Annons

Josefin Holmström:Rädd för ett samhälle där självmord normaliseras

Noa Pothoven poserar med boken hon skrev om psykisk ohälsa och sexuella övergrepp.
Noa Pothoven poserar med boken hon skrev om psykisk ohälsa och sexuella övergrepp. Foto: Instagram.

Nyheten att en 17-årig flicka från Nederländerna fick aktiv dödshjälp på en klinik visade sig inte stämma. Men frågan om samhället ska hjälpa till att släcka liv kräver sitt svar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Förra helgen dog Noa Pothoven, en 17-årig flicka från Nederländerna som blivit våldtagen och sexuellt utnyttjad som barn. Efter åratal av psykiskt lidande, depressioner och ätstörningar orkade hon inte längre. Nyheten om hennes död orsakade en veritabel storm världen över. Anledningen var att det först rapporterades att Noa fått aktiv dödshjälp på en klinik i Nederländerna, som tillåter assisterat självmord för barn över tolv år så länge föräldrarna samtycker.

Nu var det inte sant: Noa hade visserligen själv kontaktat en klinik i just detta syfte, men där fick hon nej. Hennes död, som skedde i hemmet, var ett resultat av att hon slutat äta och dricka. I samråd med läkarna beslöt hennes föräldrar att inte ingripa.

Fallet Noa Pothoven var alltså inte riktigt som det verkade, men det aktualiserade än en gång frågan om eutanasi och huruvida det ska vara lagligt, och i så fall för vem och under vilka omständigheter.

Jag kan relatera till det här på ett personligt plan. Som tonåring hade jag anorexi, och jag har kämpat med depressioner och OCD.

Annons
Annons

Många som kampanjar för rätten att dö nämner plågsamma, fysiska sjukdomar: svår cancer, kroniska smärttillstånd, sådant som aldrig kan botas. De talar om äldre i livets obevekliga slutskede, om sjukdomsförlopp där utgången är självklar. Men det slutar inte där. Redan idag finns möjligheten att ta sitt liv på självmordsklinik om man lider av psykisk sjukdom.

2018 hjälpte holländska läkare 29-åriga Aurelia Brouwers att dö genom att dricka gift. Hon var djupt deprimerad och diagnosticerad med bland annat personlighetsstörningen borderline, och kunde inte se någon ljusning. I ett BBC-reportage om Aurelia syns hon stående framför en whiteboard där hon skrivit ”Eutanasi 26 januari” och ritat smileys runt omkring.

Jag kan relatera till det här på ett personligt plan. Som tonåring hade jag anorexi, och jag har kämpat med depressioner och OCD (tvångstankar) sedan barnsben. I mina allra mörkaste stunder har döden ibland känts som en utväg. Jag är långt ifrån den enda i grunden livsglada människa som känt så: psykologen Christer Olsson levde i åtta år med en avgrundsdjup depression, som han modigt beskrivit i boken ”En väg tillbaka”. När det var som värst hade han ”inte tvekat att välja döden”, säger han i en intervju i tidningen Dagen. Många med psykisk ohälsa kan känna igen sig. Det är, för att tala med Ann Heberlein, inte nödvändigtvis så att man vill dö – man vill bara inte leva.

Jag har aldrig haft aktiva självmordsplaner, men jag har haft perioder då livet har tyckts mig övermäktigt. Och jag har träffat många unga människor som fått vårdas på sjukhus för sina suicidtankar. Om aktiv dödshjälp blir ett av samhället och läkar- och psykvården accepterat alternativ blir deras längtan plötsligt mer legitim, mer tänkbar. Jag är uppriktigt rädd för ett samhälle där självmord normaliseras på det sättet.

Annons
Annons

Vad händer med funkisar som får ned- eller indragen LSS – ska vi erbjuda dem statligt sanktionerat självmord när de inte längre kan gå ut eller leva normala liv?

Ett annat problem med eutanasi är dess inverkan på hur vi tänker kring människovärdet, kring vad ett värdigt liv är. 2008 dog en 23-årig engelsk man på en schweizisk självmordsklinik. Han hade blivit förlamad i en olycka och skulle aldrig kunna spela rugby igen. För honom hade kroppen blivit ett fängelse och han ansåg att livet var över. Hans föräldrar stöttade hans radikala beslut och reste med honom till Schweiz.

En förening för människor med ryggradsskador reagerade med bestörtning på läkarnas beslut. Är en funktionsnedsättning verkligen anledning nog för att bevilja eutanasi? Finns det ingen mening med livet om man inte kan sporta eller prestera? För mig är det tecken på en obehaglig människosyn som känns besläktad med aborter av barn med Downs syndrom och ett allmänt samhälleligt svaghetsförakt.

Vad händer med funkisar som får ned- eller indragen LSS – ska vi erbjuda dem statligt sanktionerat självmord när de inte längre kan gå ut eller leva normala liv? Nej, en värld där eutanasi är ett alternativ bland andra är ingen human värld, det är en värld där vi misslyckats att ta hand om de som lider.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons