Annons

Italienska greppet om Grekland varade länge

”År 1204 erövrades Konstantinopel av korsriddare under det så kallade fjärde korståget. Det gamla bysantinska riket kollapsade, åtminstone temporärt, och franska och italienska herravälden upprättades i dagens Grekland. Men hur länge bestod nykomlingarnas riken? Lyckades grekerna återta kontrollen av sitt land innan det blev dags för de osmanska turkarna att erövra Balkan?”

Under strecket
Publicerad
Foto: IBLBild 1 av 1
Foto: IBLBild 1 av 1
Foto: IBL

Jag får ofta spörsmål om korståg, och den här frågan har, i varianter, dykt upp i mejlboxen flera gånger. Nu var det dock många år sedan jag skrev om senmedeltidens grekiska historia, varför det kan vara på sin plats med en utvikning.

Efter 1204 kontrollerades mycket riktigt stora delar av det gamla östromersk-bysantinska imperiet av västeuropéer. En fjärdedel av området tilldelades det så kallade Latinska kejsardömet i Konstantinopel, medan resten delades mellan Venedig och västeuropeiska adelsmän.

I nordöstra Grekland skapades kungariket Thessaloniki, på Peloponnesos furstendömet Achaea och däremellan hertigdömet Athen. Stora delar av imperiet förblev emellertid i grekernas händer, särskilt Epiros och ett stort område i nordvästra Mindre Asien med Nikaia som huvudstad. Dessa riken gick snart till motoffensiv.

Annons
Annons

Härskaren i Epiros erövrade 1224 Thessaloniki, och Latinska kejsardömet inskränktes på 1220-talet till att omfatta Konstantinopels närmaste omgivningar. De ”latinska” kejsarna var därefter helt beroende av Venedigs och legotruppernas stöd. Många kejsare förtryckte eller nonchalerade den grekiska befolkningen, som med glädje hälsade stadens fall år 1261, då kejsaren av Nikaia återupprättade Bysantinska riket.

Furstendömet Achaea bestod däremot ända till 1432. Många franska adelsmän emigrerade till Peloponnesos, och riddarborgar restes i det grekiska landskapet – det är inte svårt att se prominenta rester av dessa än idag. De lokala stormännen accepterades av, och accepterade själva, de nya herrarna.

Visserligen ersattes de grekisk-ortodoxa biskoparna av romersk-katolska, men detta fick ingen följdverkan inom prästerskapet och befolkningen i övrigt. Efter militära motgångar 1259–1261 tvingades dock fursten av Achaea avstå tre viktiga befästningar till det återuppståndna Bysantinska riket, och därefter drabbade Bysans och Achaea ständigt samman i strider. År 1383 tog legosoldater från Gascogne och Navarra (”navarresiska kompaniet”) över Achaea, och 1432 fullbordade bysantinarna sin återerövring.

Om Achaea var franskt blev Athen på 1300-talet katalanskt. Orsaken var det allmänna uppsving för legoknektar som karaktäriserade det senmedeltida Europas krigsscener. Den f.d. tempelherren Roger de Flor från Brindisi byggde upp en fruktad legotrupp, ”katalanska kompaniet”, som lejdes av den bysantinske kejsaren Andronikos II för att kriga mot de osmanska turkarna.

Annons
Annons

Visserligen skördade kompaniet stora framgångar, men Roger blev snart ett problem: han krävde mycket pengar och hade politiska ambitioner. Bysantinarna lät därför mörda Roger år 1305, och katalanerna hämnades genom plundringståg i Thrakien och Makedonien. År 1311 erövrade de hertigdömet Athen, som de höll som län under kungahuset på Sicilien.

1318 erövrade de Neopatras (nutidens Ipáti) och grundade ännu ett hertigdöme. Ständiga strider mot Venedig och egna inbördeskrig försvagade sedermera det katalanska väldet, och 1388 föll Athen i händerna på Ranieri I Acciaiuoli, en äventyrare från Florens som hade bemäktigat sig Korinth. Familjen Acciaiuoli satt kvar i Athen ända till den osmanska erövringen år 1456.

Athens öde illustrerar italienarnas ökande inflytande i det senmedeltida Grekland, vilket även var kännbart i Achaea. Den italienska närvaron kom att bli mer bestående än såväl den franska som den katalanska. Venedig tog redan i samband med fjärde korståget kontroll över åtskilliga öar, vilka antingen styrdes direkt av den venetianska köpmannarepubliken eller indirekt via venetianska familjer. Venedig behöll ett flertal öar och strategiska hållpunkter på Peloponnesos till 1500-talet, och Korfu var venetianskt ända till 1797.

Venetianarnas främsta rival, den nordvästitalienska handelsstaden Genua, upprätthöll inte samma centralstyre som Venedig. De genuesiska familjerna blev därför i praktiken självständiga; vissa slöt sig även till Bysantinska riket och stödde olika tronpretendenter. Så skedde exempelvis år 1354, då genuesaren Francesco Gattilusio intervenerade i ett bysantinskt inbördeskrig och belönades med ön Lesbos samt äktenskap med kejsarens syster.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons