Annons

”Jag berövades min barndom under tyskarna”

 Daniel Lulinski som liten pojke i Rypin, Polen.
Daniel Lulinski som liten pojke i Rypin, Polen. Foto: Privat

Åttaårige Daniel nästan jublade när kriget bröt ut. Nazityskland skulle krossas och polska trupper erövra Berlin. I stället blev det fem år av förnedring och bilder av död och lidanden som etsat sig fast.

Under strecket
Publicerad

Daniel Lulinski.

Foto: Skärmbild Bild 1 av 3

Warsawa, oktober 1939. Det tyska bombningarna och det tunga artilleriet har fullständigt slagit sönder stora delar av staden.

Foto: AP Bild 2 av 3

Daniel Lulinski med sin mor.

Foto: Privat Bild 3 av 3

Kriget kom inte som en överraskning. Stämningen hade gradvis försämrats veckorna innan de första skotten föll. Något olycksbådande låg i luften.

– Våra tyska grannar började bete sig konstigt. Det var något aggressivt och hotfullt som bubblade under ytan, minns Daniel Lulinski som växte upp i lilla Rypin inte långt från gränsen till Tyska Riket med drygt 9 000 invånare – varav bara hälften var kvar när kriget tog slut.

– Jag visste att vi förberedde oss på krig. Min pappa anslöt sig till den hemliga motståndsarmén. Redan i mitten av augusti grävdes skyttegravar.

Så kom dagen då de första skotten avlossades. Mot den polska garnisonen Westerplatte nära Gdansk, dåvarande Danzig, och fem minuter tidigare när tyska störtbombare attackerade den polska staden Wieluń. Klockan var 4.40 på morgonen och det skulle bli en het sommardag med temperaturer på 30 grader.

Efter reklamen visas:
"Jag såg hur blodet rann från flaket"

Andra världskriget var ett faktum.

– Men jag var inte rädd. Tvärtom. Jag skulle börja i tredje klass i folkskolan, och precis som de flesta andra var jag övertygad om att Polen skulle vinna.

Annons
Annons

Daniel Lulinski.

Foto: Skärmbild Bild 1 av 1

– Jag minns hur vi sjöng ”Nu tågar vi mot Berlin!”

Hur kunde de vara så självsäkra? Stämningen var sådan i hela Polen, berättar han. Men det var naturligtvis en övertro på de egna och bundsförvanternas styrka. Och omvänt en ödesdiger underskattning av det tyska krigsmaskineriet.

Tre dagar efter den tyska attacken på Polen förklarade England och Frankrike krig mot Hitlertyskland.

– Då visste vi med säkerhet att Tyskland skulle förlora, berättar Daniel Lulinski som under den tyska ockupationen tvingades arbeta som springpojke åt nazistpartiets lokala chef och efter kriget blev en känd utrikesjournalist i Polen.

Daniel Lulinski.
Daniel Lulinski. Foto: Skärmbild

Den översvallande patriotismen skulle snart kollidera med verkligheten. Polska flyktingar från tyskpolska gränsområden drog förbi och berättade om den tyska framryckningen. En dag angrep fem störtbombare, så kallade Stuka, med splitterbomber och dödade civilister.

Den 7 september dök så de första tyska soldaterna upp i Rypin.

– Jag minns allt som om det vore i går. Klockan var två på eftermiddagen när de första rekogniseringssoldaterna kom på dånande motorcyklar. De hade stora glasögon och såg förfärliga ut.

– Då började vi förstår att det här skulle dröja länge.

Hur länge kunde åttaårige Daniel inte ana. Men han märkte snabbt att tyskarna planerade för det tusenåriga riket. Ordning och disciplin var ledorden. I staden sattes det upp skyltar med regler för hur den polska befolkningen skulle beta sig.

Annons
Annons

Warsawa, oktober 1939. Det tyska bombningarna och det tunga artilleriet har fullständigt slagit sönder stora delar av staden.

Foto: AP Bild 1 av 1

Det var förbjudet att läsa tidningar, lyssna på radio och röra sig utomhus på kvällen.

– Särskilt förnedrande var att vi skulle gå ner från trottoaren när tyskar i uniform närmade sig. En gång glömde jag bort det och fick ett slag i huvudet. Vi var ju ”undermänniskor”.

Efter de stridande trupperna, som snabbt ryckte österut på sitt erövringståg, kom de så kallade speciella insatsgrupperna, den nazistiska säkerhetspolisens mobila styrkor som hade i uppdrag att sortera ut, fängsla eller avrätta politiska motståndare, intellektuella och den polska eliten.

– De hade långa namnlistor och gick från hus till hus. Min moster som var lärare i staden fanns med på deras lista. Hon greps i oktober 1939 och mördades senare.

Andra avrättades direkt.

– Jag minns lastbilarna med lik som körde förbi. Och jag glömmer aldrig blodet som rann från flaken, berättar Daniel Lulinski som efter kriget var korrespondent i Tyskland i flera omgångar.

Warsawa, oktober 1939. Det tyska bombningarna och det tunga artilleriet har fullständigt slagit sönder stora delar av staden.
Warsawa, oktober 1939. Det tyska bombningarna och det tunga artilleriet har fullständigt slagit sönder stora delar av staden. Foto: AP

Efter utrensningen av den polska eliten var det dags för judarna. I Rypin levde före kriget 3 000 judar. När röda armén ryckte in i januari 1945 och invånarna i staden samlades fanns drygt hundra kvar.

Jag kan aldrig glömma de 1963 dagarna under Hitler.

Åren mellan 1940 och 1944 rådde relativt lugn i Rypin som blev en del av Tyska riket. Daniel Lulinski som var blond, blåögd och talade hyfsad tyska blev tvångsrekryterad som springpojke åt den lokala NSDAP-ledaren och fick snart insyn i det nazistiska maskineriet.

Annons
Annons

Daniel Lulinski med sin mor.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Han visste därför hur det stod till på krigsfronterna runt om i världen. Han hade tillgång till kartor som hängde på väggarna och kunde läsa listorna på stupade tyska soldater.

Alla tyska motgångar i kriget fick den unge pojken och hans föräldrar att jubla.

– Jag minns hur vi firade Stalingrad och de tyska truppernas kapitulation 1943 som en seger och hur de vuxna drack sig berusade av glädje.

En annan höjdpunkt var slaget om Monte Cassino i Italien där polska trupper under stora förluster tvingade den tyska fallskärmsjägardivisionen att fly från den strategiskt viktiga positionen.

– I de tyska nyhetsprogrammen som löpte på bio beskrevs det som en taktisk manöver. Men vi visste att det var ett tyskt nederlag säger Daniel Lulinski.

Daniel Lulinski med sin mor.
Daniel Lulinski med sin mor. Foto: Privat

Hans pappa hade redan i början av kriget hamnat i sovjetisk krigsfångenskap och familjen visste inte om han fortfarande var vid liv. Men en dag fick de höra att pappan var på väg hem.

– Vi fick då och då livstecken. Och slutligen visste vi att han var i närheten. Mamma och jag kom honom till mötes med häst och vagn som vi hade lånat av morfor.

– Vi var så lyckliga!

När kriget led mot sitt slut var Daniel 14 år gammal. Han hade bara två år i polsk folkskola bakom sig, hade arbetat för den tyska ockupationsmakten, visste mer än de flesta om den nazistiska apparaten och kunde alla tricks på den svarta marknaden för livsmedel och andra förnödenheter.

Men han var trots detta bara ett barn. En ung pojke som alltid drömt om att förkovra sig. Lära sig hur världen och naturen fungerar. Allt detta tog han igen när vapnen teg.

– Den 21 januari 1945 klockan fem på eftermiddagen marscherade de första sovjetiska trupperna in i Rypin. Den 10 februari öppnade den polska skolan igen. Och jag fick direkt börja på gymnasiet eftersom jag under ockupationen hade hemliga lektioner i underjordisk polsk skola.

Daniel Lulinski studerade senare filosofi och journalistik och reste världen runt.

– Men jag kan aldrig glömma de 1 963 dagarna under Hitler som berövade mig min barndom, säger han med ett bittert leende.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons