Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Jag behöver den jobbiga tiden i januari

Under strecket
Publicerad

Jag tänker att det är nu vi borde avge våra nyårslöften. En alldeles vanlig dag i januari, någon vecka in på det nya året. De där vidlyftiga, fullkomligt orealistiska löftena vi avgav till oss själva eller i vittne av andra sent på nyårsnatten var alldeles för marinerade av både champagne och festyra för att ha något som helst verklighetsförankring.

Troligtvis är jag inte den enda som nu en vecka senare inser att de inte gick att upprätthålla. Kanske har du redan brutit mot ett par av dem.

Jag tänker också att det finns något så obeskrivligt naivt och hjärtskärande i hur vi människor varje nyår står där och lovar vitt och brett hur vi ska förändra oss under det kommande året. Bara för att inse att det inte gick. Bara för att stå där ett år senare med dåligt samvete och långrandiga ursäkter. Sedan formulerar vi med en guldfisks minne nya förhoppningsfulla löften för året som komma skall. Så där håller vi på.

Det är i uppförsbacke man får starka ben, sa min farfar till mig en av de sista gångerna vi träffades. Han var sjuk i cancer och mycket trött, han hade ont och ville ha en stund själv med mig på sitt kontor. Han visste att han skulle dö och ville väl prata med mig en sista gång. Han tillhörde en generation som nästan inte finns kvar längre, en riktig patriark i ordets både positiva och negativa betydelse. Några andra didaktiska ordstäv fick han ur sig, men just detta skrev jag ner i min dagbok samma kväll som han dog några veckor senare.

Annons
Annons

Någon vecka in i januari, i mörkrets och kylans land, kan uppförsbacken kännas obeskrivligt lång och svår att ta sig upp för. Kanske är det därför vi har så svårt att leva upp till våra nyårslöften just nu. Det är jävligt nog som det är ändå. Snön som letar sig innanför kragen, bilen som ska skrapas varje morgon nu när semestern är över, pengarna som är slut efter julen och midjan som liknar en överjäst saffransbulle. Det där nyinköpta träningskortet skrattar åt dig, cigaretterna och det vita sockret lockar och viljan att skänka bort sina pengar när det gapar tomt i den egna plånboken känns som ett hån.

**Ändå finns det en tröst **i att veta att det faktiskt finns ett slags mening med att det är jobbigt. Vi stärker våra ben nu, när januari, och för den delen februari och mars, känns som mörkast, kallast, tråkigast och jobbigast. Jag bodde på Mallorca för länge sedan för att studera spanska, och märkligt nog var det just vintern hemma jag saknade. Jag satt i solen på någon plaza och njöt av värmen, men ändå kändes det fel. Uppväxten i detta bisarrt mörka land med sina tydliga årstider hade satt sina spår. Jag behöver helt enkelt den jobbiga tiden i början på det nya året för att fullt ut kunna njuta när snön smälter, när ljuset återvänder och när det faktiskt återigen känns säkert att det blir vår och sommar i år också.

Så nej. Löftet i år ska vara att inte lova något. Att bara sikta framåt, och säga mig att det blir bättre. På starka ben.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons