Porte de La Chapelle är det största improviserade flyktinglägret i Paris, evakuerat flera gånger och uppbyggt igen.
Porte de La Chapelle är det största improviserade flyktinglägret i Paris, evakuerat flera gånger och uppbyggt igen. Foto: Abdul Saboor

”Jag är arg på Sverige – och jag älskar Sverige”

Under broarna i Paris sover unga män som lämnat Sverige i jakt på ett bättre liv. Regissören Sofia Norlin har under flera månader följt de asylsökandes kamp för drömmen om ett riktigt hem – i en vardag präglad av osäkerhet och våld.

Publicerad

Det är vår i Paris. Turister och stadsbor njuter av solskenet, det som filtrerat genom gatornas kalkdamm ger staden sitt romantiska ljus.

Paris. Kärlekens stad. Och på samma gång så många städer i en. Vid stadens norra infarter stockar sig den tunga trafiken vid rödljusen. Högar av flaskor, plastpåsar och rivna kartonger ligger vid sidan av vägen och en skarp lukt av bränt trä och gummi sprids med vinden.

– Välkommen till lilla Sverige, säger en ung man som berättar att han tidigare bott och arbetat i Uppsala.

– Jag är ledsen att jag inte kan bjuda er på fika. Här finns ingenting, säger han medan han räcker fram en plastmugg te. Vi lovar att ta med socker nästa gång.

Vi befinner oss i Porte de La Chapelle, det största improviserade flyktinglägret i den franska huvudstaden, evakuerat flera gånger och uppbyggt igen. Under de veckor vi dagtid besöker lägret växer det från att rymma 400 personer till omkring 1000 för att sedan rensas på folk igen. I slutet av maj återuppstår det igen 200 meter bort och inhyser nu runt 300 personer.

De första nätterna får många av dem sova på kartonger mellan tälten utan filt eller sovsäck.

Det är bara män som bor här, området anses för farligt för andra. De sover i tätt sammansatta tält, under ett hav av nylontak i blått, grönt och rosa.

Jag och fotografen Abdul Saboor, som själv kom till Europa för två år sedan från Jalalabad i Afghanistan, följer under några vårmånader fyra unga män som spenderat sina tonår i Sverige. Efter att ha fått avslag på sina asylansökningar har de istället tagit sig till Paris i hopp om att få stanna där, eller i alla fall inte bli tillbakaskickade till Afghanistan.

Annons

Vi slår oss ner på några betongklumpar. Trätrallar krossas över elden som skjuter upp höga flammor farligt nära tälten. Män med ursprung i Mellanöstern och Afrika tvättar sig under två iskalla kranar i en diskränna i plåt, deras kläder torkar på gallerstängsel. De väntar. Majoriteten i lägret har just anlänt till Paris för att söka asyl i förhoppning om att inte klassas som det som de själva benämner som ”Dublin”. Det syftar på Dublinförordningen från 2013, som innebär att om ens fingertryck visar att man redan sökt asyl i ett annat EU-land (samt Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) och fått avslag ska man skickas tillbaka till detta.

Lägret i Porte de La Chapelle innan polisens senaste avhysning.
Lägret i Porte de La Chapelle innan polisens senaste avhysning. Foto: Abdul Saboor

De killar som just anlänt till Paris från Sverige är nyklippta med rena kläder och små ryggsäckar. De har hoppfulla, lätt förundrade blickar. Runt elden kommenteras deras matchande färgskalor, ett glittrande örhänge, en snygg frisyr. Krocken är total i mötet med den nya tillvaron – de första nätterna får många av dem sova på kartonger mellan tälten utan filt eller sovsäck. Hjälporganisationer distribuerar tält och sovsäckar två gånger i veckan. Två tunnelbanestationer bort finns duschar och tvättmaskiner. Antingen får man gå dit till fots eller så betalar man motsvarande 35 kronor för en tunnelbanebiljett, men ingen har pengar. Toalettbåsen ligger ett par hundra meter bort.

Annons

Majoriteten som bor i lägret är afghaner, men här finns också många somalier och eritreaner. Samma organisationer som distribuerar tälten delar också ut ris och sås på kvällarna, vatten och bröd på dagarna, men det är inte alltid det räcker. Ibland drygas maten ut av frivilliginsatser bland annat från arabiska familjer som dyker upp med couscous. Inte sällan blir det slagsmål om maten.

– Att just Paris blivit en andra chans för asylsökande beror på att Frankrike inte utvisar människor till krigshärdar som Afghanistan och Sudan. Jämfört med Sverige är fransk asylpolitik inte lika hård mot afghaner, säger David Rohi, som är ansvarig för den juridiska hjälporganisationen La Cimade som har ett tätt samarbete med Amnesty.

Han betonar emellertid att franska Migrationsverket trots allt sänder tillbaka Dublinklassade flyktingar till det första europeiska land där de sökt asyl, vilket ju ändå kan anses som en indirekt utvisning till hemlandet.

Abdul Saboor skildrar livet som flykting genom sin kameralins.
Abdul Saboor skildrar livet som flykting genom sin kameralins. Foto: Sofia Norlin
Annons

Det var sommaren 2018 som jag började se en förändring i stadsbilden. Som regissör för ett stort tältteaterprojekt för nyanlända i centrala Paris, märkte jag plötsligt att många på scenen pratade svenska. Ryktet om sommarteatern spred sig och när det var slut på säsongen började afghanska tonåringar som fått avslag i Sverige att söka upp mig på sociala medier. De ville veta hur man hittade boende i Paris, vissa var redan här, sov under en bro eller på en kaj. Deras oroliga svenska familjer hörde också av sig. Tillsammans med dem upptäckte jag ett improviserat nätverk av svensktalande hjälpare i Paris, där den största verksamheten utförs av Svenska kyrkan.

– Det är svårt att veta exakt hur många unga som kommit från Sverige, säger Sara Brachet, som arbetar halvtid med att hjälpa ensamkommande på Svenska kyrkan i Paris.

Efter två år avslutar Svenska kyrkan nu sitt arbete, ett beslut som väckt oro och kritik såväl internt som externt. På sin hemsida hänvisar man till ”faktorer i fransk lag” och personalminskningar samt menar att det franska civilsamhället kan ge flyktingarna ett mer varaktigt stöd.

Annons
Ungefär 1000 flyktingar sover på gatan i Paris i juni 2019.
Ungefär 1000 flyktingar sover på gatan i Paris i juni 2019. Foto: Abdul Saboor

– Omkring 800 killar har varit förbi här och försökt få hjälp med sin situation, få hjälp med franska språket, eller bara hänga lite och prata svenska, fortsätter Sara Brachet och berättar att hjälpen framför allt handlat om att översätta franska dokument till svenska, samt besvara frågor om den franska asylprocessen.

Språkkaféet kommer man dock att fortsätta med – varje fredagseftermiddag sitter ett fyrtiotal afghanska unga män längs kyrkans långbord för att lära sig franska av svenskar bosatta i Paris. Här finns kaffe och smörgåsar, kopierade stenciler med hälsningsfraser och de viktigaste uttrycken för att starta ett samtal.

”Trevligt att träffas – Enchanté!”

Lektionerna är på svenska och franska. Killarna bor oftast på gatan i början, men några lyckas också hitta boende i kommunens upplåtna gymnastiksalar. Här träffar jag 21-årige Hamid för första gången. Han har varit i Paris i ett år och är en av dem som haft tur och klassats som ”normal”, som de asylsökande kallar det, det vill säga inte ”Dublin”. Det innebär att hans franska asylprocess har inletts och landets migrationsverk betalar hans boende på ett hotell i en ytterförort till Paris.

Annons

Jag har två familjer nu, mina riktiga föräldrar och syskon i Ghazni i östra Afghanistan. Och så min familj i Sverige.

– Jag har haft tur, säger han. Men jag saknar Sverige – mina vänner, min svenska familj, till och med grannarna.

Han spricker upp i ett stort leende när han får syn på kakförpackningen jag tar upp ur väskan.

– Å Ballerinakex! Får jag ta ett?!

Vi har stämt möte vid metrostationen Jaurès, där unga män sover på kajerna längs kanalen. Alldeles bredvid ligger stilmedvetna kaféer och designbutiker. Vi ser ut över vattnet, måsar landar på den spegelblanka ytan, tunnelbanevagnar slamrar förbi på bron ovanför oss.

– Det är många afghaner här i dag, men jag ser inga svenska. Det syns när de är från Sverige, de har snygga kläder och snygg stil, går aldrig smutsiga.

Lite som hipsters?

– Ja, säger han och skrattar.

Hamid bodde flera år i Borlänge, säger att han trivdes på gymnasiet och att han har många vänner kvar. Några har varit och hälsat på honom i Paris.

– Ett företag vill anställa mig om jag får franskt uppehållstillstånd och kan åka tillbaka.

Annons

Ett stråk av vemod drar över hans ansikte. Hans svenska ”mamma” blev sjuk och dog.

– Men hennes söner och barnbarn vill komma hit i sommar, så det känns bra. Jag har två familjer nu, mina riktiga föräldrar och syskon i Ghazni i östra Afghanistan. Och så min familj i Sverige.

Det dricks Kahwah runt lägerelden, ett grönt kryddat te vanligt i Afghanistan.
Det dricks Kahwah runt lägerelden, ett grönt kryddat te vanligt i Afghanistan. Foto: Abdul Saboor

Några dagar senare blåser det stormstyrka i Paris. Regnet smattrar mot fönstren och det börjar skymma ute när det ringer i telefonen. Det är Ali som nyligen anlänt från Skellefteå. Vi har tidigare fått kontakt via en Facebookgrupp för afghansvenskar och han berättar förtvivlat att han stoppats av en kontrollör i tunnelbanan och inte hittat sin biljett: ”Jag hade en, men jag blev så stressad när han ville ringa polisen”. I stället gav han kontrollören allt han hade på fickan, 50 euro. Nu har han inga pengar kvar.

Annons

Vi ses vid Place de la Bastille där han klev av tunnelbanan. Han är uppskakad och frusen.

– Jag hade en framtid i Sverige, gick på vårdgymnasium och skulle bli klar i år, jobbade extra inom äldrevården. Jag ville fortsätta studera, det är ju brist på vårdpersonal i Sverige, säger han och slår ut med händerna.

Jag vill tillbaka till Sverige. Men jag tänker att det är kört.

– Mina kompisar och min flickvän Sara är kvar i Skellefteå. Vi snackar på Facetime och hon vill komma hit, men jag vill ju inte att hon ska se det här – jag sover ju på en kartong! Tälten skyddar en del mot vind och så, men det är farligt. Folk går på droger och det är mycket slagsmål på natten.

Ali säger att hans föräldrar är döda och att han som äldste son har ärvt sin pappas tvist om en bit land.

– Jag är hotad till döds av mina farbröder för det, och för att jag i dag inte längre är troende. För min släkt betyder det inget om jag försvinner, de lever efter gamla traditioner och är mycket misstänksamma mot Europa. Många som återvänder utesluts från sina familjer och riskerar att bli misshandlade och skickade ut i strid.

Annons
En man hänger tvätt i lägret i Porte de La Chapelle.
En man hänger tvätt i lägret i Porte de La Chapelle. Foto: Abdul Saboor

Vi har sökt skydd från regnet på ett litet kafé, Ali vill bara ha ett glas vatten, tycker att det känns jobbigt att bli bjuden när han inte kan bjuda tillbaka. Han har lugnat sig, men är uppgiven.

– Jag vill tillbaka till Sverige. Men jag tänker att det är kört. Jag har fått ett brev om att infinna mig på svenska Migrationsverket för att skickas tillbaka till Afghanistan. Så nu måste jag försöka börja om här. Det känns tufft att behöva lära sig franska, det verkar vara så svårt. Men jag skriver mycket på dari. Om jag får uppehållstillstånd i Europa ska jag skriva om hur det känns i själen att fly så här mellan länder.

Vi skiljs åt i mörkret. Dagen efter får han ett tält av en av de hjälporganisationer som verkar i lägret, och ett par dagar senare hittar han tillfälligt husrum hos en svensk familj i Paris.

Annons
Foto: Abdul Saboor

Ali och jag har båda haft vår tonårstid i Norrland, jag i Njurunda utanför Sundsvall, han i Skellefteå. I det kan vi mötas – upplevelserna och språket blir ett kitt som fogar oss samman. Många av dem som hjälper killarna som tagit sig från Sverige till Paris är just svenskar. Monika är en av dem. Hon är ingenjör och bor i en 33 kvadratmeter stor lägenhet med ett litet sovrum, ett vardagsrum med köksvrå och en fantastisk utsikt över Eiffeltornet. Hennes engagemang började med att en 17-åring hörde av sig från Sverige och behövde hjälp med att hitta hotell. Det visade sig vara omöjligt eftersom han saknade ID-handling och dessutom var det jul, så Monika lät honom sova på soffan. Sedan dess har hon hjälpt många svenskafghaner den första tiden i den nya landet.

Annons

– Det enda jag har behövt lära dem är att vända sina t-shirts med tryck ut och in i tvätten. Killarna hjälper till med att diska, städa, laga mat och tvätta, och ibland gör de middag när jag kommer hem, precis som Hussan ikväll, säger hon och nickar mot 23-åringen som står vid spisen och lagar en afghansk middag till oss.

Han steker bröd fyllt med purjolök och potatis, serverar yoghurtdryck med gurka.

– Det är trevligt att få sällskap, ha någon att spela schack med. Paris ger asylsökande gratis inträde till nästan alla museum, så vi går ofta på utställningar säger hon och hoppas att fler vågar ta steget att finnas där som ett vuxet stöd till de nyanlända.

1800-talskanalen Canal St Martin kallas på norra sidan Canal de l’Ourq och sträcker sig till förorten St Denis. Längs kanalen sover många hemlösa hela vägen ut till förorten.
1800-talskanalen Canal St Martin kallas på norra sidan Canal de l’Ourq och sträcker sig till förorten St Denis. Längs kanalen sover många hemlösa hela vägen ut till förorten. Foto: Abdul Saboor

Mitt under samtalet knackar det på dörren, två unga män står utanför och hälsar på svenska. Även de har tidigare bott hos Monika, men har nu fått plats på en förläggning och kommer för att hämta sina saker.

Annons

– Jag har märkt att många av killarna ofta vill lämna ljuset tänt i vardagsrummet om natten, så jag låter dem göra det. Ibland har jag skymtat fysiska ärr, men jag ställer inga frågor. En släkting var fyra år i Auschwitz och jag har aldrig frågat om hennes erfarenheter heller, det hör inte till god ton, säger hon.

Räddningstjänsten samlar alla i samma sal, flyktingar, galna människor, sjuka.

Hussan har varit i Paris sedan i november. I Sverige bodde han i Rinkeby, men gick på gymnasiet inne i stan.

– Jag kom fyra dagar för sent till Malmö, den 29 november 2015, så jag räknades inte med i gymnasielagen och var tvungen att lämna landet, säger han.

Den nya gymnasielagen trädde i kraft 1 juli 2018 och gjorde det möjligt för ensamkommande ungdomar som fått avslag på sin asylansökan att stanna för gymnasiestudier. Enligt Röda korset berörs 9000 personer av lagen, många av dem från Afghanistan. Efter avslutade studier kan man ansöka om en sex månaders förlängning av uppehållstillståndet. Syftet är att man ska ha tid till att hitta ett arbete i Sverige och om man klarar försörjningskraven sedan kunna ansöka om ett permanent uppehållstillstånd.

Annons
Ljuset från lamporna längs Canal de l’Ourq återspeglar sig i vattnet.
Ljuset från lamporna längs Canal de l’Ourq återspeglar sig i vattnet. Foto: Abdul Saboor

Hussan konstaterar att han hade det kämpigt även i Sverige. Han bodde tillsammans med några andra afghanska killar i en sliten och trång lägenhet. Åt gjorde han bara i skolan.

– Fast det är värre här, särskilt var det det i början när jag sov på gatan och i olika gymnastikhallar, då var jag rädd. Räddningstjänsten samlar alla i samma sal, flyktingar, galna människor, sjuka. En man hostade blod bredvid mig, det var otäckt. Sedan sov jag här på soffan ett tag och nu har jag fått boende i en liten stad tre timmar från Paris. Jag är Dublinklassad, men jag hoppas på ett underverk.

Precis som många andra i samma situation har Hussan gått under jorden för att inte bli tillbakaskickad till Afghanistan. Efter 18 månader är det möjligt att kunna söka asyl igen. Just nu får Hussan stanna på sitt boende för att socialassistenterna ser mellan fingrarna, men allt är ovisst.

Annons

Hans pappa och ena bror har dödats av talibanerna. Hans yngre bror och syster blev attackerade med syra.

Solen sänker sig över zinktaken som reflekterar dess guldfärgade ljus in i den sparsamt möblerade vita lägenheten. Hussans fyllda bröd har hunnit svalna.

– Mina föräldrar dödades för att vi är hazarer, ett folk som förföljs på grund av vår tro. Jag tog mig till Sverige för att jag hade läst att ingen dött i krig där på flera hundra år, säger han.

Några dagar senare är jag och Abdul Saboor tillbaka i Porte de La Chapelle. Spänningarna märks tydligt i lägret, hjälporganisationerna rapporterar om bråk mellan olika grupper. Afghaner sover under broarna och afrikaner på en avsats mellan motorvägsfilerna, en sandslänt urgröpt av råtthål. Några av tälten har brunnit ned under natten. Abdul tar bilder, precis som han gjorde under sin egen lägertid i en hangar i Serbien. Hans suggestiva fotografier har visats på flera utställningar i Europa och i New York via agenturen Artists in exile.

För bara några dagar sedan, mitt under arbetet med reportaget, fick han besked att hans pappa och ena bror, som tillhörde den lokala polisstyrkan i Jalalabad, dödats av talibanerna. Hans yngre bror och syster blev attackerade med syra och hans mamma tar nu hand om alla barnbarn. Hans mobil ringer oavbrutet, men han vill fortsätta att jobba.

Annons

– Jag vill skildra krigsflyktingars liv. Vi har inte startat det här kriget, det kom till oss. Vi vill inte kriga mer, vi vill ha fred. Det är vi afghaner som dör. I Afghanistan säger talibanerna att vi inte är muslimer och här är människor rädda för oss för att vi är muslimer, säger han.

Jag vill leva i ett hem som alla andra. Jag pallar inte mer, allt är så svart, så fucked up.

Runt elden talas både de afghanska språken och arabiska, och med mig svenska, danska, norska, tyska och engelska. Det är som om en geopolitisk kongress tagit plats under broarna, en europeisk gemenskap i samhällets marginal, i ett annat centrum. En improviserad grusscen där det diskuteras världspolitik, vilka länder som ger ekonomiskt stöd till talibanerna och vilka som fortsätter att sälja vapen till dessa länder.

Vi dricker te även i dag. Har med oss socker. 19-årige Mehran har anslutit till oss, det är fotografen Abdul som fått syn på honom och vinkat dit honom.

– Honom känner jag, vi träffades i djungeln i Calais!

Han syftar på det franska flyktingläger som kallas The Jungle. Abdul berättar att Mehran hamnade i förvar i Calais, att han kom hit så ung och har svårt att få rätsida på livet. Mehran säger själv att han var 14 år när han lämnade Afghanistan och tog sig till Sverige. I dag är han Dublinklassad och har gått under jorden.

Annons
En av männen i lägret visar upp några skador han nyligen fått omplåstrade.
En av männen i lägret visar upp några skador han nyligen fått omplåstrade. Foto: Abdul Saboor

Han visar sina armar. De har skärsår och brännmärken.

– Jag skadade mig själv när jag fick mitt första avslag i Sverige, så jag hamnade på en stängd avdelning i sju månader, ett slags psykvård. De sa att jag var självmordsbenägen, men jag kände mig inte galen. Jag kände bara att ingen lyssnade på mig. Att jag aldrig får vila. Jag vill leva i ett hem som alla andra. Jag pallar inte mer, allt är så svart, så fucked up.

Han ritar med en pinne i sanden.

– Livet är som en cirkel. Jag är här i den inre cirkeln och så är det en större cirkel utanför och den är stängd.

I Sverige blev han runtslussad till olika boenden och efter att ha hamnat i konflikter med andra afghanska killar i olika familjehem, bedömdes han ha svårt med impulskontroll och tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga (LVU), på ett slutet boende.

Annons

Mehran säger att han efter tre avslag på sin asylansökan i Sverige i stället försökte ta sig till England, men föll från en belgisk långtradare och skadade ryggen.

– Det var något som bröts, jag trodde jag skulle dö. Jag har ont hela tiden nu. Jag kan inte betala en läkare och har inget smärtstillande.

Tyvärr är många svenskars enda möte med muslimer via nyheter och tv där vi ofta beskrivs som våldsamma.

De unga männen jag sitter med runt lägerelden lever i en kaosartad situation, där allt är ställt på ända. Samtidigt glider vårt samtal ofta in på annat, det känns som att vi alla tycker att det är skönt att tala om det Sverige vi delar. Under mina 25 år i Paris har jag aldrig talat så mycket svenska som jag gjort i år. Vi talar om årstidernas tydliga växlingar i Sverige, om det mörka vinterhalvåret och de ljusa sommarnätterna. Och om kärleken. Att kunna umgås både med killar och tjejer, vilket inte är tillåtet i Afghanistan.

– Min tjej brukade säga ”Ni afghaner, när ni ser en tjej kan ni inte snacka, ni rodnar och så”, säger Mehran.

Annons

Ali skrattar.

– Ja, vi blir blyga, säger han. Det var ju nytt för oss först.

Det finns de som hävdar motsatsen också, att afghanska killar inte respekterar kvinnor.

Stämningen blir allvarlig.

– Visst finns en del som inte gör det, säger Mehran och blir avbruten av Ali.

– Men aldrig ett helt folk! Min pappa var jättesnäll mot mamma och oss barn, men släkten accepterade det inte. För mig är det också viktigt att visa respekt och vara kärleksfull. Tyvärr är många svenskars enda möte med muslimer via nyheter och tv där vi ofta beskrivs som våldsamma och som att vi förtrycker kvinnor.

Abdul nickar, säger att burkan kom till Afghanistan med kriget och att han inte vill att hans mamma och systrar ska gå i den.

– Men de vågar inte ta av den. Det skulle vara som att gå naken på gatan här i Europa. Ibland kan mina europeiska vänner säga att det är hemskt att kvinnorna i din familj inte kan dansa och sjunga fritt. Men de har inte tid att tänka på det, utan bara på hur de ska överleva och kunna skaffa mat till barnen. Vi kan dansa när kriget är över.

Annons

Jag var rädd i Afghanistan och jag är rädd här. Jag vet inte vad jag ska göra.

Mehran säger att anledningen till att han flydde från Afghanistan var att hans grannar hotat att döda honom då han synts på stan med deras dotter, en jämnårig vän till honom. Hans far reagerade på samma sätt.

– Mamma sa: ”slå honom inte, han är ett barn”, men pappa slutade inte. Hon tröstade mig alltid efteråt när han varit våldsam, grät och höll min hand. Men efter det här gick det inte längre och hon gav mig sina guldsmycken och ringde en smugglare. Jag klättrade iväg över taken, jag hann bara snabbt säga hejdå till mina syskon. Pappa dödar mig om jag kommer tillbaka. Så jag reser mellan länder för att jag är rädd, förstår du?

På natten skickar han mobilbilder från sitt tält. Jag ser det gula ljuset under broarna och över tälten, stora råttor springer runt, klungor med till synes drogpåverkade killar syns vid elden.

”Är du rädd?” skriver jag. ”Ja”, svarar han.

Mehran är yngst av killarna. Han säger att han kommer från Mazar-El-Sharif i norra Afghanistan och har sporadisk kontakt med sin mamma sedan han flydde.

Annons

– Mamma ville att jag skulle åka till Europa för att hon trodde att jag skulle få det bättre här. Det trodde jag med. Men nu sover jag här i lägret. I förrgår vaknade jag och de hade tagit allt i tältet – min mobil, jackan, allt. Jag var rädd i Afghanistan och jag är rädd här. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara sover. På natten och på dagen också. Och jag kan inte söka arbete, för de kommer att be om min adress och mitt pass, allt som jag inte har.

Sofia Norlin och några av killarna äter lunch på en afghansk restaurang vid métro La Chapelle.
Sofia Norlin och några av killarna äter lunch på en afghansk restaurang vid métro La Chapelle. Foto: Abdul Saboor

Spänningarna i lägret kulminerar och när vi kommer tillbaka nästa gång hamnar vi mitt i kaoset. Flera afghansvenskar rusar mot oss och ber mig att ringa ambulansen. En ung man ligger blodig på marken lite längre bort. Vi skapar en kedja av tolkar, från dari till svenska till franska medan han förs till akuten. Där får han sällskap av 13 andra unga män. Det har varit slagsmål mellan den afrikanska och den afghanska gruppen, slagsmål med järnrör. Det ryktas om fyra döda och sjukhuset uppger att en 19-årig afghan avlidit av sina skador. Akuten får inte berätta hans namn. Ingen har sett Mehran och han svarar inte i sin mobil.

Annons

Efter några nagelbitande timmar ringer han. Tillsammans med flera andra yngre killar har han hamnat i häktet, men är nu utsläppt igen. Senare på kvällen kommer några av dem som var med i bråket och ber de skadade om ursäkt. Ingen ville detta. Läget är så desperat att smockan hela tiden hänger i luften. Efter slagsmålet evakueras lägret av polisen och bussar kör männen till olika gymnastiksalar i förorten där de får sova på britsar. Hundra män i varje sal. Mehran är en av dem. I sms klagar han över sina ryggsmärtor.

Jag är arg på Sverige, men samtidigt älskar jag Sverige.

Genom Svenska kyrkan får jag beskedet att akuten på Bichat-sjukhuset tar emot papperslösa och jag följer Mehran dit. En läkare känner igenom hans rygg och misstänker flera diskbråck och ischias.

Vi sätter oss i väntsalen för att få ett vårdpass som ger Mehran rätt till röntgen. Han är utmattad och somnar med huvudet lutat mot ryggstödet framför sig. När han vaknar viker han sin kölapp till ett flygplan, eller kanske är det en fågel.

Annons

– Med det här flyger jag till Sverige, säger han.

– Jag är arg på Sverige, men samtidigt älskar jag Sverige. Det är där jag blev vuxen, det är där jag har alla mina vänner.

Med en uppgiven gest kastar han iväg pappersflygplanet. Det seglar lite vingligt över rummet och landar någonstans långt in i skuggan mellan stolarna.

Epilog

Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet alltjämt från alla resor till Afghanistan. Risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd bedöms som hög.

Efter 18 månader har Mehran fått sin asylansökan prövad igen. Den här gången får han beskedet att han kan börja sin asylprocess i Frankrike. Lycklig ringer han sin mamma och berättar att han inte längre behöver vara gömd. Till mig säger han att han drömmer om ett jobb som golvläggare, om en lägenhet, ett körkort och i framtiden en flickvän.

Hussan vågar inte gå till franska Migrationsverket eftersom hans vän, som precis som han ”Dublinklassats”, nyligen gjort det och då sattes i förvar. Nu vet han inte vad han ska göra.

Annons

– Jag kramar sängen, bakar bröd, gör ingenting. Jag vill arbeta. Om jag får asyl här vill jag bli tolk, jag pratar ju många språk nu, dari, pashto, persiska, svenska, engelska och lite franska.

Hamids situation är stabil. Franska Migrationsverket låter honom bo kvar på hotellet och fortsätta studierna i franska och datateknik.

– Men jag glömmer ju svenskan! Jag måste prata mer, så jag kan åka tillbaka igen sen.

Ali är orolig, hans fingeravtryck har visat att han har sökt asyl i Sverige, så nu är även han ”Dublinklassad” och har tre veckor på sig att överklaga.

– Om Sverige vill ha tillbaka mig för att utvisa mig måste jag gå under jorden. Vart ska jag ta vägen? Ska jag sova här under broarna?

Samtidigt som vi väljer bilderna till det här reportaget plingar det till i Abduls mobil. Han visar ett sms, det är ett meddelande om att han fått ett förlängt uppehållstillstånd på fyra år.

Han är lättad och samtidigt ser han med ens så oändligt trött ut.

– Jag fattar inte, säger han. Varför kunde jag inte ha fått det här på franska ambassaden i Kabul? Jag har suttit fängslad som papperslös i Iran och i Serbien, lagat min brutna arm på egen hand i en skog, svultit, sett folk dö. Jag är tom nu. Helt tom.

Annons

Eftersom några av de intervjuade lever gömda och de andra inte vågar äventyra den asylprocess de precis har inlett är namnen fingerade.

Foto: Privat

Abdul Saboor är fotograf från Nangahar, Afghanistan. Efter att under några år arbetat för den amerikanska armén hotades han till livet av talibanerna och fick fly landet. Han dokumenterade sin flykt med sin kamera och fotografierna har visats på utställningar i Serbien, Spanien, England, Polen, Schweiz och USA, samt på flera håll i Frankrike, där kulturministeriet ställde ut hans fotografier på Palais Royal, Paris. 

Sofia Norlin är regissör och manusförfattare, född i Sundsvall och bosatt i Paris. Hennes kortfilm ”Strömmarna” från 2005 har fått en mängd pris däribland Franska dramatikerförbundets pris till bästa franska kortfilm. 2011 tilldelades hon Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium på fem miljoner kronor vilket resulterade i ”Ömheten” som handlar om identitetssökande ungdomar i Kiruna där det självande samhället blir en metafor för något större.

Lägret i Porte de La Chapelle innan polisens senaste avhysning.

Foto: Abdul Saboor Bild 1 av 11

Abdul Saboor skildrar livet som flykting genom sin kameralins.

Foto: Sofia Norlin Bild 2 av 11

Ungefär 1000 flyktingar sover på gatan i Paris i juni 2019.

Foto: Abdul Saboor Bild 3 av 11

Det dricks Kahwah runt lägerelden, ett grönt kryddat te vanligt i Afghanistan.

Foto: Abdul Saboor Bild 4 av 11

En man hänger tvätt i lägret i Porte de La Chapelle.

Foto: Abdul Saboor Bild 5 av 11
Foto: Abdul Saboor Bild 6 av 11

1800-talskanalen Canal St Martin kallas på norra sidan Canal de l’Ourq och sträcker sig till förorten St Denis. Längs kanalen sover många hemlösa hela vägen ut till förorten.

Foto: Abdul Saboor Bild 7 av 11

Ljuset från lamporna längs Canal de l’Ourq återspeglar sig i vattnet.

Foto: Abdul Saboor Bild 8 av 11

En av männen i lägret visar upp några skador han nyligen fått omplåstrade.

Foto: Abdul Saboor Bild 9 av 11

Sofia Norlin och några av killarna äter lunch på en afghansk restaurang vid métro La Chapelle.

Foto: Abdul Saboor Bild 10 av 11
Foto: Privat Bild 11 av 11