Annons

”It-projekt i vården har blivit miljardcirkus”

Artikelns författare Fredrik Öberg, biträdande överläkare.
Artikelns författare Fredrik Öberg, biträdande överläkare. Foto: Johan Knobe

Region Stockholms upphandling av nya it-system, FVM-programmet, har utvecklats till ett slöseri med skattepengar. Det skriver Fredrik Öberg, biträdande överläkare.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | IT I VÅRDEN

Jag skulle verkligen inte vilja skriva den här artikeln. Vill inte bli en offentlig person. Inte bli indragen. Men det är någon sorts plikt som kallar. Plikten att dra mitt strå till stacken för att inte stora misstag ska upprepas. Går det att förhindra så måste man försöka. För annars är man bara en liten lort, som Jonatan skulle uttryckt saken. Det handlar om FVM-programmet, Framtidens vårdinformationsmiljö, en mångmiljardupphandling av nya it-system för hela Stockholmsregionens sjukvård, som pågått i flera år och som nyligen avbröts, för andra gången. Ett slöseri med skattepengar och en pågående skandal som påminner om NKS, men som tills nu flugit lite under radarn.

Jag arbetade i FVM från slutet av 2016 till en bit in på 2018. Jag minns mötet vi hade, i oktober 2016, dagen efter att Västra Götalandsregionen hoppat av samarbetet i det som fram till dess var ett gemensamt FVM-program mellan Göteborg och Stockholm (ursprungligen även med Malmö, då under namnet 3R). Nu fanns det inget samarbete längre, och därmed inget program. Så vad skulle Stockholm göra nu? Det första jag sade på det mötet var att vi nu var tvungna att stanna upp och göra en analys av det nya läge som uppkommit. Inga samordningsvinster med Göteborg längre. Så vilka problem har vi i Stockholm då? Hur kan de åtgärdas, akut och på lite längre sikt? Behöver vi upphandla någonting? Och i så fall vad, och när? Och hur?

Annons
Annons

Men när jag hade pratat färdigt blev jag nedtryckt i skorna på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. Personer ur programledningen (vilket program?) förklarade för mig att det här begrep jag inte, läget var akut, vi var tvungna att komma ut i upphandling så fort som möjligt, och nu gällde det att hålla tempot så inte göteborgarna skulle hinna före. Och ja, det där sista är faktiskt sant, och det sades i inte enbart skämtsam ton.

Och sedan började lekstugan, som pågått sedan dess. Utan någon analys (varför, vad, hur, när, av vem), så fattades politiska beslut om ”upphandlingsobjekt” och helt orealistiska tidplaner som ständigt fick justeras framåt. Den interna stressen i programmet var total. Folk grät i korridorerna och på möten. Ett mantra som upprepades var ”allt vi gör ska driva mot upphandlingen”. Vilket var stick i stäv mot det budskap som kommunicerades av ledande politiker, som talade om en nyskapande innovativ förändringsresa med verksamheten i förarsätet. Det senare var en ren lögn. Programledningen innehöll vid den här tiden inte en enda läkare, och nästan ingen som jobbade ute i vården kände ens till att programmet pågick. Men retoriken och verkligheten har inte alltid så mycket med varandra att göra. Många lät sig förledas, beslut fattades.

Vi var några stycken som framförde intern kritik. Bland annat påpekade vi att det man försökte upphandla inte fanns på marknaden att upphandla, att behovet inte var analyserat till att börja med, att både budget och tidplan var orealistiska och baserade på analyser som vi inte fick ta del av (jag lyckades inte få se någon ekonomisk kalkyl trots att jag försökte). Vi påpekade också att verksamhetens inblandning var minimal – upphandlingsdokumenten togs fram av it-folk och konsulter. Massor med konsulter. Men allt vi sade filtrerades bort i flera steg på vägen uppåt i programorganisationen och nådde aldrig styrgruppen och ännu mindre politikerna. Sekretess rådde, så vi var förhindrade att gå ut offentligt som visselblåsare. Men programledningen visste.

Annons
Annons

Många hoppade av, bland annat jag själv, då jag inte förmådde påverka någonting, och då inte ville sitta kvar som gisslan i något som jag tyckte var på väg att gå fullständigt överstyr. Skutan fortsatte framåt, dock tämligen vingligt. Man påbörjade upphandling men fick avbryta och börja om någon gång under 2018. Sedan tog man sig vidare, och valde ut ett fåtal (3–5, sekretess råder) leverantörer, huvudsakligen på grundval av ekonomisk styrka och huruvida man gjort några stora leveranser tidigare. Dessa utvalda fick gå vidare till en ”dialogfas”. Sedan formulerades kravspecifikation som skickades ut till dessa på förhand utvalda leverantörer, och endast till dessa (ty så fungerar upphandlingsformen konkurrenspräglad dialog, som valdes i detta fall). Jag vet inte men tror att även denna kravspecifikation omfattas av sekretess. Ett antal av leverantörerna inkom med sina slutliga anbud nu i december 2019. Anbuden utvärderas, massor med folk, massor med möten, och mitt i den processen bestämmer man sig för att avbryta alltihop. Det skedde den 17 december 2019. Jag gissar att man hittills gjort av med minst hundra, kanske tvåhundra miljoner kronor i programmet.

Så här får man faktiskt inte handskas med skattepengar! Och inte med människor heller. Jag lider med alla duktiga och kompetenta medarbetare som jobbat i FVM genom åren och försökt göra det till något bra. Som vanligt är det inte människorna det är fel på. Det handlar om omöjliga politiska direktiv. Och nu läser jag uttalanden som kan tolkas som att man tänker justera lite i kraven och gå ut i ny upphandling. Och det ska ske snabbt, 3–6 månaders fördröjning bara. Har man hört den förr?

Annons
Annons

Jag jobbar heltid som anestesi- och intensivvårdsläkare på Nya Karolinska. När jag ibland berättar för kolleger och sköterskor om att man planerar att byta ut Takecare (vårt nuvarande journalsystem) så säger i stort sett alla jag pratar med ”Nej, snälla, inte det också…”. De allra flesta vet alltså fortfarande inte om att detta har pågått, och nästan alla blir förskräckta, och jag har faktiskt inte mött en enda som reagerat med entusiasm.

Låt nu alla oss som jobbar vara ifred ett tag! NKS-bygget, organisationsförändringar, astronomiska sparkrav, personal som säger upp sig, nyanställda som får skola in andra nyanställda, all verksamhetsutveckling som har avstannat. Vi orkar inte mer! Det vi behöver nu är några års arbetsro. Vi måste få chansen att börja bygga upp någonting fungerande igen. Om man nu försöker införa helt nya it-system så blir det bara spillror kvar av sjukvården i regionen. Men jag läser nu till min fasa att ”regiondirektören har fått i uppdrag att ta fram underlag för en ny upphandling”.

Nej tack, inte en gång till! Gör i stället paus i FVM, och ta fram en oberoende analys av vad Stockholmsregionen har och vad vi behöver när det gäller it-stöd i vården, och då för guds skull utan sekretess. Då tror jag man skulle komma fram till att vi kan åtgärda de viktigaste bristerna för en bråkdel av FVM:s budgeterade 2,2 miljarder. Det skulle ske genom begränsad upphandling av vissa komponenter (processtöd, stöd för anestesi/intensivvård, fungerande läkemedelsjournal) och genom underhåll av befintliga system – något som till stor del legat nere i skuggan av FVM-cirkusen. För resten av pengarna kan man, gärna parallellt med ovanstående, blicka framåt och fundera på vad som behövs för att realisera de mer visionära delarna av FVM-programmet. Det är inte för sent att kasta prestigen, göra om, och göra rätt!

Fredrik Öberg
biträdande överläkare, PMI anestesi och intensivvård, Karolinska universitetssjukhuset Solna

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons