Annons

Ruth Lötmarker:Jacques Attali – rastlös rådgivare i fransk politik

Han har startat Robin Hood-bank, givit ut biografier och i åratal varit rådgivare till Mitterrand. Kanske kommer den överbegåvade mediegurun Jacques Attali att behövas också för Sarkozy, som får en tuff match i dagens regionalval i Frankrike.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Att vara överbegåvad, i behov av ytterst lite sömn och samtidigt driven av ett överjag som manar till ständig verksamhet borde leda till ett rikt och spännande liv. Eller är motsatsen mer sannolik, att det faktum att inte vara normal leder till missanpassning?

Det kan ha varit denna typ av frågor som den franska journalisten
Frédérique Jourdaa har ställt sig inför den självpåtagna uppgiften att skriva en biografi om sin mycket kände landsman Jacques Attali, vilken till fullo motsvarar ovan angivna kriterier. Denne anses av många världen över som en intellektuell gigant och av andra som en man med ett för stort ego. Boken bär titeln La planète Attali (Seuil, 609 s).

Jourdaa har inte sparat någon möda för att skapa ett så heltäckande porträtt som möjligt av denna säregna personlighet. Boken är till stor del byggd på ett sextiotal intervjuer med dem som stått honom nära eller av olika skäl kommit i kontakt med honom. Tack vare den muntliga grundformen är stilen ledig och varierad. Jourdaa låter det personliga temperamentet hos de intervjuade lysa igenom. Hon lyckas göra sina texter till en serie miniatyrporträtt av intervjuoffren och samtidigt till en skildring av vissa högre sfärer i dagens franska samhälle. Inte minst tonar ett porträtt fram av François Mitterrand – som presidentkandidat under 1970-talet och som president från 1981 till 1995. Attali var hans högst specielle rådgivare i drygt 20 år.

Annons
Annons

Och allt började i Alger. Föräldrarna, Simon och Fernande, kom båda från fattiga judiska familjer i Algeriet som då var en del av Frankrike. Genom att etablera en agentur för parfym för hela Nordafrika hade de kämpat sig fram till en ekonomiskt tryggad ställning. Jourdaa ger några glimtar av hur familjens öden kopplades samman med Algeriets. Det dekret som 1870 hade gett fransk nationalitet åt Algeriets judar annullerades 1940 av Vichyregeringen. Judehatet hade då kommit till tydligt uttryck. Den 15 september 1943 återinfördes dekretet av de Gaulle och den 1 november samma år föddes därför tvillingarna Jacques och Bernard Attali som franska medborgare.

Simon Attali hade dock insett att familjens framtidsutsikter i Algeriet var begränsade. 1956, två år efter att befrielsekriget inletts, skedde uppbrottet.

Jourdaa hinner få en lång intervju med Fernande innan hon dör i juli 2009. Fadern Simon hade däremot gått bort redan 1987. Det är modern och Jacques själv som ger en bild av den första tiden i Frankrike. ”Allt som är bäst för barnen” var mottot – vilket betydde skolorna med de högsta kraven. Fadern Simons min blev bister om betygen som visades upp inte låg på topp. Modern Fernande betraktade Jacques som ett geni, ”sådana det går en på generationen”, och som en ömsint familjemänniska –men hon tvivlade på hans förmåga att någonsin känna sig lycklig. Han drevs av en frenesi att ständigt gå vidare som inte lämnade honom någon ro.

Denna frenesi lär han dock ha fått utlopp för under studietiden. Efter studentexamen var Jacques en framgångsrik elev vid tre av Frankrikes elithögskolor. 1965 gick han ut som kursetta från den prestigefyllda tekniska högskolan École Polytechnique och fortsatte därefter dess specialutbildning för bergsingenjörer samtidigt som han följde undervisningen vid Institut des sciences politiques. Vid Polytechnique fick han tillsammans med matematikern Marc Guillaume i uppdrag att bygga upp och undervisa vid en institution för ekonomi. Detta hindrade honom inte att söka till École nationale d’administration (l’ENA) där hans slutresultat renderade honom en tätplacering och därigenom automatiskt rätt till en hög statlig tjänst. Han accepterade tjänsten som ekonomiskt sakkunnig vid regeringsrätten men valde att vara tjänstledig för att ägna sig åt skiftande uppdrag.

Annons
Annons

Enligt dem som följde Attalis undervisning vid Polytechnique var han en briljant föreläsare, men hade snarare förmågan att inspirera och väcka nya idéer än att förmedla basfakta. Han var tidigt vunnen för de nya teknologier som växte fram och visste att värva sin unga publik för de möjligheter dessa skulle innebära.

Även vid andra lärosäten försökte man orientera undervisningen mot den nya informationsteknologin. Efter den kritik av universitetsvärlden som studentrevolten 1968 inneburit hade vissa universitet insett vikten av att skapa sig en ny profil. Detta gällde speciellt Parisuniversitetet Dauphine
. Det var återigen teamet Guillaume-Attali som här fick fria händer. Resultatet blev ett socioekonomiskt forsknings- och informationsinstitut, IRIS. Många av dem som Jourdaa intervjuat har betonat att 1970-talet, som nu hade inletts, var den lyckligaste perioden i Attalis liv.

Den nya satsningen drog till sig goda viljor och goda hjärnor och präglades av en militant anda. Hans egen roll blev informatörens; hans rastlösa temperament gav honom ingen ro att bedriva egen vetenskaplig forskning. Artiklar, böcker, föreläsningar, alla former passade honom. 1973 gav han ut ”Analyse économique de la vie politique”, boken som inledde det författarskap som han påstår upptar hälften av hans vakna tid. Med en rytm av en eller två böcker per år har han inte bara skrivit fackböcker utan även en och annan roman, en teaterpjäs samt sångtexter till artisten Barbara. Jourdaa återger hätska röster som menar att hans publikationer bygger på plagiat, medan andra betonar att hans snabba intellekt fångar upp och smälter samman idéer och hypoteser på ett helt unikt och i det närmaste visionärt sätt, vilket berättigar publicering i hans eget namn.

Annons
Annons

Det som däremot var obestridligt var hans mästerskap i att via medierna föra ut ett budskap. Ingen normal mediekonsument kunde vara ovetande om de åsikter han företrädde. Ve dock den journalist som inte var noga påläst. Det hände att Attali efter en uppläxning lämnade teve-studion under pågående sändning.

IRIS drog snabbt till sig politikernas intresse. Det socialistiska partiets generalsekreterare Mitterrand var väl medveten om att partiets politik måste förnyas och för detta sökte han stöd av unga krafter. Processen påskyndades genom president Pompidous för tidiga död 1974 och den följande valkampanjen. Giscard d’Estaing tog hem segern, dock endast med 50,49 procent av rösterna. Vid följande presidentval, 1981, var socialisterna väl förberedda och detta till stor del tack vare Attali. Utan att någon hade invändningar, höll han under åren med sitt forskningscentrums samlade kompetens bakom sig möten med partiets toppar för att utarbeta det program som då blev det vinnande konceptet. Han var inte medlem i partiet men fann här en möjlighet att påverka. Dessutom hade han i Mitterrand funnit en jämbördig person. I många intervjuer återfinns kommentarer om deras ömsesidiga fascination för varandra. De kom från olika världar och kompletterade varandra. Efter valet skapade Mitterand posten som speciell rådgivare och Attali installerade sig självrådigt i det genomgångsrum som ledde in till presidentens arbetsrum. Han skulle höra och se allt. Han noterade dessutom allt, bokstavligen, alla möten, allt som yttrades av statschefer och andra, med Mitterrands goda minne, möjligen som underlag för kommande memoarer. Bestörtningen blev desto större när Attali under mandatperioden själv publicerade resultatet i ordagrant skick, i tre volymer under titeln ”Verbatim”. Mitterrand höll god min men kände sig, enligt mångas vittnesbörd, förrådd. Jourdaa tolkar det hela som ett exempel på Hegels teori om förhållandet herre och slav. Mitterrand var den förste som Attali hade underordnat sig. Nu återtog han makten genom att vara den som skrev periodens historia.

Annons
Annons

Tiden för uppbrott var inne. Inför valet 1988 rådde Attali Mitterrand att inte kandidera. Mitterrand var sjuk. Attali var en av de tre personer som visste att han drabbats av cancer redan 1980. Makten verkade dock ha haft en god inverkan på honom – och skulle få fortsätta att göra så. Attali lämnade Elyséepalatset 1991 för att förverkliga ett projekt som han utarbetat tillsammans med Mitterrand. En ny bank, BERD, ”Banque européenne pour la Réconstruction et le Développement”, skulle grundas med säte i London. Attali hade insett att öststaterna efter murens fall hade behov av all hjälp. Projektet drevs i ett tempo som passade Attali men kanske inte alla andra berörda. Efter endast ett och ett halvt år var allt på plats med Attali i spetsen för ledningen. Det som följde blev det han har kallat de två värsta åren av sitt liv. Konceptet hade en svaghet, vilket framgick först vid själva invigningen. BERD skulle verka som bank men på längre sikt även bidra till att bilda det stora Europa, ett federerat Europa. Detta var en tanke som mötte motstånd, inte minst hos de tidigare kommunistiska länderna som upplevt nackdelarna av att politik och ekonomi blandades samman. Till detta kom att Attali inte var en god administratör. Han fick styrelse, aktieägare – och den brittiska pressen emot sig. Redan i juni 1993 valde han att avgå. I efterhand beviljades han ansvarsfrihet för sin tid i bankens ledning men Jourdaa noterar att hans namn inte framgår i det dokument som presenterar bankens historia.

Fallet blev stort. Under ett antal månader isolerade sig Attali helt. Skrivandet blev hans räddning. I boken ”Europe(s)” går han till rätta med sig själv och andra när det gällde bankens tillkomst. Under och efter denna period följde en rad framåtblickande böcker med titlar som ”Lignes d’horizon” (Horisontlinjer), ”L’homme nomade” (Människan som nomad) och ”Une brève histoire de l’avenir” (En kort framtidshistoria), där optimism och pessimism över världens gång blandas. Under det senaste decenniet har han skrivit det som kanske är hans bästa böcker, biografier över Pascal, Marx och Ghandi samt år 2005, tio år efter dennes död, även över Mitterrand.

Annons
Annons

Jourdaa har gett det sista avsnittet i boken rubriken ”Vishetens år”. Detta syftar inte på år av meditativ ro utan på år av dubbla och sinsemellan kompletterande verksamheter. I slutet av 1990-talet hade Attali hittat fram till det som han vill betrakta som sitt främsta livsverk. Han lanserar ”PlaNet Finance”, inspirerad av Muhammad Yunus, idégivaren till systemet med mikrokrediter, vilket renderade denne Nobels fredspris 2006. Enligt Jourdaa har företaget hittills öppnat 80 kontor världen över. Attalis insats är ideell och finansiell. Intäkterna till PlaNet kommer till största delen från den konsultfirma för kvalificerad ekonomisk rådgivning, A&A, som Attali samtidigt startat. Som en modern Robin Hood överför han pengar från den rika världen till den fattiga. Han menar att detta humanitära arbete har sin förankring i hans judiska tro och dess krav på mänsklig rättvisa.

Jacques Attali har återtagit rollen som medieguru. Redan 2007 varnade han för den kommande finanskrisen. Därefter ansågs han sitta inne med svaren på alla frågor om konsekvenser och möjliga lösningar. Helt har han inte heller lämnat maktens boningar. Sarkozy, som gärna sneglar på vänsterns starka personligheter, anförtrodde honom 2007 ledningen för en kommission med uppdrag att utreda tillväxtens villkor. Arbetet har utmynnat i en rapport som på grund av sin djärvhet av många kallas för ”Attali-rapporten”: Tillväxt sker med arbetskraftsinvandring, slopande av monopol, förenkling av Frankrikes administrativa system... Attali och Sarkozy, ett möte mellan två starka viljor. Rykten går om fortsatt samarbete.

Ruth Lötmarker
Ruth Lötmarker är fd lektor i franska vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons