Annons
Kommentar

Lisa Irenius:Ja, hur dum får litteraturdebatten bli?

SvD Kultur ger inte ”utrymme åt avgrundshögerns slasktrattar”. Hur är det ens möjligt att påstå det?

Under strecket
Publicerad

Athena Farrokhzad skriver i sin dikt att hon läste Allen Ginsberg som barn.

Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1

Athena Farrokhzad skriver i sin dikt att hon läste Allen Ginsberg som barn.

Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
Athena Farrokhzad skriver i sin dikt att hon läste Allen Ginsberg som barn.
Athena Farrokhzad skriver i sin dikt att hon läste Allen Ginsberg som barn. Foto: Anders Wiklund/TT

Oj, vilka reaktioner! ”Det här är kanske det dummaste jag har läst”, skriver opinionsskribenten Isobel Hadley Kamptz. ”Ärthjärnedumt”, enligt Sydsvenskans Andreas Ekström. ”Alltså hur dum i huvudet har svensk litteraturdiskussion blivit”, dundrar Ordfronts förlagschef Pelle Andersson. Och det är ändå inte de värsta exemplen från sociala medier (dem återkommer jag till).

Vadan detta? Jo, en kortare nyhetsartikel publicerad i SvD Kulturs webbupplaga, apropå poeten Athena Farrokhzads dikt ”Brev till Europa”, som i augusti publicerades i flera europeiska tidningar, däribland Aftonbladet. Hela första stycket i dikten är i princip identiskt med Allen Ginsbergs ”America”, bara det att Amerika har bytts ut mot Europa. För den som kan sin litteraturhistoria är referensen uppenbar, och Farrokhzad gör mot slutet av sin dikt en tydlig blinkning till Ginsberg: ”Europa, jag läste Allen Ginsberg som barn, jag erkänner allt”. Denna anspelning går dock många läsare förbi, och man kan fråga sig om en stor tidning som publicerar en parafras bör hjälpa sina läsare att upptäcka den koppling som kan fördjupa förståelsen av verket. I sociala medier har det också uppkommit frågor om Farrokhzads dikt kan betraktas som ett plagiat. Med anledning av detta ställde SvD Kulturs reporter några frågor till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, om hennes syn på publiceringen.

Annons
Annons

Hur i hela friden kan denna korta nyhetsartikel väcka så upprörda känslor?

Ur ett upphovsrättsligt perspektiv kan även en parafras vara ett plagiat.

En anledning verkar vara ett utbrett missförstånd kring begreppet plagiat. Samtidigt som många tar tillfället i akt att stoltsera med sin egen litterära bildning och hur ”självklart” och ”uppenbart” det är att Farrokhzads dikt är en parafras på Ginsbergs dikt från 1956, blottar de sin egen bristande bildning inom ett annat område: upphovsrätten. De verkar tro att enbart den med uppsåt att stjäla en text och orättfärdigt ta åt sig äran kan göra sig skyldig till plagiat. Att tala om detta i samband med Farrokhzads dikt uppfattas därför som orättvist, ja rentav illvilligt. Men ur ett upphovsrättsligt perspektiv kan även en parafras vara ett plagiat, om man använder sig av originaltexten på ett otillbörligt vis. ”Farrokzhads dikt är onekligen väldigt lik Ginsbergs. Knäckfrågan här är om det egentligen inte bara är en översättning och bearbetning till vår tid och Europa? Är den det så är det ett intrång i upphovsrätten givet att Ginsbergs dikt är skyddad i USA”, säger advokaten Jennie Kastberg, expert på immaterialrätt, till SvD.

Poeter och andra konstnärer bör ha rätt att både omtolka, låna och i viss mån även stjäla från andras verk.

Personligen sätter jag den konstnärliga friheten mycket högt och anser att poeter och andra konstnärer bör ha rätt att både omtolka, låna och i viss mån även stjäla från andras verk – det har skett i alla tider. Athena Farrokhzad har en tydlig egen röst som poet, det vore helt fel att anklaga henne för att sakna originalitet. Hennes grepp att göra sin version av Ginsbergs dikt är spännande på flera vis. Det hindrar inte att det finns intressanta upphovsrättsliga diskussioner om hur mycket en konstnär får låna från andra, och på vilket sätt. Det var dessa frågor som föranledde SvD:s nyhetsartikel.

Annons
Annons

Dessvärre har SvD:s artikel också lästs i en politisk kontext – och här har reaktionerna tappat alla proportioner. Athena Farrokhzad hävdar i ett Facebook-inlägg att SvD publicerar ”fascistisk propaganda”. DN Kulturs skribent Kristina Lindquist twittrar upprört att ”medier måste sluta sprida brunhögerns riktade propaganda som om det vore allmän opinion”. Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, skriver en artikel om att SvD legitimerar ”näthatet mot Farrokhzad”.

Ska ingen fråga kunna lyftas, om någon som stämplas som ”fascist” har rört vid den?

Hur är dessa reaktioner ens möjliga? Jo, för att personer med en politisk agenda på sociala medier har lyft frågan om plagiat för att misstänkliggöra Farrokhzad, vissa har gjort rent rasistiska påhopp.

Det är förstås fruktansvärt. Och det är helt rimligt att reagera starkt mot hat och rasism. Men att därför avfärda alla som resonerar kring frågor om parafraser och plagiat som ”fascister” är att gå till överdrift. Ska ingen fråga kunna lyftas, om någon som stämplas som ”fascist” har rört vid den?

SvD:s artikel innehåller en enda mening som konstaterar att det har förts diskussioner på sociala medier om Farrokhzads dikt. Liljestrand får det till att SvD därmed ”ger legitimitet och utrymme åt avgrundshögerns slasktrattar”!? Han undrar också varför i hela världen SvD har sökt Athena Farrokhzad och för att få hennes syn på det hela.

Tja, jag hade gärna velat ta del av Farrokhzads tankar om sitt ”Brev till Europa”. Vad vill hon säga med att parafrasera Ginsbergs dikt från 1956? Hur ser hon på konstnärers frihet att låna från andra? Men Farrokhzad vägrar att svara på SvD:s frågor. Hon ”svarar inte när dumheten kallar”, förklarar hon på Facebook.

Tyvärr tenderar dumheten att kalla på bred front i dagens polariserade debattklimat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons