Annons

Italienska klichéer lukrativa på film

Den italienskamerikanska schablonen på vita duken cementerades tidigt, och fortfarande håller Hollywood hårt i stereotyperna. Men verkligheten ter sig annorlunda – i dagens USA tillhör italienarna den trygga mittfåran.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Amerikaner med italienskt påbrå är den femte största etniska gruppen i USA. I huvudsak är de bördiga från en omfattande invandringsvåg mellan 1880 och 1924. Omkring fyra och en halv miljoner, mestadels syditalienare och sicilianare, företog då resan över Atlanten.

Till en början tvekade amerikanska immigrationsmyndigheter att se dem som ”vita”. Italienare placerades nära botten av den amerikanska smältdegelns hierarki. Ett fruktansvärt exempel på det tidiga bemötandet är ett lynchningsdåd som elva italienare utsattes för i New Orleans 1891 (det lär fortfarande vara en av de mest omfattande kollektiva lynchningarna i Förenta staternas historia). I Italien beklagade man sig. Under en tid var meningsutbytet mellan nationerna kärvt.

Ändå kom italienarna att hävda sig synnerligen väl. Några blev borgmästare i New York som Fiorello La Guardia eller Rudy Giuliani. Andra blev delstatsguvenörer som Mario Cuomo eller företagsledare som Fordchefen Lee Iococca och datajätten Hewlett-Packards Carly Fiorina.

Många andra har utmärkt sig inom juridik, forskning och högre utbildning eller som konstnärer, skådespelare, underhållare och idrottsmän. Här finns exempelvis filmregissörer som Martin Scorsese och Francis Coppola samt författare som Don DeLillo och Mario Puzo. Rudolph Valentino var en av filmens första megastjärnor. Underhållare som Frank Sinatra och Dean Martin var stora idoler under efterkrigsåren. Intensiva metodskådespelare som Al Pacino och Robert De Niro blev det senare.

Annons
Annons

På motsvarande sätt etablerade sig Joe DiMaggio, Jake La Motta och Rocky Graciano som några av de största legendarer nationalsporter som baseball och boxning frambragt. Vidare kan nämnas mer aktuella superstjärnor som Madonna och John Travolta.

Även italiensk mat har blivit en succé i USA. I lika hög grad har den spritts ut i världen därifrån som från som ursprungslandet. Att gå i designerkläder med italienskklingande namn som Versace, Prada eller Armani lär vara så elegant det går att bli. Och Bob Gucciones tidskrift Penthouse introducerade (jämte Hugh Heffners Playboy) sex som en del av en accepterad medelklasskultur under 60- och 70-talen. Den mäktiga katolska kyrkan till trots gick italienskättade amerikaner sålunda även i bräschen för det som kommit att kallas den sexuella revolutionen.

Kort sagt: det italienska inslaget i den amerikanska kulturen har blivit coolt. Och i samma takt har gruppen med italiensk bakgrund assimilerats i det amerikanska samhället. Den kultur och de insatser de bidragit med har varit mångsidiga och rönt avsevärd framgång. Italienskamerikaner har helt enkelt väsentligt bidragit till USA:s position som ekonomiskt, kulturellt, och vetenskapligt ledande nation.

Tittar man på hur denna grupp avbildats inom film och tv blir detta emellertid svårt att tro. Här avtecknar sig väldigt litet av framgångssagan. Vad vi i stället fått oss serverat är ett ytterst begränsat perspektiv av geografiska platser, sysselsättningar och sociala värderingar. Den etniska minoritetens mångfald har reducerats till ett fåtal, sällan speciellt avundsvärda typer. Gangstrar som i ”Gudfadern”, dryga boxare som Rocky eller sammetsögda förförare som den unge Travolta, alla härstammande från proletära miljöer i storstädernas etniska getton, inbegriper huvudvariationerna.

Annons
Annons

I en nyutkommen bok, Hollywood Italians: Dagos, Palookas, Romeos, Wise Guys, and Sopranos (Continuum, 352 s) har amerikanen Peter Bondanella, professor i italienska vid Indianauniversitetet, företagit en bred studie av dessa etniska klichéer. Bondanella tvekar inte att tala om ett slags besatt rasism i Hollywoods tämligen konsekventa missunnsamhet mot gruppen i fråga. Samtidigt är han fascinerad av hur klichéerna och typerna väsentligt bidragit till att skapa några av de rikaste filmkonstverk som finns. Boken formar sig alltså till å ena sidan etnicitetsstudie, å andra sidan både kritisk och beundrande filmanalys.

Hur kommer det sig, frågar Bondanella, att trots att italienare så uppenbart befinner sig i det amerikanska samhällets mittfåra, så är deras motsvarigheter på vita duken nästan undantagslöst ”hyperetniska”, oartikulerade, dåligt assimilerade och ofta kriminella? Och hur kommer det sig vidare att några av de mest genomslagskraftiga exemplen på dessa klichéer paradoxalt nog, i exempelvis fallet med ”Gudfadern”-trilogin eller Scorseses ”Maffiabröder”, också gjorts av filmskapare med italiensk bakgrund?

Som mycket annat är orsakerna delvis ekonomiska och affärsmässiga. Förbudstiden och den organiserade brottslighetens tillkomst förde med sig att ett antal gangstrar med italienskklingande namn och med Al Capone i spetsen blev celebriteter. Och även om Hollywood gjort film om italienare tidigare, cementerade verk som ”Little Ceasar” (1930) och ”Scarface - Chicagos siste gangster” (1932) - båda löst byggda på Capone - en framgångsrik stereotyp (wise guys) som kom att älskas av masspubliken.
Det var nu som figurer som Rico, Rocco, Paulie och Tony - amoraliska, våldsamma och svartmuskiga män, ofta med pastasåsen rinnande i mungipan - blev en stapelvara. Under ett par decennier förekom de sedan mindre. Regler mot allt för starka etniska markörer skrevs in i Hollywoods självcensur. Då denna liberaliserades vid slutet av 60-talet öppnades dock portarna åter.

Annons
Annons

Med den enorma succén med ”Gudfadern” var gangsterfilmen, komplett med Hollywoods speciella schablonbild av italienare, garanterad en position som forum för ständigt nya variationer. Det är också välkänt att filmbolagsdirektörerna kontrakterade just Coppola dels som ett resultat av att han bedömdes vara expert på etnicitetsaspekten, och dels för att på förhand bemöta en väntad kritik från italienskamerikanska lobbygrupper. Den italienskättade regissören var alltså en god affär. Samtidigt menar Bondanella att en större nyansrikedom i klichébilden av italienskamerikaner nu faktiskt också introducerades.

En annan grund för populariteten torde vara genrens regelstyrdhet. Med sina i grunden pessimistiska berättelser, sina stående teman om familjeband, manlighet och heder, sin ikonografi i form av överdrivet eleganta kläder och den givna spelplatsen i den mörka storstaden är gangsterfilmen behagligt välbekant. Kanske kan man säga att den kommit att inta rollen som populärkulturens motsvarighet till den klassiska tragedin. Sambandet påpekades för övrigt redan under 40-talet av kritikern Robert Warshow i den berömda essän ”The Gangster as Tragic Hero”.

Bondanella konstaterar dessutom att USA inte är den första engelskspråkiga nation som valt att betrakta italiensk kultur som spelplats för människors mest intriganta och våldsamma excesser. Brittisk elisabetansk teater (vars likheter med Hollywood för övrigt fyndigt understryks i 1998-års Oscarsvinnare ”Shakespeare in Love”) vimlar av italienare. Shakespeares Shylock och Iago eller Ben Jonsons Volpone är italienska stereotyper tillkomna i ett land med ett komplicerat hatkärleksförhållande till renässansens och barockens Italien. Liksom i dagens Hollywood fick den appeninska halvön alltså den tvivelsamma äran att ikläda sig rollen som antitesen till det civiliserade och välkända. Då som nu fick Italien inkarnera det som brukar kallas ”det Andra”.

Annons
Annons

Som bokens undertitel antyder handlar ”Hollywood Italians” inte bara om gangstrar. Bondanella ringar också in en rad andra återkommande typer. Den dryge, italienske, slagpåseliknande boxaren, ”the palooka”, som mot alla odds men tack vare ett rikt mått av ”hjärta” lyckas vinna, är en stående schablon inom populärkulturen sedan 20-talet. Sin apoteos når den naturligtvis med Sylvester Stallones ”Rocky”-filmer.

En mer sammansatt gestaltning av typen torde dock vara Marlon Brandos rollfigur i Elia Kazans ”Storstadshamn”. Här modellerade skådespelaren tal, utseende och uppträdande efter italienska boxare som just La Motta och Graziano. Han fick dessutom beskriva sitt eget öde i termer av att han erhållit ”a one-way ticket to Palookaville”. (Med dessa italienska markörer är det ironiskt att rollen faktiskt lystrade till det irländskt klingande namnet Terry Malloy.)

I en annan ”palookafilm”, Scorseses ”Tjuren från Bronx”, döljs inte den italienska kopplingen. Här inträffar också en av de mest komplexa metafilmiska scenerna i Hollywoodfilmens historia. Den utformar sig till ett slags testamente över den betydande italienskamerikanska närvaron inom sport och kultur. De Niro, som den medelålders Jake La Motta, sitter framför spegeln och reciterar just Brandos laddade ”Palookaville”-monolog från ”Storstadshamn”. Här instruerar Scorsese De Niro att imitera Jake La Motta som imiterar Brando som imiterar La Motta och Graziano!

Efter genomgången av italienska standardtyper, där också älskare (”romeos”) och nyanlända arbetare (”dagos”) ägnas kapitel, kröns boken med att avhandla den mest aktuella succén i fråga om att mytologisera italienskamerikaner, tv-serien ”Sopranos”. Med ”Gudfadern”-filmerna och just ”Tjuren från Bronx” som möjliga undantag rör det sig för Bondanella också om en konstnärlig höjdpunkt. Seriens skapare, ”halvitalienaren” David Chase, omnämns genomgående med andaktsfull respekt.

Annons
Annons

I ”Sopranos” binds 1800-talets realistiska romanestetik - en myriad av gestalter och en ambition att skildra hela samhällen - ihop med en postmodern sensibilitet där citat, allusioner och en understundom komisk cynism är framträdande. Inte minst är kontaktytorna till raden av filmer om italienska mafiosi naturligtvis speciellt närvarande.

Från ett italienskamerikanskt perspektiv är serien intressant för att den kombinerar ett huvudsakligen fiktivt format koncept, en famiglia av kriminella, med vad som är den aktuella etniska gruppens reella funktioner i det amerikanska samhället. Vi möter således också psykoterapeuter, akademiska feminister, präster, målare, läkare, affärsinnehavare, byggnadsarbetare och FBI-agenter som alla bär italienska namn. I ”Sopranos” har de traditionella vita anglosaxiska protestanterna blivit ersatta av katolska italienare som den amerikanska normen. Minoriteten har blivit en helt assimilerad majoritet.

Underfundigt bemöter serien också återkommande den kritik angående stereotypisering och hets mot folkgrupp som både förutsågs och som sedan blev ett faktum. Trots den skenbara enkelspårigheten kan rollgestalterna således visa sig nog så insiktsfulla vad gäller etnisk exploatering och politiskt korrekt kulturell analys. I ett avsnitt står Tony Sopranos hejduk Paulie Walnuts på ett av kaffekedjan Starbucks kaféer och förundras över hur italiensk kaffekultur i form av espresso och cappuccino blivit en sådan succé. Med en näppeligen subtil men ändå arketypisk formuleringskonst hos en samtida Hollywooditalienare beklagar Paulie utvecklingen, ”we invented this shit and all these cocksuckers are getting rich on it”. Den offerroll Paulie försöker anta passar dock illa. Som både serien och verkligheten gjort klart har nämligen amerikanska italienare skapat sig välstånd och rikedom genom så mycket annat än kriminalitet och att sälja kaffe.

Etnicitetsstudier har blivit ett växande fält inom film- och medievetenskap. Som patosfylld dekonstruktion - Bondanella har själv sicilianskt påbrå - av en ofta negativ, men ändå sällsamt gångbar stereotyp vilken varit ämne för ett antal remarkabla filmkonstverk, intar ”Hollywood Italians” därvid utan tvivel en hedersplats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons