Annons

Harald Gustafsson:Islänningen som gav oss en ärorik historia

Illustrerad scen ur ”Hervarar saga”, som bland annat utspelar sig i Östergötland.
Illustrerad scen ur ”Hervarar saga”, som bland annat utspelar sig i Östergötland.

När göticisterna letade med ljus och lykta efter bevis på våra urgamla anor kom den 22-årige islänningen Jonas Rugman till Sverige som på beställning. En ny isländsk bok skildrar hans öden i Uppsala, där hans sagaöversättningar kom att forma den svenska forntidsvurmen.

Under strecket
Publicerad

Hallebergs påstådda ättestupa, avbildad av Erik Dahlbergh i ”Suecia antiqua et hodierna”.

Bild 1 av 1

Det är hösten 1658, det är krig mellan Danmark och Sverige. Ett danskt handelsskepp uppbringas på Skagerack och förs till Göteborg. Så långt är historien nästan vardagsmat under det krigsplågade 1600-talet. Men skeppet kommer från det danska Island och ombord finns en 22-årig islänning som skulle komma att spela en viktig men idag mestadels bortglömd roll för svenskarnas föreställningar om sitt språk och sin historia. 

Dessutom var det han som införde ättestupan i Sverige.

Han hette Jónas Jónsson och kom från gården Rúgsstaðir i Eyjafjörður; i Sverige kallade han sig Jonas Rugman. Om honom har Heimir Pálsson skrivit boken ”Örlagasaga Eyfirðings. Jonas Rugman – fyrsti íslenski stúdentinn í Uppsölum. Málsvörn menningaröreiga” (”En eyjafjordings ödeshistoria. Jonas Rugman – den första isländska studenten i Uppsala. Försvar för en kulturproletär”; Háskólaútgáfan). Heimir Pálsson har, som mångårig isländsk lektor i Uppsala, fört in generationer svenska studenter i isländskans mysterier och det märks att han känner mycket för denna sin första företrädare som isländsk uppsalaakademiker. 

Annons
Annons

Men Rugmans öden är också intressanta i en större europeisk ram, som bara skymtar i Pálssons framställning. 1600-talet präglades av en allt intensivare maktkamp mellan alltmer muskulösa militärstater, en kamp som också fördes med ideologiska medel. I en världsbild där världens skapelse och de olika folkens upphov var definierade i Bibeln – det som den brittiske historikern Colin Kidd har kallat etnisk teologi – gällde det att visa att det egna folket stod så nära skapelsen som möjligt. Ju äldre historia, desto finare. 

Det gällde i hög grad för Sverige, en fattig och okänd periferi av Europa som plötsligt brutit in på den stora politiska arenan. Det svenska uttrycket för dessa strävanden blev göticismen, tanken att de gamla goterna, som en gång störtat romarriket, hade haft Sverige som sitt urhem. I sin ”Atlantica” hävdade Olof Rudbeck också att Sverige egentligen var den grekiska mytens Atlantis – det hade inte sjunkit, bara glömts bort. Sverige var först och bäst.

På många håll i Europa tillskrev man sig en gloriös historia och identifierade sig med forntidens folkslag. Tysken Cluverius förlade goternas urhem till Preussen, nederländaren Goropius Becanus hävdade att nederländskan var det oförfalskade urspråket, och så vidare. Men svenskarnas största fiende var Danmark. Där hade lärde som den av svenskarna hatade Ole Worm, under inflytande från den isländska renässanshumanisten Arngrímur Jónsson, börjat använda de isländska medeltida skrifterna. De fantastiska historierna om fornkungarna i de sena fornaldarsagorna, liksom Snorre Sturlassons ”Heimskringla”, ansågs ge oomkullrunkeliga belägg för att det danska kungariket var uråldrigt.

Annons
Annons

Svenskarna avundades danskarna deras tillgång till det isländska materialet och till islänningar. Det fanns några isländska handskrifter i Sverige men ingen som kunde läsa dem. Läste man dem bara rätt skulle de säkert visa att det var Sverige och inte Danmark som hade störst ära! 

Det pågick en stor­offensiv i fornforskningen för att bevisa Sveriges urgamla anor.

Men det saknades expertis, vilket bekymrade rikets ledande män. En av dessa var riksdrotsen Per Brahe, som 1658 befann sig i Göteborg som befälhavare i kriget mot Danmark-Norge. Han måste ha blivit eld och lågor när han fick veta att det fanns en islänning ombord på det beslagtagna skeppet, en som dessutom hade några handskrifter i bagaget, visserligen inte särskilt gamla eller märkvärdiga men alla fall på, som man sa, ”götiska”. Jónas Jónsson hade antagligen varit på väg till universitetet i Köpenhamn men nu ändrades hans bana. Per Brahe sände honom till den lärda skola han drev på Visingsö, och efter några år där kom han till Uppsala som studenten och stipendiaten Jonas Rugman.

I Uppsala fanns behov av honom. Det pågick en stor­offensiv i fornforskningen för att bevisa Sveriges urgamla anor. Johanna Widenberg beskriver i sin avhandling från 2006, ”Fäderneslandets antikviteter”, bland annat hur det just 1658 inrättades en professur med denna titel i Uppsala. 1666 utfärdades fornminnesplakatet, som anses som världens äldsta fornminneslagstiftning, och samma år inrättades Antikvitetskollegium med säte i Uppsala. Från 1667 bedrevs i hela landet en omfattande inventering av verkliga eller förmenta fornlämningar. Det gällde inte minst att visa att spåren efter de gamla göterna fanns i Sverige. Bakom mycket av detta stod en annan av rikets ledande män, Magnus Gabriel de la Gardie, som också skulle komma att bli betydelsefull för Jonas Rugman.

Annons
Annons

Professuren innehades, när Rugman kom till Uppsala, av Olof Verelius, som var mycket intresserad av det ”götiska” språket och nu kunde få undervisning i det av Rugman. Rugman sattes också i arbete med översättningar och kommentarer av källutgåvor. Den första svenska utgåvan av en isländsk saga på originalspråket kom 1664, det var ”Gautreks och Rolfs saga”, som Rugman hade haft med sig. Verelius står som utgivare och krediteras än idag med översättningen, men som Pálsson påpekar är det orimligt att han skulle ha kunnat lära sig isländska så snabbt. Säkerligen är arbetet till största delen Rugmans. Men på ett tidstypiskt sätt kom hans insatser, också med den första svenska översättningen av ”Heimskringla”, som Per Brahe lät trycka på Visingsö 1674, aldrig att redovisas. 

Det kan förefalla besynnerligt att begravningsgästerna fick i händerna en dikt knappast någon av dem kunde läsa, men det visar prestigen som isländskan åtnjöt.

Rugman hade höga beskyddare, han besatt färdigheter som var högt efterfrågade i Sverige men han var en lågättad man som skulle veta sin plats i tidens hierarki. Hans roll, inte särskilt välavlönad, var översättarens och skrivarens – tryckmanuset till ”Gautreks saga” är till exempel helt med hans hand – och andra skulle ha äran. Det är därför Heimir Pálsson träffande benämner honom kulturproletär.

Han har fått dåligt eftermäle i den grad han alls nämns i svensk lärdomshistoria: begiven på sprit, slagsmål och fruntimmer. Det förefaller dock inte som om han var värre än studenter i gemen, varken då eller nu. Han förekommer några gånger i rättsfall inför universitetets konsistorium (universitetet hade ju egen rättskipning), till exempel anklagad för olaglig andrahandsuthyrning av sitt studentrum. En misslyckad resa till Island för att samla in handskrifter brukar också skrivas på hans syndaregister, men Pálsson kan visa att det inte var hans fel att han fick vända i Köpenhamn, det var hans uppdragsgivare som inte kunde skaka fram nog med respengar.

Annons
Annons

1669 är han i allvarligare blåsväder. Han har gjort pigan Brita Persdottir med barn och ska enligt reglerna relegeras från universitetet. Men universitetsrektorn själv, ingen mindre än Olof Rudbeck, skriver till universitets kansler Magnus Gabriel de la Gardie och föreslår att han får något annat straff, eftersom hans verksamhet som översättare är så viktig för fornforskningen. De höga herrarna höll sin hand över honom. Man kan undra hur det gick för Brita och barnet. 

Jonas Rugman gav också ut några skrifter på egen hand, alla på isländska. Till exempel tryckte han en begravningsdikt över sin välgörare Per Brahe. Det kan förefalla besynnerligt att begravningsgästerna fick i händerna en dikt knappast någon av dem kunde läsa, men det visar prestigen som isländskan åtnjöt. Att hylla en stor man på ”götiska” ansågs säkert rätt och riktigt.

Islandsvurmen i Uppsala lade grunden till många idéer om Sveriges förkristna historia och om den gamla isländska litteraturen som svenskt kulturarv.

Märkligast är väl Rugmans samling enstaviga isländska ord, ”Monosyllaba Islandica”, en alfabetisk uppställning ord med krystade filologiska kommentarer. För att förstå meningen med den måste man känna till att tidens lärde räknade med att det funnits ett urspråk, vars rester man kunde hitta just i enstaka stavelser och ljud. Stiernhielm hade byggt den fascinerande klangvärlden i sin ”Herkules” på dessa teorier; ”mo/mu” betydde till exempel åldrande och mörker, det är därför ”döden molmar i mull”. I det ljuset ter sig Rugmans samling mindre konstig. Men han vann inga stora framgångar på den lärda banan, när han dog 1681 måste änkan få ekonomisk hjälp av universitetet med begravningen. 

Annons
Annons

Hallebergs påstådda ättestupa, avbildad av Erik Dahlbergh i ”Suecia antiqua et hodierna”.

Bild 1 av 1

Islandsvurmen i Uppsala under några decennier på 1600-talet kan förefalla som en episod. Men, som Heimir Pálsson påpekar, den lade grunden till många idéer om Sveriges förkristna historia och också om den gamla isländska litteraturen som svenskt kulturarv. Under romantiken fick forntidsvurmen storslagna utslag, som i Tegnérs ”Frithiofs saga”. Man kan skriva fram betydelsen ännu längre; fornaldarsagornas fantastiska berättelser om gamla Uppsalakungar utgjorde etablerat historiskt vetande tills lundahistorikern Lauritz Weibull i början av 1900-talet inledde ett källkritiskt uppröjningsarbete. 

Lite kunskap om eddadiktningen och islänningasagorna ansågs till nyligen tillhöra svensk allmänbildning. Min dotter gick på dagiset Tirfing, namnet på ett magiskt svärd i ”Hervarar saga”, som Rugman och Verelius gav ut. Och Danmark usurperar fortfarande det isländska arvet: ”Njals saga” ingår i den officiella kanon över dansk litteratur.

Historien om Jonas Rugman öppnar alltså för förståelse både av 1600-talets europeiska maktkamp och av tidens historieföreställningar, likväl som den ger en liten pusselbit till den nationella identitetens historia. Men hur var det med ättestupan? 

Hallebergs påstådda ättestupa, avbildad av Erik Dahlbergh i ”Suecia antiqua et hodierna”.
Hallebergs påstådda ättestupa, avbildad av Erik Dahlbergh i ”Suecia antiqua et hodierna”.

Jo, en ættarstapi förekommer i ”Gautreks och Rolfs saga”, där gamla människor några gånger kastas ner; Jonas Rugman skapade ordet ättestupa som översättning. Många är de stup och klippor som utpekats som platser för en sådan radikal åldringsvård, trots att ättestupan sedan länge av forskningen betraktas som en ren myt. 

Kanske den unge islänningen tog med sig sagan bara för att ha något roligt att läsa under en tråkig sjöresa, men som ofta i historien fick en liten detalj stora och oförutsedda konsekvenser.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons