Annons

EnsamtalJäderlunds nya dikter exceptionellt universella

Författaren, poeten och dramatikern Ann Jäderlund (född 1955) debuterade 1985 med ”Vimpelstaden".
Författaren, poeten och dramatikern Ann Jäderlund (född 1955) debuterade 1985 med ”Vimpelstaden". Foto: Albert Bonniers Förlag

Med barnets blick på världen skriver Ann Jäderlund fram sin nya diktsamling. Utgångspunkten är en brevväxling mellan två kända intellektuella författarkollegor. Men av dem syns inga spår i dessa avskalade och tidlösa dikter.

Under strecket
Publicerad

Ann Jäderlund nominerades 2016 till Augustpriset för ”för djupa kärlek ingen” i kategorin ”Årets svenska skönlitterära bok”.

Bild 1 av 1

Ensamtal

Författare
Jäderlund, Ann
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100180812

76 s.

Ensamtal. Titeln på Ann Jäderlunds nya diktsamling indikerar att vi har att göra med något singulärt och isolerat: en solitär. Men, så står där också på den vita framsidan två citat, av författarna Paul Celan och Ingeborg Bachmann, två rader som till synes talar med varandra. Så, vad är denna dikt – monolog eller dialog? Kanske handlar det hela om detta: själens obotliga ensamhet och samtalets ohjälpliga omöjlighet.

Kanske, säger jag, eftersom Jäderlunds dikt är öppen till sin natur. Den postulerar inget, utan framträder som lika mångtydig och outgrundlig som livet självt. Att fara efter vad det ena eller andra egentligen betyder här, verkar lönlöst. I den meningen har de som velat klassa Jäderlund som ”obegriplig” en poäng; hennes poesi undflyr färdiga förklaringsmodeller. Däremot är det väldigt lättläst! Det finns inte ett enda svårt ord i dikterna i ”Ensamtal”, förutom möjligtvis den egna konstruktionen ”mångvändbart”. Det är ett ord som i sig förklarar diktens väsen; de multipla betydelserna, de många tolkningsmöjligheterna, språkets oändliga användbarhet.

Annons
Annons

Ann Jäderlund nominerades 2016 till Augustpriset för ”för djupa kärlek ingen” i kategorin ”Årets svenska skönlitterära bok”.

Bild 1 av 1

Alla har brist
brist i ögonen
nävar
förvridna flod berg
hemma är
orden hemma

Dikten är typisk för samlingen, som består av idel korta, luftiga dikter, där kroppen, naturen och språket knyts samman på ständigt nya vis. Jäderlunds poesi är samtidigt asketisk och sinnlig, hon diktar sparsmakat om kropp och våra sinnen. Ögonen och öronen, det vi ser och hör, avgörande komponenter i samtalet, är centrala. Men, det kommer också drastiska inspel av köttigare karaktär: ”Mig har / man / huggit i / hjärnan”. Brutaliteten samsas med vad som ibland blir en nästan naiv glädje, som i dikten om flodens dagsform:

Floden är brun
idag den
rinner den
är blå
idag
blå emellan
idag är den
glad

I sådana stunder minner Jäderlunds dikt om barnets sinne, om barnets blick på världen; det är inte svårt att föreställa sig en liten unge beskriva en strömmande flod precis på det viset. Och även om de återkommande mörka stråken i poesin gör glädjen undflyende och kortvarig, är det som om Jäderlund bibehåller en lojalitet med barnets språk samlingen igenom. Ljud – ordens klanger – är viktiga, liksom det lekfulla upprepandet och vändandet på ord och fraser. Jäderlund har i den här boken helt slopat sina karakteristiska kursiveringar och spärrningar, till förmån för en mycket mer direkt dikt. Det här är tal som vill nå igenom och fram.

  Ann Jäderlund nominerades  2016  till Augustpriset för ”för djupa kärlek ingen” i kategorin  ”Årets svenska skönlitterära bok”.
Ann Jäderlund nominerades 2016 till Augustpriset för ”för djupa kärlek ingen” i kategorin ”Årets svenska skönlitterära bok”.

Hur var det nu med Paul Celan och Ingeborg Bachmann? Enligt förlagets beskrivning utgår ”Ensamtal” från Jäderlunds läsning av brevväxlingen mellan de två författarna, men av det syns egentligen inga spår. Tvärtom, och därför ställer sig också de två figurerna, Celan och Bachmann, lite i vägen för läsningen: måste man känna till deras korrespondens, rentav deras författarskap, för att få ut något av Jäderlunds poesi? Absolut inte. Dikterna i ”Ensamtal”, oavsett om de imiterar en brevväxling eller utgör en enda röst som talar till ett stumt du, känns genomgående självständiga i förhållande till både annan litteratur och omvärlden.
I själva verket var det längesen jag läste något så extremt allmänt hållet som diktverket ”Ensamtal”. Förutom ett litet ”Köln” som dyker upp i en dikt – det sticker verkligen ut! – finns här ingenting som definierar en tid eller en plats. Floderna och bergen och blommorna är lika namnlöst eviga som det du dikterna riktar sig till, här finns inget specifikt som de, eller läsaren, kan haka fast i.
Kroppen och naturen är förvisso återkommande ämnen i Ann Jäderlunds poesi, liksom de stundtals mantralika ordvändningarna är igenkännbara, men på grund av det exceptionellt universella är det som om dikten sliter sig loss från alla sammanhang, från varje kontext. Trots att den, paradoxalt nog, påstås vila på något så specifikt som en brevväxling mellan två kända europeiska intellektuella. Det är en särskild upplevelse att läsa dikt som är så avskalad, så obunden i tid och rum; en känsla av att kunna hälla ner precis vilken läsning och förståelse som helst däri. Det är eget, det är enskilt, det är ”Ensamtal”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons