Foto: Basso Cannarsa/IBL,Christophe Ena, Claude Paris, Christian Alminana/AP Illustration: Staffan Löwstedt

”Jag är bög, jag är muslim, jag bor i Paris – jag är rädd”

”Jag är rädd för att se Europa sjunka ner i rasism.” Författaren Abdellah Taïa skriver om ett Frankrike där Marine Le Pen snart kan vara president och där Den andre pekas ut som källan till allt ont.

Publicerad

Man vet inte längre vart Frankrike är på väg. Hur ser framtiden ut för detta land som just nu i likhet med resten av västvärlden håller på att tappa huvudet? Vilken president kommer att väljas om bara fyra veckor?

Tvivel, osäkerhet, rädsla, ohämmad rasism. Det är vad som erbjuds i Frankrike framdeles. Vad som står på programmet. Dag efter dag, vecka efter vecka. Och har gjort det ett bra tag redan. I känslan av att man för varje dag man lever trots allt kommer allt närmare något som är skrämmande och hemskt. En katastrof.

Frankrike och västerlandet vill inte veta av självkritik.

Och det duger inte längre att förringa faran eller försöka inta en positiv hållning och överdriva inslaget av hopp. Vad tjänar det till! Enligt min åsikt vore det bättre att vara brutalt realistisk, spärra upp ögonen på vid gavel och äntligen ägna sig åt självkritik innan det är alldeles för sent.

Det är bara en sak: Frankrike och västerlandet vill inte veta av den sortens självkritik. Det är för plågsamt för dem att bete sig på det sättet, att acceptera sitt problematiska förflutna och sina nuvarande neuroser som är så explosiva och drar oss alla i fördärvet. Och Donald Trumps valseger i USA har naturligtvis bara gjort alltsammans ännu värre. Detta kaos som omger oss och förvandlar oss till så småttiga varelser, så isolerade och så rädda för varandra. Nu tjänstgör Trump som ett mål att angripa, att förblindas av och lite väl högmodigt utpeka som en framtid vi inte vill veta av.

Men det duger inte. Inte alls. Trump är bara ett symptom på något som är fel på västerlandet. Han är det logiska resultatet av det kannibaliska kapitalistiska systemet och allt det man låtit bli sagt och gjort mot vissa delar av jordens befolkning. Trump, ett monster som till hundra procent är en skapelse av västerlandet, verkar för övrigt ha inspirerats av retoriken hos den europeiska extremhögern. Marine Le Pen bland andra är hans modell.

Annons

Det som just nu är det sämsta med den gamla världen för han över till den nya. Ett exkluderande tankesätt som dominerar alla debatter och alla sinnen. Murar. Och åter murar. Vi vita vill hållas för oss själva, i våra egna psykoser, i vårt eget herravälde. Minoriteterna? Men vad pratar ni om. Den vite mannen först och främst. Resten? Det är inte vårt problem. De har bara att anpassa sig, bete sig som vuxna individer. Kort sagt lever vi mer än någonsin i småsinthetens och den triumferande egoismens tidsålder. Och allt detta fördystrar oss och förgör oss, förtär vår mänsklighet och tar våra liv.

’Hon kommer att vinna. Och det är väl lika bra. Leve Frankrike!’

Nu är vi där. Även om de senaste opinionsundersökningarna förutspår att den unge kandidaten Emmanuel Macron vinner, så känner jag, i djupet av mig, att Marine Le Pen kommer att segra. Misstar jag mig? Överdriver jag? Kanske. På sätt och vis har hon redan vunnit. Låt oss inte sticka huvudet i sanden. Valkampanjen domineras redan av alla hennes egna teman. Alla hennes anhängare gör sig hörda, utan att skämmas. De säger: ”Hon är oövervinnerlig, Marine. På riktigt. Hon kommer att befria oss från dessa veklingar till politiker som bara lovar och lovar och struntar fullständigt i det efteråt. Med henne får vi åtminstone någonting fullständigt nytt. Något helt revolutionerande. Hon kommer att vinna. Och det är väl lika bra. Leve Frankrike!”

Annons
Någon har rivit sönder en affisch för Marine Le Pen.
Någon har rivit sönder en affisch för Marine Le Pen. Foto: Michel Spingler/TT

Den sortens prat lever vi med i Frankrike i dag. Det är logiskt. Legitimt. Inte sant? Inte det minsta uppseendeväckande, tvärtom. Det har blivit alldagligt med fascismen igen. Seriöst. Respektabelt. Man kan inte förvåna sig över något längre! Detta är den sanna verkligheten på riktigt. Och ärligt talat tjänar det inget till att plocka fram de vanliga intellektuella argumenten för att bemöta den. Vad skulle det tjäna till! Ingen återgång till upplysningens tidsålder kommer att rädda Frankrike, Europa, västvärlden. Men vem? Vem?

Marocko, mitt första hemland, känns ännu i dag som en fransk koloni.

Vi måste alltså vara redo att stå emot. Att göra motstånd. Påstår vissa. Men hur gör man motstånd när orden blivit till den grad korrumperade? Hur står man emot i en värld där till och med friheten förlorat sin smak och mening? Tappa inte modet, vi får väl fly allesammans då? Javisst, men vart? Vart? Hela jorden lyder sedan sekler tillbaka under västerlandets herravälde. Marocko, mitt första hemland, känns ännu i dag som en fransk koloni. Ständigt på flykt? Är det vad som står på programmet, än en gång?

Annons

Det minsta man kan säga är att vi är fullständigt förvirrade och vilsna just nu. I Frankrike. Voltaires och Arthur Rimbauds hemland. Det verkar som att allt genialt och fritt som detta land åstadkommit inom litteraturen och filosofin inte längre kan hålla stånd mot de svarta vågor som för var dag slår ännu lite längre in över oss. Inte ens de Parisvänner för vilka jag nyligen förklarade den franska kolonialismens härjningar i Nordafrika, ville riktigt höra på mig längre. Jag överdrev, enligt dem. Och visst har Frankrike andra prioriteringar just nu. Andra faror att bemöta. Mycket snabbt insåg jag att de inte alls hade lust att höra på vad en arab som jag hade att säga.

Abdellah Taïa.
Abdellah Taïa. Foto: Lars Pehrson

Det är förfärligt att varje dag kunna konstatera: från och med nu finns hatets diskurs närvarande i oss alla. Den styr oss alla. Äter upp oss inifrån. Söver oss för att bättre kunna söndra oss. Alla pressas vi tillbaka mot våra ursprungsidentiteter. Mot trångsyntheten. Mot bristen på generositet. Mot utpekandet av Den andre som den huvudsakliga källan till allt ont. Utan att genera sig det minsta fortsätter man konstruera en ny fiende: muslimen. Vissa protesterar, det är sant. Men det känns som att det är att hälla vatten i sanden. Det är redan för sent.

Jag är författare, homosexuell och muslim. Sedan 19 år tillbaka bor jag i Paris. Och jag är också mycket rädd. Rädd för att se Europa sjunka ner i rasism. Rädd för den vite mannen och hans skrämmande brister. Folk runt omkring mig förbereder sig på fullt allvar för att leva med hotet Marine Le Pen de fem kommande åren. Varje dag läser jag Marcel Prousts romansvit för att hämta en smula mod.

Översättning från franska av Kristoffer Leandoer.

Någon har rivit sönder en affisch för Marine Le Pen.

Foto: Michel Spingler/TTBild 1 av 2

Abdellah Taïa.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2