Annons

Efter 40 år som polis: ”Tjuvarna hederligare förr”

45 år har gått sedan den leende polisen Mats Åhman intervjuades i Svenska Dagbladet om det tidiga 70-talets poliskris. Då var han tvångskommenderad till huvudstaden, men längtade mest av allt hem till öringarna i Skellefteälven. Det dröjde 16 år innan han flyttade norrut igen.

– Jag har aldrig gjort något så bra som att flytta hem.

Under strecket
Publicerad

Polis Mats Åhman om poliskrisen i SvD 1972. Glad pensionär 2017.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Ur SvD:s arkiv från 1972.

Bild 2 av 3

Svenska Dagbladet 1990

Bild 3 av 3

Polis Mats Åhman om poliskrisen i SvD 1972. Glad pensionär 2017.

Foto: Privat Bild 1 av 1
Polis Mats Åhman om poliskrisen i SvD 1972. Glad pensionär 2017.
Polis Mats Åhman om poliskrisen i SvD 1972. Glad pensionär 2017. Foto: Privat

I början av 70-talet rådde polisbrist i flera svenska städer. 1972 saknades det 200 poliser i Stockholm och därför tvångskommenderades poliser från landsbygden till huvudstaden. En som tvingades att arbeta i Stockholm var den då 23-årige Mats Åhman.

– Hit ville jag aldrig!

Så sa den mustaschprydde, leende polisen när han träffade SvD:s reporter på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm, i början av september 1972. Då hade han varit polis i fyra år, efter en tio månader lång polisutbildning.

Han ville hellre bo och arbeta i hembygden Arvidsjaur, ”nära Skellefteälvens öringar och skogarnas harar”, berättade han för reportern. Bara ibland kunde Stockholm mäta sig med hembygden.

”När Mats Åhman får en blomma från en kvinnlig bilist som han bytt däck åt eller en tacksam kram från en gammal människa, som han hjälpt händer det väl understundom – för några minuter – att öringarna i Skellefteälven tappar något i vikt,”står det i SvD:s artikel.

Annons
Annons

Ur SvD:s arkiv från 1972.

Bild 1 av 1
Ur SvD:s arkiv från 1972.
Ur SvD:s arkiv från 1972.
Läs artikeln om poliskrisen i SvD:s historiska arkivsvd.se

45 år har gått. När SvD får tag på honom har han gått i pension. Men han minns artikeln.

– Visst var jag fin? Med en mustasch som jag utan framgång försökte odla hela livet, säger han och skrattar.

Han berättar att bilden och artikeln har följt honom, eller kanske förföljt honom igenom livet. Efter den 10 månader långa polisutbildningen i Stockholm fick han bara två val: Stockholm eller Borås. Valet att stanna i huvudstaden var självklart.

– Särskilt om man var ensamstående pojk som jag var då. Stockholm var närmare hem, säger han.

Tjuvarna var hederligare förr, om man kan säga så. Det fanns en hederskodex även bland tjuvarna.

Skillnaden mellan 70-talets poliser och 50-talets poliser fick han lära sig av äldre kolleger, står det i artikeln från 1972:

”Äldre kolleger har berättat för honom om 1950-talet, som de framställer som en idyll. Då kunde en uniformerad polisman fortfarande gå ensam på kvällen i det centrala Stockholm.”

I dag berättar han om en stor skillnad på hur det var att vara polis på 70- och 80-talet, mot dagens situation:

Annons
Annons

Svenska Dagbladet 1990

Bild 1 av 1

– Tjuvarna var hederligare förr, om man kan säga så. Det fanns en hederskodex även bland tjuvarna. Nu, i narkotikans spår, verkar det inte finnas något sådant.

Det tog ändå 16 år från att Mats Åhman träffade SvD:s reporter på Tjärhovsgatan, till att han flyttade norrut igen. Han ville skydda barnen från knarket som han såg på nära håll som chef över en av Södermalms narkotikagrupper.

– Jag har aldrig gjort något så bra som att flytta hem, säger han.

Svenska Dagbladet 1990
Svenska Dagbladet 1990
Läs artikeln om fyraåringen i SvD:s historiska arkivsvd.se

Men Mats Åhmans tydligaste minne från sin över 40 år långa tid som polis är 4-årige Michael som mördades av sin styvfar vid sjön Tjeggelvas utanför Saddegava 1990. Mats Åhman och en kollega var första patrull på plats.

– Det är ett av de mer känslomässigt involverade fallen. Jag och min chef var först på plats och fick hantera den här situationen, berättar han.

Den 4-årige pojken Michael utsattes för systematisk misshandel av sin styvfar. Han bands fast vid ett träd och kastades till slut i vattnet. Pojken avled på sjukhus, där personalen förstod att det inte var en vanlig drunkningsolycka.

– Man associerar till sina egna barn, säger Mats Åhman.

– Jag har upplevt många tragiska händelser i ett så långt polisliv. Ofta är det de tragiska händelserna man minns bäst. Men polisjobbet är så omväxlande och man upplever också mycket som är positivt.

2007 slutade han som polis och blev chef för Kriminalvårdens Transporttjänst i Arvidsjaur. För tre år sedan gick han i pension.

– Jag är inte avundsjuk på dagens poliser, de verkar ha det jättejobbigt. Jag tror de har dåligt stöd och känner sig utelämnade uppifrån. Det gäller nog både storstad och glesbygd, säger Mats Åhman.

Yrket har gått i arv hemma i Arvidsjaur. Hans dotter har blivit polis i Lycksele.

– Kanske påverkades hon av alla spännande historier jag berättat hemma, säger han.

För en månad sedan var han och frun på besök i Stockholm för att gå på konsert med Celine Dion på Tele2 Arena. Men känslan var densamma som 1972.

– Då åkte vi runt med tunnelbanan och tittade. Det var inte kul. Du har det inte lätt, Frida. Flytta till Norrbotten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons