Annons

”Jag förklarar mina pjäser när jag spelar”

Hamadi Khemiri både skriver och spelar pjäser.
Hamadi Khemiri både skriver och spelar pjäser. Foto: DAN HANSSON

Hamadi Khemiri är en idérik skådespelare. När han inte hittar en lämplig pjäs för sina tankar, skriver han en själv. Med stor framgång. Debuten Signalfel turnerade med Riksteatern. Hans monolog C går för utsålda hus på Dramatens Lejonkulan. Själv kallar han blygsamt sina alster för partitur.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Monologen C av och med Hamadi Khemiri liknar inget annat på teatern just nu. I 90 svindlande minuter reser man – med avstamp i rummets här och nu – jorden runt med en partikel som landar i olika kroppar. Färden går genom ljus och mörker, från mikrokosmos ut i den globala internetrymdens sfärer. Språk, moralfrågor och musik bryts mot varandra i en tempofylld, visuell och intelligent samtidsbetraktelse med mycket humor.

När man omtumlad vacklar ut från Dramatens intima Lejonkulan vill man nypa sig i armen för att känna efter att kroppen hänger ihop.

– Vad roligt att du kände det så!

Hamadi Khemiri låter uppriktigt glad över att ha orsakat en sådan reaktion. Själv kallar han C för en text om de orsakssammanhang som finns i det till synes kaotiska.

– Idén i sig är inte unik. Den finns till exempel i HC Andersens saga Flaskhalsen. En sak får vara huvudperson. Men jag har aldrig sett det göras på subatomär nivå, säger han leende.

Även om Hamadi Khemiri är lite återhållen när han ska tala om sitt eget arbete, är detaljerna precisa.

Annons
Annons

– C kan stå för kol, ljusets hastighet i vakuum och en tonart. Jag ville skapa ett flöde där ljud och musik är viktiga ingångar.

Han vill inte kalla sina texter för pjäser, utan partitur.

– Folk som läser mina utkast kan bli osäkra och undra: Vad ska det här bli? Jag måste förklara mina pjäser genom att spela dem.

C är ett ”evighetsprojekt” där nya idéer kan infogas efter hand. Hamadi Khemiri fick en förfrågan av Helena Seth på Dramaten& redan hösten 2009, sedan dess har C stöps fram i samarbete med ljuddesignern Martin Hallberg och ljusdesignern/scenografen Susanna Hedin, medlem i det överallt verkande kreativa kollektivet Sutoda.

Det första textutkastet var 15000 tecken.

– Det var ospelbart och jag fick börja stryka. Vi hade workshops med ljud och ljus och under den perioden växte uppsättningen fram. Vi kom till exempel på att när partikeln landar i folks olika kroppar är det logiskt om ljuset kommer inifrån dem och skiftar färg. Jag hittade Led-slingor på Clas Ohlson som gick att stoppa under skjortan.

Hamadi Khemiri livemixar inte bara sina egna ljudeffekter och musikinslag – ett ”scenografiskt ljud”. Han kastar sig också mellan olika språk. Som i en kaféscen i Tokyo där den fiktive motspelaren svarar på japanska.

– Jo, jag talar på riktigt. Det var en bärande idé att åskådaren bara skulle förstå halva samtalet. Jag har spelat in vänner som talar olika språk och härmar deras uttal. En kines kanske inte skulle förstå mig så bra, men min japanska är lite bättre.

Hamadi Khemiri har, liksom sin prisade författande storebror Jonas Hassen Khemiri, ett lyhört språköra. Han och brodern brukar bolla sina texter mellan sig. Hamadi Khemiri suger i sig goda råd från skrivproffset, medan dramatikern Jonas Hassen Khemiri får hjälp att läsa sina alster. Hamadi har även läst in broderns böcker och medverkade i den rosade pjäsen Fem gånger Gud där han gjorde den tyste Sanoj som till slut brister ut i tal.

Annons
Annons

För Hamadi Khemiri hänger skrivandet och skådespeleriet ihop, även om han på Unga Dramaten har spelat allt ifrån Sofia Fredéns Ruttet – ett prinsessliv till Peter Weiss Dante-inspirerade Inferno.

– Mitt skrivande är en ursäkt för att få spela. Om jag har en idé och pjäsen inte finns, så är lösningen att skriva själv. Det är roligt men också läskigt. För mig är det en bra balans, att inte enbart vänta på att bli uppbjuden utan att ta egna konstnärliga initiativ.

Redan när han gick på Teaterhögskolan skrev han monologen Signalfel, där fem Stockholmsöden korsklipps under ett dygn i en perspektivlek med missförstånd och fördomar, leda och energi. De små detaljernas provokationer roar Khemiri.

Signalfel plockades upp av Riksteatern och gick på en långvarig Sverigeturné. Den valdes även ut till Dramatens och SVT:s projekt för nyskriven dramatik, Puls på Sverige.

– Det var lärorikt och utvecklande att spela på olika platser för olika publik, säger Hamadi Khemiri som ändå längtade hem till Södermalm i Stockholm.

Stora existentiella frågor tycks inte avskräcka honom. Tillsammans med Hannes Meidal, klasskamrat från scenskolan, och kollegan Jens Ohlin, skapade Khemiri publikdragaren Moral science club på Judiska teatern 2009. Pjäsen utgår från ett kort möte i Cambridge 1946 mellan filosofgiganterna Wittgeinstein, Russell och Popper. Herrarnas diskussion om filosofins plats i samhället urartar i ett slags verbal snoppmätning. Recensenter och publik föll pladask för kombinationen av smart text och fysisk humor.

– Jag skrev manuset efter att ha läst Wittgenstein’s poker, som jag lånade av min lillebror. Där fanns en teatral situation som blev en fri fantasi, säger Hamadi Khemiri anspråkslöst.

Annons
Annons

Lillebror har valt läkarbanan. Själv drogs Hamadi Khemiri redan som 6-åring till Vår teater vid Hornstull. Där fanns Bodil Pettersson som berättade sagor som barnen fick leka. Som 13-åring fick han sin första Dramatenroll, Jum-Jum i Mio min Mio. Teaterlivet flöt sedan på via Södra latin till Teaterhögskolan.

–Jag har inte gjort mycket annat, konstaterar 27-åringen, som de få timmar han inte har teater i huvudet tränar kampsport och spelar tv-spel.

Vi ses en ledig måndag. Annars är schemat på Dramaten intensivt och fysisikt. På kvällarna spelar han sin krävande monolog C. På dagarna repeterar han Strindbergs mardrömsartade kammardrama Spöksonaten, med premiär den 22 januari. Hamadi Khemiri spelar den godhjärtade men skeptiske studenten Arkenholz i Mats Eks dansanta regi.

Senare i vår ska Hamadi Khemiri träda in i ännu en fysisk roll, som mimaren Baptiste i Jacques Préverts Paradisets barn, på film oförglömligt gestaltad av Jean-Louis Barrault. Paradisets barn syftar på publiken på översta raden, den som varje skådespelare vill nå.

Men kan teatern i framtiden konkurrera med, låt säga tv-spel?

–Absolut. Det kommer nog att uppstå helt nya formfusioner där liveupplevelsen finns med. Den kommer inte att försvinna för den går inte att digitalisera. Det är teaterns styrka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons