå av i Abisko.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
Foto: MARTIN EDSTRÖM

Isklättring, ett vinternöje på väg upp.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
Foto: MARTIN EDSTRÖM

Gå av i Abisko.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
Foto: MARTIN EDSTRÖM
1/4

Isklättring, ett vinternöje på väg upp.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
2/4
Foto: MARTIN EDSTRÖM
3/4

Gå av i Abisko.

Foto: MARTIN EDSTRÖM
4/4
Foto: MARTIN EDSTRÖM

Ett riktigt yrväder välkomnar oss.Stora sjok av snö blåser upp bredvid tåget när vi kastar av ryggsäckarna, som landar med ett kras i snön. Strax bortom perrongen kommer ett par japaner trampande i snöskor. Det är nattsvart på himlen, men ljust tack vare snön. Tåget rullar bort, ljudet dämpat av ny fallna flingor. Det är kallt. Men det visste vi ju innan vi åkte hit. Till Abisko.

När vi vaknar nästa morgon har tältet närmast frusit fast, halvt begravt i drivorna. Vi letar oss ned till Abisko Mountain Lodge, där vi ska möta upp med bergsguiden Dick. Han välkomnar oss in i värmen, och tittar över fjällheden mot vårt tält. Kisar.

– Ja åttioettan är ju död nu, så ni är säkra där ute, säger han.

Vi tittar skrämt på varandra. Och sen på honom. Han tittar allvarligt på oss, men ler sedan.

– Det var en galen älg som fanns här på området. Han brukade ligga på vår altan, och gick runt och störde de som tältade. Men det är lugnt, de har skjutit av honom nu.

Vi tillbringar förmiddagen med en noggrann teorilektion kring yxor, stegjärn, selar och inte minst hjälmar.

Annons
Annons

– Disciplin är allt, och att kunna lita på utrustningen lika viktigt, säger Dick.

Han har varit bergsguide i många år, och deltagit i expeditioner i bland annat Pakistan. Det är i en smått mer avslappnad tillvaro han lär oss om tekniken och sinnesnärvaron som krävs för att kunna isklättra.

De första stegen är det svåraste. Krampen är inte långt borta när kroppens enda förankring i väggen är två yxor, och två taggiga skor. Men snart pustar vi ut av lättnad, på toppen av ett fruset vattenfall.

Dick har tagit oss ned på den frusna Abiskojokken och låtit oss klättra 25 meter på en lodrät isvägg. Händerna, som krampaktigt håller om de skarpa isyxorna, skakar när vi tittar bakåt, nedåt. Längs hela isfallet porlar hela tiden lite vatten, in bakom och in under isen.

Solen, som knappt går upp över Abisko mitt i vintern, har nu knappt gått ned igen.

– Bäst klättring får man egentligen i oktober och november – då solen fortfarande värmer i ryggen, säger Dick.

Efterhand blir vi vana, och springer nästan upp för väggarna.

– Fin is, konstaterar Dick när vi återvänder till isfallen dagen därpå. Han ser till att vi får pröva på olika situationer, och drillar nog med säkerhetsrutiner för att vi själva - efter kursens slut - skall våga oss på att isklättra själva.

Hemma på lodgen fortsätter affärerna som vanligt. Merparten av turisterna är mest intresserade av norrsken och barhäng. Men av sporterna, så har isklättringen växt sig störst i Abisko.

– Isklättringsintroduktionen är en av våra storsäljare, säger Mina som arbetar på lodgen. Vi hinner inte med alla kunder som frågar efter det, det händer att vi får skicka dem vidare.

Vi stövlar in, blöta och glada. Dick ställer ned sina slitna isyxor bredvid moonboots och snöskor. Han tror på isklättringen. Inte minst eftersom vanlig sport- och klippklättring blivit stort i Sverige på 2000- talet.

– Folk måste bara komma igång. Bättre förutsättningar får man leta efter. Nordiska isar är ju bland de bästa i världen.

Martin Edström

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons