I SvD:s serie om Tyskland efter Berlinmurens fall möter Lotta Lundberg Maud Grzemba, som flydde från öst till väst.
I SvD:s serie om Tyskland efter Berlinmurens fall möter Lotta Lundberg Maud Grzemba, som flydde från öst till väst. Foto: Nancy Jesse

”Jag drogs till muren som till en drog”

Maud Grzemba föddes i ett östtyskt fängelse där hennes mor hade hamnat på grund av några förflugna ord om Berlinmuren. Redan som sexåring förstod Maud att hon inte kunde stanna i DDR. 1989 lyckades hon och hennes partner Tina fly förtrycket i en Trabant-bil.

Publicerad

Sverige var ett av de första länderna i världen att erkänna DDR – arbetarnas och böndernas socialistiska stat. Året var 1972. Socialdemokratiske Olof Palme var statsminister och regerade med stöd av C H Hermansson för Vänsterpartiet kommunisterna.

Samma år fyllde Maud Grzemba tio år och blev uppkallad till rektorn, för att hon hade ett par hängslen med stars and stripes – den amerikanska flaggan.

– Jag var tvungen att gå dit varje morgon och visa vad jag hade på mig, det som inte godkändes beslagtogs. Vi hade släktingar i väst, så jag hade lärt mig tidigt att gömma alla grejer som kom från andra sidan: suddgummin och godis, små bokmärken. Men någon gång får man nog, och går till skolan iklädd ett par amerikanska hängslen.

Maud skrattar sitt råaste och därför också mest sorgliga skratt.

– Redan när jag började i lekskolan måste jag hålla reda på vad jag inte kunde prata om, vilka grannar jag skulle akta mig för, vad jag fick rita, berätta, tänka.

– Muren som gick genom Berlin letade sig in i huvudet. Det är inte klokt vad man kan utsätta ett barn för. Tvinga det att bli tvåspårigt. Man kan bli tokig av att leva det slags dubbelliv. Alltid förbereda sig på att man kan bli attackerad. Alltid förhålla sig till det som är förbjudet.

I skolan fick de lära sig Goethes dikt ”Osterspaziergang” ur ”Faust” utantill, berättar Maud. När det var hennes tur att recitera snubblade hon på raden som lyder: ”Här är jag människa, här får jag vara.” Hon sa, här måste jag vara. Och även för det bestraffades hon.

– Jag blev rädd för att ingen skulle vilja leka med mig. Hela min uppväxt var jag livrädd för att hamna på barnhem.

Annons

Vi sitter i Mauds lägenhet i Westend, gamla Västberlin, en gång den brittiska sektorn. Jag har känt Maud i sju år. Vi lärde känna varandra på en klosterretreat. Jag vet att hon är rebellisk och reflekterande, att hon inte håller käften i onödan och har erfarenheter som jag bara kunnat ana. Om våra barndomar har vi egentligen aldrig fördjupat oss. Det har funnits så mycket annat att prata om. Nu säger hon det plötsligt.

– Jag är ein Knastkind, ett fängelsebarn.

Hur då? Vad menar du?

– Min mamma jobbade som sekreterare på glödlampsfabriken på Warschauer Strasse. Söndagen den 13 augusti lät man bygga muren, måndag morgon gick hon till jobbet och begick sitt livs misstag.

Mauds mamma svor över DDR:s statschef Walter Ulbricht och muren inför en kollega. Ett par timmar senare stod Stasi framför henne och häktade henne för hets mot staten och spridande av anti-socialistisk propaganda.

– Muren restes på söndagen, ett par förflugna ord yttrades på måndagen och på tisdagen fick hon ett års fängelse. Veckan efter förstod hon att hon var gravid, med mig.

Annons
Några östtyska dokument i Maud Grzembas ägo.
Några östtyska dokument i Maud Grzembas ägo. Foto: Nancy Jesse

Vad hände med kollegan, han som skvallrade?

Maud visar mig kopior på det hon kallar kadaverakten. Hon har hämtat den i Stasis arkiv.

– Kanske fick han ett nytt kylskåp, säger Maud. Förmodligen räckte det med en klapp på axeln. Han hade ju visat sig vara en sann partimedlem som försvarade muren och socialismen.

Tänker du på det, frågar jag, om den tid som du låg i hennes mage och hon satt i sin cell?

– Jag har grubblat över det. Numer har man kunskap om prenatal psykologi. Hur vi påverkas i livmodern beroende på hur våra mödrar mår. En som är rädd och på svältgränsen och gråter sig genom en hel graviditet, föder naturligtvis ett annat slags barn än hon som sjunger sånger, badar bubbelbad och inte är inlåst och ensam.

Annons

Maud föddes undernärd och tunn. Som barn hade hon mängder av odefinierade barnsjukdomar, flera lunginflammationer, hela immunsystemet var kaputt.

– Politiska fängelser var värre än de andra, säger Maud. Men eftersom mamma inte hade mens kunde hon byta sitt paket vadd som delades ut till menstruerade kvinnorna gång i månaden mot ett äpple, eller någon annan form av insmugglad tröst. Annars vet jag inte hur jag hade kommit till världen.

Vi blir tysta en stund. Maud vill byta samtalsämne. Vi ska ju tala om den där natten då hon flydde DDR. Att hon fick nog och gav sig av. Om cyklarna. Och om den ungerska tanten som förmodligen räddade livet på dem. Men jag vill dröja lite hos hennes mamma.

– Jag har varit arg på henne i perioder. Att hon inte gick, lämnade DDR, hur hon lät sig behandlas. Att hon fortsatte att gråta. Lät sig kuvas. Men som vuxen har jag förstått hur man bröt ner henne. Numer är jag stolt över henne.

Maud Grzemba bor i Berlin.
Maud Grzemba bor i Berlin. Foto: Nancy Jesse
Annons

I år fyller Mauds mamma 83 år. Sedan Tysklands återförening får hon så kallad offerpension, 380 euro skattefritt påslag till sin pensionen var månad.

– Det är en klen tröst, säger Maud.

Redan som sexåring visste Maud att hon inte kunde stanna i DDR.

– Jag var besatt av muren. Allt som kom från väst betraktades som en fascistisk provokation: musiken, litteraturen, chokladen, jeansen. Jag drogs till muren som vore det en drog, jag cyklade förbi vakterna, lärde mig deras vaktombyten, var strålkastarna löpte, räknade minuter, sekunder, hundarnas blickar. Stod där och blängde tillbaka. Tänkte att om jag bara kunde höja cykelsadeln kunde jag kanske klättra över.

– Det var ju obegripligt för ett barn att de stod med gevären riktade mot oss – mot det egna folket. När de hela tiden sa att skurkarna, kapitalisterna, de kriminella banditerna kom från andra sidan. Varifrån vi fick vykort från Italien på apelsinlundar. Fatta! Hela skogar med träd som dignade av apelsiner. När jag fick en apelsin om året – till jul.

Annons

Jag försöker modifiera samtalet, känner mig svensk och otillräcklig. Ställer frågan som också borde höra till en balanserad text.

Fanns det ingenting gott?

Maud tänker länge innan hon svarar.

– Jag lärde mig tidigt att för att överleva måste jag dela med mig. Det måste väl ändå räknas som en god egenskap? Och jag fick en stark känsla för hur människor fungerar. Avundsjuka. Svek. Att identifiera feghet. Hyckleri. Så i backspegeln skulle man kunna vara tacksam för att man vuxit upp i ett land, som lärde oss allt om manipulation och rädsla.

Men en längtan att få komma därifrån fanns där hela tiden:

– Hade jag varit ett barn på Rügen hade jag väl stått och kollat på färjan som gick till Sverige. Det var ju också en längtansort. Jag längtade efter att någon vi kände i väst skulle dö. Fatta, till och med min längtan kunde de pervertera. Om någon dog fick en familjemedlem åka över. Mamma fick åka tre gånger. Jag fick aldrig följa med. Mamma kom alltid tillbaka.

– En gång skulle min halvbror i väst smuggla över några kassettband, jag stod vid gränsövergången vid Friedrichstrasse. Det dröjde. Jag väntade i sex timmar. I en telefonkiosk. Han kom aldrig.

Annons

Hur gammal var du då?

– Tolv, kanske tretton. Fatta vilka tankar som går genom huvudet på en ung människa då. Naturligtvis präglar en sådan erfarenhet. Om han hade blivit tagen, vad skulle hända med oss då?

Vad var det för musik han skulle smuggla?

– Suzi Quatro till mig. Beatles och Udo Jürgens till mamma.

Maud ville bli förskolelärare. Men det stupade på två saker. Som västvän fick man inte ha hand om barn. Och så hade hon inte klarat det obligatoriska året med marxist-leninistisk teori. ”De försökte placera skrot i huvudet på oss”, säger hon om det.

Foto: Nancy Jesse

Maud fick i stället jobb i en cykelaffär. Och kom ut som flata.

Homosexualitet i DDR, frågar jag, var det ett problem?

– Inte i Berlin i alla fall, säger Maud. Homobarerna Schoppenstube och Die Busche fanns redan då. Gay var okej, men inte västvän.

Annons

Det första flyktförsöket gjordes med hjälp av två amerikanskor. De hade kommit in i cykelaffären och Maud listade strax ut att de också kom ”från den andra stranden”, som tyskarna säger om homosexuella. Den ena var journalist , den andra soldat. De besökte allt oftare Östberlin och träffade Maud och hennes flickvän Tina.

Efter en tid vågade de berätta om sina planer på att lämna landet. Och amerikanskorna bestämde sig för att de skulle bistå. Tina hade fått utresetillstånd att resa till ett 60-årskalas och skulle stanna i Västberlin. Amerikanskorna skulle gömma Maud i en pickup-bil. Men någonting gick fel och Maud väntade förgäves.

– Tina var mitt livs kärlek. Jag hade bett henne stanna i väst och lovat att jag skulle komma senare. Men den dummingen åkte tillbaka och stod ett par dygn senare utanför min dörr. Jag hade kunnat slå ihjäl henne. Men i stället satt vi och grät en hel natt. Allt var planerat i detalj. Det var bara att börja om.

1987 ansökte Maud och Tina om att få semestra i Ungern. Efter 18 månaders väntan blev de tilldelade en semesterort. Maud fixade tre cyklar och monterade ner dem till platta paket som de gömde i sin Trabant.

Annons

– Kedjan, stänkskydden, styrena, allt. Klappcyklar var populära i Ungern. De kunde du byta på svarta börsen – mot pengar.

Först åkte de till den västtyska ambassaden i Budapest. Men den var redan stängd. De kunde inte ta emot fler.

– Vi åkte förbi mängder av kyrkor i Budapest, det var proppfullt överallt. Det var en het sensommar och i många kyrkor i Östtyskland satt man med tända ljus och bad om frihet.

Maud och Tina for vidare till sitt härbärge 15 kilometer från den österrikiska gränsen. Och planerade att försöka redan samma natten. Men den ungerska värdinnan där de bodde varnade med hjälp av kroppsspråket att de kunde bli skjutna om de försökte. Hennes blick var skräckslagen.

– Hon riskerade sitt eget liv samtidigt som hon räddade livet på oss, säger Maud.

De fick låna hennes telefon och ringde västtyska ambassaden som berättade att det tack vare en gränsfest mellan Österrike och Ungern skulle gränsen vara öppen. Klockan fem på morgonen satte de sig i bilen och körde.

– Det var så välorganiserat, överallt vita tält, vi fick bananer och smörgåsar och en karta över vilka bensinmackar vi kunde tanka gratis på. Vi kom ju utan någonting. Många hade bara kläderna på kroppen. Väl i Passau i östra Bayern fick vi fylla i en massa papper, vi fick bo på tältsängar, vi fick necessärer och toapapper. Men vi ville bara vidare. Vi satt i vår Trabant och kunde knappt andas, samtidigt som vi jublade och sjöng, hojtade och grät.

Annons

– Vi ville till släkten i Västberlin. Där någon bor som bryr sig.

Foto: Nancy Jesse

De skänkte sin Trabant till en kille som skulle vidare till Köln. Två år senare stod han utanför deras dörr med de saker som de lämnat i bilen innan de gick på flyget.

– De fanns så mycket sammanhållning, säger Maud. Så många goda människor.

På flyget till Västberlin satt en journalist bakom och stack fram mikrofonen när de närmade sig landning.

– Titta där nere är murhelvetet, sa Tina. Denna replik kablades ut i hela Västtyskland på tv samma kväll.

Inom 14 dagar hade de jobb, försäkringar, lägenhet, bankkonto. Allt de behövde för att börja om. Det var naturligtvis en seger för Västtyskland.

Och när muren sen föll två månader senare?

– Vi upplevde inte euforin. För oss var det nya livet i Västberlin viktigare. Vi var fortfarande skakade och satt hemma och såg allt på tv. Begrep vilket enormt försprång vi hade.

Ditt mod, säg något om det, i en tid när konformismen åter drar över Europa. Vad tror du på?

– Jag tror på friheten och sanningen, men jag är jätterädd för Jesus, ändå kan jag förstå vad han längtar efter. Alla som tror på något måste gå i hans fotspår, bara en politiker som gjort det får mitt förtroende.

– De som vill ha muren tillbaka borde slängas i fängelse, avslutar Maud, de har helt enkelt ingen aning.

Några östtyska dokument i Maud Grzembas ägo.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 4

Maud Grzemba bor i Berlin.

Foto: Nancy JesseBild 2 av 4
Foto: Nancy JesseBild 3 av 4
Foto: Nancy JesseBild 4 av 4