Annons

”I stället för fria medier fick vi mardrömmen SVT”

Jan Helin, programdirektör på SVT, och Hanna Stjärne, SVT:s vd, 2016 i samband med att SVT firade 60 år.
Jan Helin, programdirektör på SVT, och Hanna Stjärne, SVT:s vd, 2016 i samband med att SVT firade 60 år. Foto: Christine Olsson/TT

KULTURDEBATT | Muf-ordförande Benjamin Dousas förslag att dra in allt statligt stöd till kulturen och avskaffa public service har väckt ramaskri. Men från en klassiskt liberal ståndpunkt är det inte kontroversiellt – liberaler vill inte uppfostra medborgarna så att de blir fogliga. Det skriver författaren Carl Rudbeck.

Under strecket
Publicerad

I artikelförfattarens värld får Kungliga Operan klara sig utan statligt stöd.

Foto: Stina Stjernkvist/TTBild 1 av 2

Public service har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som ansågs lämplig för den stora massan, menar Carl Rudbeck. En situation som varade ända tills Jan Stenbeck krossade statens etermonopol.

Foto: Hans T Dahlskog Bild 2 av 2

I artikelförfattarens värld får Kungliga Operan klara sig utan statligt stöd.

Foto: Stina Stjernkvist/TTBild 1 av 1
I artikelförfattarens värld får Kungliga Operan klara sig utan statligt stöd.
I artikelförfattarens värld får Kungliga Operan klara sig utan statligt stöd. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Låt oss föreställa oss att etermedierna uppfanns igår. Hade då någon kommit på den befängda idén att de skulle tillhöra staten eller stå under dess beskydd? Naturligtvis inte. De ofta anarkistiska marknadskrafterna hade fått ta hand om dessa nya sköna medier och låtit folk bestämma vad de ville se, höra och betala.

Istället för denna frihetliga dröm fick vi den mardröm som med en förskönande omskrivning kallas public service, som om den stod i allmänhetens tjänst. I själva verket blev den och har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som anses lämplig för den stora massan. Denna situation varade ända tills Jan Stenbeck till mångas förfäran krossade statens etermonopol.

Annons
Annons

Public service har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som ansågs lämplig för den stora massan, menar Carl Rudbeck. En situation som varade ända tills Jan Stenbeck krossade statens etermonopol.

Foto: Hans T Dahlskog Bild 1 av 1

I public service får man hålla till godo med statligt kontrollerad information och för det avkrävas en avgift. När alltfler valde att ta del av tv på andra plattformar skakade systemet. Och nu tar man bort licensen och ersatt den med en skatt. Ingen ska i framtiden undkomma att betala.

I ett socialistiskt eller konservativt perspektiv är statlig styrning av medier och kultur lätt att försvara.

Några avvikande röster har hörts. Senast har Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa föreslagit att skatten ska slopas och att man på sikt ska avskaffa både public service och bidrag till kulturen. Från en klassiskt liberal ståndpunkt är Dousas förslag inte ens kontroversiellt. Att det ändå är det visar hur trångt liberalismen sitter i dagens Sverige.

I ett socialistiskt eller konservativt perspektiv är statlig styrning av medier och kultur lätt att försvara. Båda ideologierna ser det som sin uppgift att uppfostra medborgarna så att de blir fogliga och tänker som överheten vill att de ska tänka. Liberaler, däremot, som litar på människors förmåga att fatta egna beslut och själva avgöra vad som är bäst för dem, ser i public service och statligt stöd till kulturen en styggelse och ett illiberalt förmynderi.

Public service har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som ansågs lämplig för den stora massan, menar Carl Rudbeck. En situation som varade ända tills Jan Stenbeck krossade statens etermonopol.
Public service har förblivit de styrandes redskap för att kontrollera och övervaka den information som ansågs lämplig för den stora massan, menar Carl Rudbeck. En situation som varade ända tills Jan Stenbeck krossade statens etermonopol. Foto: Hans T Dahlskog

Att tvinga människor att betala för en vara som de inte vill ha – i detta fall ett medieutbud som många finner ideologiskt stötande och ofta av undermålig kvalitet – är inte särskilt liberalt. Den som vill se på statlig tv borde betala för den precis som den som vill se film på Netflix betalar för sig. Dessutom snedvrider public service marknaden. I dess trygga hägn kan de anställda ägna sig åt vad de tycker är trevligt att pyssla med istället för vad marknaden efterfrågar.

Annons
Annons

Ingen har hittills tillfredsställande motiverat varför staten ska syssla med kultur, och då stödja vissa former och därmed passivt motarbeta andra. Speciellt inte idag då det kulturella utbudet inte bara är rikare utan också billigare än någonsin förr. De flesta som så önskar har råd att läsa storartad litteratur och lyssna på musik av yppersta klass. Visst finns de som inte har råd men den gruppen går nog ändå sällan på kraftigt subventionerade operaföreställningar.

Och är det verkligen rimligt att en dåligt betald undersköterska i Kalix bidrar till den femtielfte uppsättningen av Wagner eller Verdi i Stockholm?

”Populistisk” betyder här inget annat än en folkligt förankrad idé som en inflytelserik elit råkar tycka illa om.

Dousa föreslår att de pengar som har gått till kultur ska läggas på förbättrad cancervård och fler poliser. Sådana tankar har framförts tidigare och då avfärdats som populistiska. Det är inget argument.

”Populistisk” betyder här inget annat än en folkligt förankrad idé som en inflytelserik elit råkar tycka illa om. Fråga folket om de vill ha kortare kötider i sjukvården och fler poliser så att man tryggt kan vistas ute efter mörkrets inbrott, eller stöd till centrallyrik. Svaret torde vara ganska klart.

Gränsen mellan kulturpolitik och annan politik är suddig. Den som värnar om ett vitalt och mångsidigt kulturliv måste ta avstånd från dagens korrumperande former där de inblandade vet hur man ska fylla i formulär för att få bidrag.

Men det finns en form av kulturpolitik som liberaler bör understödja: en satsning på skola och utbildning. En skola som ger eleverna de historiska, språkliga och kritiska redskap som gör att de själva kan navigera i kulturens värld och där välja och vraka enligt eget, och inte statens, gottfinnande.

Carl Rudbeck

Kritiker, politisk kolumnist och författare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons