Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson på Forum 1991. Th: Ylva Lagercrantz Spindler på samma plats 1989.
Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson på Forum 1991. Th: Ylva Lagercrantz Spindler på samma plats 1989. Foto: Lars Pehrson och Privat

Jag, en Forumflicka, minns kulturmän och krogsexism

I dagarna ges Katarina Frostensons självbiografiska bok om livet med Jean-Claude Arnault ut. SvD:s Ylva Lagercrantz Spindler kastas tillbaka till Forum 1989, då hon skrev en C-uppsats om Frostensons dramatik. Och målade källarväggarna oskuldsvita.

Uppdaterad
Publicerad

December 1989. Jag står och rollar knaggliga stenväggar i en källarlokal som snart ska gå under namnet Forum. Nu ska allt det grå bort. Eller som Katarina Frostenson skriver i pjäsen ”Sebastopol”: Grått, ”som det tillstånd när allting blandas, alla färger samlas”. I stället ska här bli vitt, oskuldens färg.

Jag är 23 år, studerar teatervetenskap och har förläst mig på Simone de Beauvoir, Anaïs Nin och Boris Vian. Hela världen ligger för mina fötter och jag ser franska filmer som ”Jean de Florette”, ”Den fula gubben” och ”Det stora blå”. Och i min freestyle strömmar Serge Gainsbourgs ”Je t'aime... moi non plus”.

Fem år tidigare hade jag via London vänt ryggen åt det jag såg som den svenska landsbygdens tristess för gott, och iklädd svarta syntkläder anlänt till Stockholm med enkel biljett. En stad där det på ett närmast explosionsartat sätt hade börjat växa upp en helt ny manlig art ur det svenska folkhemmets välsopade gatstenar – yuppien.

Det är männens värld. I synnerhet inom kulturen.

På teatrarna spelas dramatiker som Lars Norén (de pratiga så kallade borgerliga dramerna) och Stig Larsson (”vd”). Och på Teater Galeasen, Albert Camus ”Caligula” i regi av Richard Günther. Det ryktas om slagsmål, missbruk och misshandel på och bakom scenerna, i en värld där höjden av fysisk och utlevande teater är att själv lida.

Det är männens värld. I synnerhet inom kulturen.

Jean-Claude Arnault hänger tavlor inför öppningsutställningen på Forum.
Jean-Claude Arnault hänger tavlor inför öppningsutställningen på Forum. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler
Annons

Samtidigt, i en undangömd källarlokal, på Sigtunagatan 14, bjuds det på helt annan scenkonst. Här spelas det plötsligt en lyrisk monodram, ett stycke abstrakt och inåtvänd teater med inspiration från förra sekelskiftets dramatik, skriven av en kvinnlig poet på stark uppgång – i regi av hennes man.

Poeten heter Katarina Frostenson och snart kommer paret att lägga den innersta kretsen av Kultursverige för sina fötter. Men inte riktigt än. Nu är de bara experimentella nybyggare, som just har hittat den perfekta lokalen för pjäsen ”Sebastopol” efter att ha jobbat med pop up-kultur ett tag: utställningar i tillfälliga rivningslokaler i olika delar av innerstan, bland annat på Östermalm.

Vi träffas första gången på Café Opera, jag och den så kallade Kulturprofilen. Han i svart kavaj, polotröja och röd paisleysjal i siden. Han säger att han är operaregissör.

Jag tänker att han är som tagen ur en Shakespeare-pjäs, ett slags ränksmideriernas Rikard III i blankpolerad tofs, med god näsa för folk, intriger och maktspel.

Annons

Jag berättar att jag läser litteratur- och teatervetenskap och nu ska välja ett ämne för en C-uppsats. ”Du måste skriva om Kattas nya pjäs”, säger han genast med fransk accent och häller upp ett ännu ett glas bubbel. ”Hon kommer att bli stor.”

Detta är tre år innan Frostenson väljs in i Svenska Akademien.

Jag beundrar redan Frostenson som lyriker. Imponeras av att hon skriver språkfilosofisk och existentiell poesi, en litterär stil som tidigare främst hade varit männens domän, bortom den privata sfären. Jag nappar därför på idén och en vecka senare sitter jag i min lilla andrahandsetta med en lånad Remington och en flaska Tipp-ex.

Katarina Frostenson upplevdes som en isprinsessa som kanske levde i ett slags Bonnie & Clyde-relation à la folie à deux?
Katarina Frostenson upplevdes som en isprinsessa som kanske levde i ett slags Bonnie & Clyde-relation à la folie à deux? Foto: Maj-Britt Rehnström

Jean-Claude Arnault betraktar jag som Katarina Frostensons agent och bodyguard i ett. Han är charmig och fenomenal på att sälja in henne socialt. Det kulturella kapitalet har hon däremot byggt upp på egen hand. Hon är 36 år gammal, talar utpräglad stockholmska och är en poet på stark uppgång, med sex böcker bakom sig. Det är före det stora genombrottet med ”Joner” (1991), en diktsamling som för tankarna till sexuella övergrepp och det då enormt omskrivna styckmordet på den prostituerade Catrine da Costa. Boken beskrivs sedan av Ebba Witt Brattström som ”en fixbild av det dödsbringande mötet mellan könen som är författarskapets återkommande tema”.

Annons

För dem som verkligen känner henne är Katarina Frostenson knappast ett passivt offer.

Katarina Frostenson är vid den här tiden inte särskilt ofta på Forum, den plats som hon startat och driver tillsammans med maken, Jean-Claude Arnault. Hon upplevs som skygg redan innan hon väljs in i Akademien. Omtalas som en madonna och ett poetiskt geni. Skör, ungflicksvacker och förhöjd , iklädd tajta jeans och svarta stortröjor. En isprinsessa som kanske lever i ett slags Bonnie & Clyde-relation à la folie à deux?

Eller, vänta. För dem som verkligen känner henne är hon också en annan. Knappast ett passivt offer.

Triptyk av den malaysiske konstnären H H Lim, som var en av de första att ställa ut på Forum 1989.
Triptyk av den malaysiske konstnären H H Lim, som var en av de första att ställa ut på Forum 1989. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler

När jag via bekanta i dag försöker rekonstruera fler minnesbilder från den tiden av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson säger en person att ”för mig betydde båda två oerhört mycket i början av 90-talet, personligen och professionellt. Katarina särskilt: i samtal, närvaro, värme och inkännande. Vi såg varandra tror jag, som konstnärer”.

Annons

Vidare att ”Det var fantastiskt spännande med detta mystiska par utan barn. De var en stark kontrast till alla normativa powerbyggare i Vasastan på den tiden.”

Vid något tillfälle konstaterar Jean-Claude Arnault att jag är en av de ”onåbara”.

Ytterligare andra styrker den offentliga bilden: ”Hon var allvarlig, höll sig för sig själv, hälsade inte på oss, så man tänkte väl: ’Jaha, en snorkig en som är hyllad av kritiker’.”

Samma person talar om att hon var mystisk, spännande och vacker: ”Man visste att hon var gift med ’Jean Kladd’ och man förstod inte varför. Hon var publicerad och tokhyllad av kritiker, så hon hade hög status. Men hon var aldrig otrevlig, bara svår.”

För mig förblir hon poeten jag då beundrade. Jag, en Forumflicka (vilket uttryck, i likhet med kaffeflicka?) som tillhör urkretsen kring Sigtunagatan, väljer att aldrig helt vara en del av den. Något skaver, jag förblir en iakttagare. Vid något tillfälle konstaterar Jean-Claude Arnault att jag är en av de ”onåbara”.

Restaurang Prinsen var ett av Jean-Claude Arnaults stamhak.
Restaurang Prinsen var ett av Jean-Claude Arnaults stamhak. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler
Annons

Repetitionsarbetet av ”Sebastopol” följer jag på plats. En plats som jag i C-uppsatsen beskriver som ”en uttjänt gammal källarlokal, flagnade väggar, gropar i cementgolvet, rå källarlukt”. Uppsättningen handlar om en ung kvinna som irrar runt på en boulevard i Paris och möter en manlig clochard (uteliggare) och hör en röst ur gatan. Han är ”hennes förövare”, om man så vill:

”Om jag kunde få ut det… Plocka ut allt. Leta, dela sönder, dissekera: skräpet, pisset, loskorna... lägga upp allt. Allt som trampats ner.” (Ur pjästexten)

I fonden: Ett svartvitt foto på en gata, argentinsk tangomusik, gatubrus. Stram och ofysisk scenkonst gestaltad med stort allvar.

Med urpremiären av ”Sebastopol” invigs Forum. Recensionerna är blandade. Expressens Nina Lekander tycker att den är ”livlös, platt och tråkig”, medan SvD:s Lars Ring ser en ren och avskalad uppsättning där ”ord blir kött och kroppslig erfarenhet”.

Den svårtillgängliga uppsättningen spelas bara ett fåtal gånger, för en gles publik i den ännu inte riktigt uppvärmda källaren.

Annons

Och min uppsats, ”’Sebastopol’ – en studie i monodramateknik” där jag konstaterar att dramatiken ligger i mötet med platsen? Den skriver jag så småningom klart, men av olika skäl lägger jag aldrig fram den. Delvis på grund av att jag inte höll med om handledarens invändning om att den innehöll för mycket empiriskt material, i form av intervjuer.

1989 röktes det fortfarande inomhus i Stockholms offentliga rum. Så även på Forum.
1989 röktes det fortfarande inomhus i Stockholms offentliga rum. Så även på Forum. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler

Katarina Frostenson ställer aldrig upp, men visst satt vi i hennes kök på Norrbackagatan…? Däremot hittar jag intervjuerna jag gjorde med Jean-Claude Arnault.

Han berättar att upprinnelsen till hans och Katarina Frostensons samarbete med ”Sebastopol” var att de bodde vid Boulevard Sebastopol i Paris 1982–1985. Om sin egen roll som regissör säger han att ”Jag fungerar som en katalysator. Det vill säga jag säger platsen, gestalten och var det ska ske. Sedan kommer Katarina med texten”.

Annons

Det yrkesmässiga samarbetet dem emellan fortsätter – de gör också flera fotoböcker ihop. Deras privata relation ryktas det mycket om redan då. Att Katarina känner till makens vidlyftiga liv, men att de har en överenskommelse, ger varandra frihet. Få, om ens någon, visste nog hur det verkligen låg till, inte ens i den närmsta kretsen.

Maj 2019. I den lilla trånga entréhallen till Prinsen stöter jag på den trogne garderobiären som har jobbat där sedan 1970-talet. Nu är han pensionär, men jobbar extra ibland. Som om tiden har stått still.

– Visst minns jag dig, utropar han glatt och ger mig en kram.

30 år har gått sedan jag först började hänga här, med den tidens kulturelit.

Även om Metoo visar att mycket lite har hänt sedan dess var den beryktade synden på Forum i viss mån symptomatisk för sin tid.

Inne på Prinsen är allt sig likt. Fast ändå inte. Borta är planksteken med spritsat potatismos. Så också den tunga cigarettröken, de billiga rödvinerna – och bohemerna: den tidens författarelit i vardande: Carina Rydberg, Carl-Johan Vallgren, Mare Kandre, Alexander Ahndoril, Stig Larsson… Alla satt de här om kvällarna.

Annons

År 2019 är de sobra lädersofforna i stället befolkade av affärsmän i det nya flagship-store-land som i dag utgör trakten runt Stureplan. Gauloises utan filter har bytts ut mot smartphones, krogragg mot Tinder och svartklubbar mot nagelsalonger.

Jean-Claude Arnault var i offentliga sammanhang alltid svartklädd och iklädd eleganta sjalar.
Jean-Claude Arnault var i offentliga sammanhang alltid svartklädd och iklädd eleganta sjalar. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler

Jag söker minnen. Försöker förstå den tid som tillät kulturmän att förföra och förgöra, förgripa sig på alltför unga kvinnor. Ofta utan motstånd från den närmaste omvärlden. Minnen av krogsexism och skämt om ”utegångsfår”, som vi kallade män över 40 som raggade på yngre kvinnor, fladdrar förbi. Eller som när jag gjorde en av mina första intervjuer med en känd skådespelare som spelade sin första stora roll på Dramaten. När han böjer sig fram över min bärbara dator och tar tag i min hand för att i nästa sekund utbrista: ”Är det så där ni tjejer gör med musen?” Jag skrattar bara nervöst.

Annons

Så var det på 80-talet. Även om Metoo visar att mycket lite har hänt sedan dess var den beryktade synden på Forum i viss mån symptomatisk för sin tid.

När medierna i november 2017 rullar upp rubrikerna om Kulturprofilen, Forum och Akademien väller en känsla av overklighet upp.

Jag tar tunnelbanan till Odenplan, vandrar längs med Karlbergsvägens blommande allé. Viker av ner mot Odengatan och tar höger in på Sigtunagatan. Där ligger Improvisationsteatern kvar på nummer 12, som den alltid har gjort. Men på nummer 14 lyser den förut så sjaviga, röda plåtdörren till Forum nymålad och blank. ”Indigo” står det på en mässingsskylt. ”Öppet 09–17”. Trottoaren framför: Rensopad och nyspolad. Som om de kvinnor som det gångna året berättat om sexuella trakasserier och övergrepp aldrig hade existerat. Nu bara svaga röster som viskar ur gatan – för den som väljer att höra dem.

Redan i början av 90-talet lämnar jag kretsen kring Forum, söker mig till andra platser och umgängen. Till rum med mer syre och högre i tak. Bort från det jag uppfattar som allt mer pretentiöst, smalt och kvävande.

Annons

När medierna i november 2017 rullar upp rubrikerna om Kulturprofilen, Forum och Akademien väller en känsla av overklighet upp. Var jag verkligen också där? Vad såg jag? Vad såg jag inte? Vad har jag glömt och vad har jag förträngt? Minnet av 1989 års nybyggaranda byts mot ett lätt illamående. Allt känns bara väldigt sorgligt.

Konstnären H H Lim och Katarina Frostenson på Wasahof.
Konstnären H H Lim och Katarina Frostenson på Wasahof. Foto: Ylva Lagercrantz Spindler

Jag bläddrar bland fotografierna på vinden, och där dyker hon ju upp, Katarina på Wasahof med konstnären H H Lim, den förste att ställa ut på Forum. Hon gör en tokig min inför kameran.

Jag får inte fotografiet att gå ihop med dagens bild av Katarina Frostenson. Än mindre när jag läser boken, hennes egen sanning, ”K – berättelsen”.

Hör hon inte dessa trasiga röster längre, som hon skildrar så vackert i ”Sebastopol”? Ett drama som också återkommer i hennes nya självbiografi:

”Här! Jag är här. Som jag, eller den unga kvinnan ropade i mitt drama ’Sebastopol’ som jag skrev här i staden för över trettio år sen. Ja, jag, vi är här igen. Besannat.”

Jean-Claude Arnault hänger tavlor inför öppningsutställningen på Forum.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 1 av 7

Katarina Frostenson upplevdes som en isprinsessa som kanske levde i ett slags Bonnie & Clyde-relation à la folie à deux?

Foto: Maj-Britt Rehnström Bild 2 av 7

Triptyk av den malaysiske konstnären H H Lim, som var en av de första att ställa ut på Forum 1989.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 3 av 7

Restaurang Prinsen var ett av Jean-Claude Arnaults stamhak.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 4 av 7

1989 röktes det fortfarande inomhus i Stockholms offentliga rum. Så även på Forum.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 5 av 7

Jean-Claude Arnault var i offentliga sammanhang alltid svartklädd och iklädd eleganta sjalar.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 6 av 7

Konstnären H H Lim och Katarina Frostenson på Wasahof.

Foto: Ylva Lagercrantz Spindler Bild 7 av 7