Annons

”Jag bär Davidsstjärnan med stolthet”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Han är känd som PR-geni och festfixare. Under en resa till Polen fann han sig vid en öppen plats i en skog, där en miljon människor mördats. Det ändrade hans sätt att tänka. Ett par år senare grundade han Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsens offer.

Under strecket
Publicerad

Ledarintervjun | Micael Bindefeld

I ditt sommarprat i P1 2010 talade du om din judiska bakgrund och om en genetiskt nedärvd sorg. Kan du beskriva vad det är?
– Det är precis vad det låter som. Jag är övertygad om att 2000 års förföljelse och antisemitism har satt sina spår. Att vi judar har rotat oss på olika platser, blivit en del av samhället för att sedan tvingats bryta upp och hitta nya platser, nya städer eller nya länder. Och det sägs att den sorgen syns i ögonen.

När upptäckte du att den sorgen fanns inom dig?
– Jag tror att jag, precis som de flesta andra europeiska judar, har den i min familjs historia. Större delen av min farfars och farmors familjer mördades under Förintelsen och om det har vi alltid pratat. Så jag kan inte minnas att det inte har funnits där. Det är helt enkelt en del av min uppväxt och av min identitet. Tyvärr.

Du har tidigare berättat om en resa till Polen som förändrade mycket för dig. Vad hände under den resan?
– Det var en resa som förändrade mig och mitt sätt att tänka. Svenska kommittén mot antisemitism arrangerade resan och jag blev övertalad att åka med. Jag har aldrig kunnat tänka mig att åka till Polen eller till Tyskland.
Vi var ett litet sällskap som åkte runt i Polen sju, åtta dagar. Vi åkte till de mest kända förintelselägren. Jag reste inte för att förstå, för det tror jag aldrig att man egentligen kan, men för att lära mig mer. Kunskap är vårt enda vapen mot revisionisterna, de som säger att Förintelsen aldrig har ägt rum eller att fakta överdrivs.
Besöket i Treblinka var min starkaste upplevelse. Där fanns inget arbetsläger, inga baracker utan bara vägen till gaskamrarna. Under tio månader mördades en miljon människor där. En mellanstor svensk stad per dag. Mitt i skogen, där järnvägen tar slut, ligger ett vitt pulver blandat med grus och sand. Det är resterna av en miljon människor. Där stod vi.
Det var en oerhört stark upplevelse. Jag fick en ingivelse att jag har ett ansvar, som jag delar med alla andra vuxna människor, för att berättelserna ska leva vidare.

Annons

Du grundade Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Vad är syftet med den?
– Det är inte enbart ett judiskt ansvar att berätta om Förintelsen, utan ett allmänmänskligt. Ett par år efter resan började tanken konkretiseras och jag såg tydligt hur jag kan bidra med mina kunskaper, min förmögenhet och framför allt mina erfarenheter. Min stiftelse delar årligen, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, ut stipendier till projekt som i olika konstformer för kunskapen vidare. Det ska gå ut brett och kunna nå många, framför allt unga människor. I år var det femte gången vi delade ut stipendier.
Snart finns inte några överlevande kvar i livet som kan vittna. Förintelsen blir bara historia. En svartvit film om en av alla fasansfulla historiska händelser. Då är Förintelsen inte längre nutidshistoria. Stiftelsens projekt kan då bli en liten del i att berätta om detta på ett annorlunda sätt. Och ett tillfälle för unga att förkovra sig och lära sig mer.

I Sverige och i hela västvärlden har judehatet vuxit under senare år. Vad tror du det beror på?
– Det växer överallt. Men den mest aggressiva formen av antisemitism, menar jag, kommer med immigranter från Mellanöstern. De kommer från länder med statsfinansierad antisemitism. Där man dagligdags i skolor, television och radio pumpar ut budskapet att judar och Israel är jordens ondska.
När de kommer hit med detta hat och dessa fördomar och vi inte vågar ta uti med de problemen, rotar de sig. Och precis så har det blivit.

Antisemitismen finns i naziströrelsen men den finns också i vänstern. 2015 var du i en radiodebatt med Jan Guillou där ni diskuterade judehatet i Sverige. Du blev ursinnig på något Guillou sa. Vad var det?
– Antisemitismen är sedan länge utrotad i Sverige, tror jag han sa ganska ordagrant. Det är ett häpnadsväckande uttalande.
Antisemitismen tar sig olika former och har samma fula tryne var den än visar sig. Även inom vänstern är det vanligt att man klumpar ihop israelisk politik och Palestinakonflikten med oss svenska judar. Vi antas ta ansvar för allt Israel säger och gör.
Ilmar Reepalu, före detta kommunalråd i Malmö, som jag anser vara ansvarig för att antisemitismen har kunnat gro som den har gjort i Malmö, har sagt precis samma sak: Vi judar skulle förstå och ta ansvar för att antisemitismen breder ut sig när staten Israel agerar som den gör.
Jag hoppas och vill tro att det var ren okunskap och aningen klumpigt formulerat. Men ett par år senare upprepade han samma sak.

Hur var det att växa upp som judisk pojke i Göteborg?
– Mina föräldrar, och framför allt mamma, var oerhört noga med att vi skulle berätta för alla om våra traditioner. I klassen fick jag alltid hålla föredrag vid varje större judisk högtid. Varje pesach fick jag ställa mig vid katedern och berätta om uttåget ur Egypten och varför vi firar det. Och när vi firade chanukka i juletid tyckte de andra i klassen att det där att vara jude var en väldigt bra idé eftersom man fick julklappar i åtta dagar.
Vi var ofta i Israel och jag var stolt över det. Som liten samlade jag in pengar till de stora trädplanteringsprojekten i Israel.
Jag var aktiv i judiska ungdomsförbundet och var mycket på judiska centret i anslutning till synagogan. Men det fanns varken vakter eller metalldetektorer. Och jag blev aldrig retad eller hånad för att jag var jude.
Det är samma synagoga som attackerades för fyra år sedan av tre unga män som kastade brandbomber mot den.

Bär du Davidsstjärnan?
– Jag bär den med stolthet och jag hoppas att jag kan inspirera andra att göra detsamma. Judar som ickejudar. Jag tror att om man är rak, trygg och tydlig blir det svårare för andra att attackera oss. Men, jag är också tydlig med att den dagen då min familj och jag – Gud förbjude – inte längre är trygga här, har vi Israel att flytta till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons