Annons

"Jag är rappens domedag, ni andra får vara tysta nu"

– En gång när jag var 12 år och var på väg från Kabul tillbaka till min by med min mamma och syster stötte vi på en grupp talibaner. Eftersom vi var shiamuslimer tog de mig och placerade en kalashnikov mot mitt bakhuvud. De sa att de skulle döda mig i Guds namn. Men min mamma var väldigt modig och täckte mig. Hon tog mig i sin famn och bar mig till bilen igen. För några sekunder såg jag hela min barndom passera revy och tänkte att jag snart kommer att dö, säger Mushtaq Khorsand. Här står han under Älvsborgsbron i Göteborg.
– En gång när jag var 12 år och var på väg från Kabul tillbaka till min by med min mamma och syster stötte vi på en grupp talibaner. Eftersom vi var shiamuslimer tog de mig och placerade en kalashnikov mot mitt bakhuvud. De sa att de skulle döda mig i Guds namn. Men min mamma var väldigt modig och täckte mig. Hon tog mig i sin famn och bar mig till bilen igen. För några sekunder såg jag hela min barndom passera revy och tänkte att jag snart kommer att dö, säger Mushtaq Khorsand. Här står han under Älvsborgsbron i Göteborg. Foto: Patrik Olsson

Mushtaq Khorsand sökte asyl i Sverige i hösten 2015. På transitboendet blev han inspirerad att rappa på dari. Nu kommer debutskivan ”Qiamat e rapp”.
– Jag vill visa vad det innebär att vara människa utan eget land, säger den utvisningshotade artisten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Mushtaq Khorsand ute vid Röda sten i Göteborg

Foto: Patrik OlssonBild 1 av 2

Mushtaq Khorsand

Foto: Patrik OlssonBild 2 av 2

– Allt gick väldigt fort. Jag minns att det var natt och att vi plötsligt hörde att talibanerna började skjuta. Min pappa skrek att vi måste fly, och jag var väldigt rädd. Han tog mig i handen och vi sprang till bilen. 

18-årige Mushtaq Khorsand möter mig utanför entrén till Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg. Han har gått här i ett halvår nu, studerar textil och design vid hantverksprogrammet.

– Planen var att vi skulle försöka fly till Iran, men min mamma ville inte följa med, säger han och berättar att hans mor och syster därför blev kvar i Afghanistan, medan han och fadern – via Pakistan – till slut kom fram till gränsen.

Mushtaq Khorsand lyckades ta sig in i Iran, men hans pappa greps av polisen. Själv hamnade Mushtaq på ett stenhuggeri i staden Esfahan. Som minst jobbade han tio timmar om dagen, sex dagar i veckan, men han hade även arbetspass på upp till 18 timmar.

– I stenhuggeriet lärde jag mig väldigt mycket om livet, och om tålamod. Jag lärde mig att ignorera vad folk säger och att inte bli arg. I början var det jättejobbigt när mina arbetskamrater kallade mig för ”smutsig afghan”, men efter ett tag kunde jag leva med det. Jag kunde ändå inte göra något åt det, jag behövde pengarna.

Annons
Annons

Det hände att hans äldre arbetskamrater slog honom, men efter en tid blev han chefernas favorit eftersom han jobbade så hårt.

Från att han var 13 år gammal och två år framåt var stenhuggeriet hans hem. Tillsammans med ett tjugotal andra personer delade han på ett litet kök och ett stort rum där alla sov på golvet. Det hände att hans äldre arbetskamrater slog honom, men efter en tid blev han chefernas favorit eftersom han jobbade så hårt.

–Jag var bara ett barn, men fick ändå rollen som ett slags arbetsledare. De gav mig bättre mat och bättre arbetskläder. Eftersom jag kan tala persiska blev jag också tolk för de afghanska arbetarna. 

Efter en nattlig polisräd kastades Mushtaq Khorsand i fängelse och utvisades sedan till Afghanistan där han för en kort tid återförenades med fadern. I slutet av sommaren 2015 gjorde de ännu ett gemensamt flyktförsök via Pakistan till Iran. Natten innan de skulle försöka ta sig över gränsen hade de ett förtroligt samtal. Båda visste att det mycket väl kunde vara sista gången de sågs.

– Pappa sa till mig att jag inte längre var något barn, att jag kunde göra precis allt jag ville med mitt liv. Han sa att han trodde på mig, och att han var stolt över mig. 

Nästa morgon såg Mushtaq Khorsand hur hans far, som färdades i en annan bil än han själv, greps av talibanerna vid pakistanska gränsen.

– Det var som en mardröm. Jag kan inte skildra det på något annat sätt. Det är det värsta som har hänt mig.

Hans sällskap, där majoriteten var uzbeker, släpptes förbi. Han färdades i tystnad. När de stannade för en paus, gick han upp på ett berg och satte sig. 

Annons
Annons

Mushtaq Khorsand ute vid Röda sten i Göteborg

Foto: Patrik OlssonBild 1 av 1

– Tårarna ville inte sluta rinna, jag hade ingen lust att leva längre. Jag kände mig så ensam. Men när jag satt där kom tre killar som precis som jag var från Jaghori-distriktet i Afghanistan. En av dem gav mig en cigarett. De berättade att de var på väg till Finland och frågade om jag ville följa med. Vi gjorde sällskap hela vägen till Sverige.

Qiamat är ett arabiskt ord som betyder domedag, och det jag vill säga är att jag personifierar rappens domedag.

Mushtaq Khorsand ute vid Röda sten i Göteborg
Mushtaq Khorsand ute vid Röda sten i Göteborg Foto: Patrik Olsson

Den 23 november 2015 registrerade sig Mushtaq Khorsand hos socialtjänsten i Malmö efter en tre månader lång strapats. På transitboendet arbetade några hiphop-frälsta unga män som kom från Bosnien, Syrien och Irak. Alla rappade de på sina egna språk. Uppmuntrad och inspirerad börjar Mushtaq snart rappa egenskrivna texter på sitt modersmål dari. Den 23 mars kommer hans debutskiva ”Qiamat e rapp” på det Göteborgsbaserade skivbolaget Louvaio Productions.

– Qiamat är ett arabiskt ord som betyder domedag, och det jag vill säga är att jag personifierar rappens domedag. Jag är slutet. Ni andra som rappar får vara tysta nu. Ni ska lyssna på mig.

Hans kärlek till hiphopen började redan i hembyn Zayton i Ghazniprovinsen i sydöstra Afghanistan.

– Min mamma är väldigt troende och tyckte att det var förenat med synd att lyssna på musik som inte var religiös. På det viset var min pappa hennes motsats. När jag var i tioårsåldern gav han mig en freestyle och några kassetter med bland annat Tupac och Eazy-E. Jag brukade lyssna på dem i smyg när jag var ensam. När man inte får göra något, blir det väldigt spännande att göra det.

Annons
Annons

I dag utgör Mushtaq en självklar del av Göteborgs antirasistiska scen och har bland annat uppträtt inom ramen för Musiker mot rasism samt i samband med biståndsorganisationen Individuell människohjälps arrangemang ”Hela Sverige lyser”.

–Jag tror att alla människor har fördomar. Det är något jag själv kämpar med varje dag. Tidigare kunde jag titta på människor och tänka att ”det här är en muslim” och ”det där är en kristen”. I dag ser jag bara människor. 

Tidigare kunde jag titta på människor och tänka att ”det här är en muslim” och ”det där är en kristen”. I dag ser jag bara människor.

Vi har tagit oss till en repetitionssal på Göteborgsoperan. Hit går Mushtaq Khorsand varje tisdagkväll för att repetera inför vårens premiär av Jonathan Doves opera ”Monstret i labyrinten”. En berättelse som är hämtad från grekisk mytologi och som handlar om det barnätande monstret Minotauros. 

Ett par hundra personer – operasångare, amatörer, professionella orkestermusiker och unga musiker – gör en teckning av vår tid. Under de inledande sångövningarna fylls lokalen av lika delar allvar och skratt. Mushtaq rör sig tryggt och följsamt i rummet. Som om han har hittat hem.

Den 13 december 2017 fick Mushtaq Khorsand ett tungt besked. Han fick avslag på den asylansökan som registrerades på Migrationsverket den 25 november 2015. Hans advokat, som den 2 januari i år skickade in en överklagan av beslutet till Migrationsdomstolen, menar att datumet som borde gälla är 23 november – registreringen skedde några dagar för sent på grund av den kaosartade flyktingsituation som rådde i Sverige hösten 2015.

Annons
Annons

Mushtaq Khorsand

Foto: Patrik OlssonBild 1 av 1

I det här fallet gör två dagar skillnad. Regeringen ger i ett nytt lagförslag som kan komma att träda i kraft i sommar nya möjligheter till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå för de ensamkommande som sökte asyl senast den 24 november 2015.

–Jag blev chockad när jag fick beskedet. Jag hade ganska mycket hopp om att jag skulle få uppehållstillstånd.

Migrationsverket bedömer att det råder inre väpnad konflikt i Ghazni, men menar att Mushtaq Khorsands hemdistrikt Jaghori ska vara lugnare. De hänvisar till den internationella flygplatsen i Kabul och att han därifrån kan flyga till provinsen Bamyan för att sedan via Daykundi-provinsen ta sig via landsväg till Ghazni. Migrationsverket gör bedömningen att Mushtaq Khorsand inte kunnat påvisa att han på grund av den väpnade konflikten i Afghanistan är särskilt utsatt.

– Jag vet inte om Zayton finns kvar i dag och har inte hört något från min pappa sedan vi skildes åt vid den pakistanska gränsen för två och ett halv år sedan. Därför vet jag inte om han lever. Vad gäller min mamma och syster är de i livet, men jag har hört att de befinner sig utanför Afghanistan.

Mushtaq Khorsands texter utgör ett oborstat manifest författat av en ung människa på flykt. Hans mors böner om fred och faderns råd ekar mellan raderna. 

Jag vill visa vad det innebär att vara människa utan eget land.

–Jag vill visa vad det innebär att vara människa utan eget land. Du kan kalla det flykting om du vill. Men samtidigt behöver du inte fly från ett land för att känna dig som en flykting. Det finns många människor som av olika anledningar känner sig förföljda.

Mushtaq Khorsand
Mushtaq Khorsand Foto: Patrik Olsson

Hans lyrik ramas in av ett mörkt och monotont malande tonspråk. Vissa av beatsen har han gjort själv, men han har även fått hjälp av André Laos, David Sundquist samt Meysam Gomnam. Den sistnämnda kom han i kontakt med genom ett socialt medieforum som diskuterar persisk hiphop.

Soundet påminner i all sin nyfikna ungdomlighet om en ung Tupac Shakur under "2Pacalypse now"-tiden. Men framförallt har de båda rapparna en gemensam referenspunkt i den medborgarrättsliga och juvenila ilskan. 

– För mig betyder politik att en liten grupp människor använder andra människor för att uppnå sina egna mål.

Magnus Olsve, frilansjournalist

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons