Annons
Krönika

Andres Lokko:Jag blir döv på ena örat – och tycker det är toppen

Omslaget till Amyl & The Sniffers skiva ”Big attraction & Giddy up”.
Omslaget till Amyl & The Sniffers skiva ”Big attraction & Giddy up”.

Svordomsstinn proto-punk vid Hornstulls strand får mig att för ett ögonblick glömma medelklasslivets teater – en iscensatt normalitet – som pågår utanför rockklubbens dörrar.

Under strecket
Publicerad

I helgen läste jag om John Cheevers novellsamling ”Simmaren”, som den här veckan har publicerats i en fin och nyöversatt svensk utgåva. Cheever, själv alkoholiserad och hemligt homosexuell, beskriver i sina noggrant utmejslade observationer på ytan perfekt ordnade medelklassliv i den amerikanska östkustens förorter kring 1900-talets mitt.

”Simmaren” är en smått magisk volym, i dag kanske mest känd som en uttalad förebild till tv-serien ”Mad men”.

Men det som fastnar och som jag både stryker under och ringar in med rödpenna är en rad i förläggaren Daniel Sandströms efterord, där han noterar hur Cheever med sina noveller ständigt försöker fånga – och liksom avslöja – medelklasslivets teater: dess iscensatta normalitet.

Sedan går jag på popkonsert och blir döv på ena örat. Melbourne-kvartetten Amyl & The Sniffers uppträder på en klubb vid Hornstulls strand. Under uppenbar ledning av sångerskan Amy Taylor spelar de svordomsstinn proto-punk i ett rasande tempo, lika mycket mitt i nuet som med högljudda blinkningar till sin hemstads 1970-talsestetik.

Annons
Annons

Amyl & The Sniffers är toppen. I synnerhet Amy själv, som genom hela konserten personifierar allt som det lika ofta som orättvist påstås att kvinnor inte får göra i en popkontext.

Amy Taylor kastar sig handlöst ut över publikens armar mest hela tiden.

Men än bättre och till och med mer älskvärd är deras publik. Det är en så befriande härligt brokig och generationsöverskridande skara av människor som inte passar in, knappast heller vill det, i just den iscensatta normalitet som pågår precis här utanför.

Uråldriga punkare trängs med mäktigt märkliga metal-vikingar, skivsamlande herrar på kryckor, yngre streetwear-entusiaster, en och annan subkultur-historiker försjunken i sina anteckningsblock i studien av orkesterns ytterst genomtänkta hockeyfrisyrer – och väldigt, väldigt många purunga tjejer.

Men knappt någon media.

Amy Taylor kastar sig handlöst ut över publikens armar mest hela tiden. Den yngsta delen av publiken uppmanas outtalat att följa hennes exempel och det är så rörande att se unga pojkar och flickor stagedajva och crowdsurfa för första gången.

Och samtidigt blir jag så ledsen när något så fint och viktigt sker i skuggan.

Själv har jag, vad jag minns, bara stagedajvat en enda gång i mitt liv: när The Undertones från Nordirland framförde sin utmärkta singel ”Teenage kicks” på Göta Lejon. Jag tror att det var senhösten 1980. På något vis fastnade min parkas i sångaren Feargal Sharkeys mikrofonsladd och jag landade ganska olyckligt.

När man går igenom en era då ekonomisk framgång är det enda kritiska mätinstrument som tillämpas på kultur är Amyl & The Sniffers konsert ett så livsbejakande motbevis. Och i synnerhet för att det är så uppenbart livsomvälvande för så många som är här.

Annons
Annons

Och samtidigt blir jag så ledsen när något så fint och viktigt sker i skuggan.

Här inne känns det den här kvällen som om precis allt utanför den här lokalen uteslutande består av den där iscensatta normaliteten.

Ett sorgligt ideal som – utan att man själv ens reflekterar över det – går ut på att man slickar uppåt och sparkar neråt för att själv få behålla sin plats i kön till den minsta gemensamma nämnarens kulturella ödemark.

Ett möte mellan Kinks och andra världskriget | SvDsvd.seSå här provinsiell har svensk kultur aldrig varit tidigare | SvDsvd.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons