Nu ska Eva Bergman för första gången iscensätta en text av sin far, Ingmar.
Nu ska Eva Bergman för första gången iscensätta en text av sin far, Ingmar. Foto: Lina Ikse

”Jag har stor nytta av att ha en världsberömd pappa”

Som dotter till Ingmar Bergman har hon fått många internationella erbjudanden. Men det är bara på Göteborgs Stadsteater Eva Bergman vill vara. Nu sätter hon upp faderns ”Fanny och Alexander”, men ser rollfigurerna ur andra perspektiv än han.

– Som kvinna ser jag andra saker, säger Eva Bergman.

Publicerad

Teater är en plats för det magiska. Där kan en pappa berätta en godnattsaga för sina barn om en, till synes, nött och vanlig trästol. Han avslöjar med en viskning att den varit en urgammal tron, en upphöjd plats för kungligheter. Om man tittar noga ser man att den lyser genom mörkret. Den står där stadigt på sina fyra ben – och kanhända lyser den faktiskt om vi tittar riktigt noga.

Scenen utspelas under inledningen av ”Fanny och Alexander”. Pappa, teaterdirektör Oscar Ekdahl pekar på det som är kärnan inom all teaterkonst: att saker och företeelser blir sanna på scenen om skådespelarna vill, och publiken vill. Där utspelas en fiktiv sanning som är så mycket mer än verklighet, en rymd där allt kan hända och där alla känslor växer och där allt det lilla kan bli stort, vackert och betydelsefullt.

Eva Bergman har varit aktiv som teaterregissör under 45 år, särskilt trogen olika Göteborgsteatrar. Hon slog igenom på Backa Teater 1978.
Eva Bergman har varit aktiv som teaterregissör under 45 år, särskilt trogen olika Göteborgsteatrar. Hon slog igenom på Backa Teater 1978. Foto: Lina Ikse

Göteborgs stadsteater en novemberdag är också magisk – på sitt sätt. En stor teater på dagtid är en verkstad på alla möjliga plan. Det är ett liv och ett kiv, för att citera Strindberg. Kostymprovningar och möten, hantverkslärlingar och stora regissörer. Här repeteras just nu ”Fanny och Alexander”. Eva Bergman ska för första gången iscensätta en text av sin far, Ingmar. Den stora inledningsscenen ska provspelas men inte på stora scenen där man bygger scenografin, utan på repetitionssal. En orkester värmer upp, ensemblen irrar runt. En Fanny och en Alexander som varit på höstlov – en Elsa och en Tim – ska vara med. Man kan nästan ta på energin. Snart ska Eva Bergman säga: Börja.

Annons

Jag betonar saker och ting på andra sätt än manliga regissörer – som kvinna ser jag andra saker

– Varför jag sätter upp en text av Ingmar? Jo för att teaterchefen Pontus Stenshäll bad mig. Det är ju Bergmanjubileum, 100-årshyllningar. Så jag tog mig för att läsa Stefan Larssons scenmanus av filmen och blev helt förtjust, det är fantastiskt. Oerhört välskrivet och det eggar fantasin. Nu gör jag visserligen om själva inramningen, betonar saker och ting på andra sätt än manliga regissörer – som kvinna ser jag andra saker, säger Eva Bergman.

Eva Bergman har varit aktiv som teaterregissör under 45 år, särskilt trogen olika Göteborgsteatrar. Hon slog igenom på Backa Teater 1978 och har alltid stått för en musikalisk ensembleteater med bred publikkontakt. Hon hittar en ton, en närhet och ett sympatiskt icke-sofistikerat tilltal som är lika öppet för unga och en mer teaterovan publik utan att för den saken tappa engagemang och angelägenhetsgrad.

Tvärtom.

Så nu, som 70+, ska hon alltså äntligen axla sitt konstnärliga arv? Prova den där baskern och skinnjackan. Är det så hon ser det? Nej. Hon vägrar uppleva det så. Han var ju sin generation och uppväxt och hon är sin. Här ska inte äpplen och päron blandas samman.

Annons
Ingmar Bergman 1969.
Ingmar Bergman 1969. Foto: Bertil Jigert / IBL

– Du vet, Ingmar gav sig iväg från oss fyra syskon. Mamma Ellen var ju också teatermänniska, hon var regissör och pedagog och expert på pantomim och gestik. Jag har vuxit upp på Göteborgs stadsteater, sprungit här bakom scenen sedan jag var fem år. När vi var hemma ensamma blev det så att vi syskon gav oss på att skriva och spela olika pjäser vi hittat på. Jag var alltid regissör, på den vägen är det. Jag höll nog helt enkelt på med att härma mamma. Det var Ellen rakt av så att säga. Fast det var efter att jag varit regiassistent till Ralf Långbacka på 70-talet som jag blev regissör på ”riktigt”. Där och då fick jag tillgång till instrumenten.

Evas mamma Ellen Bergman var regissör och pedagog och expert på pantomim och gestik.
Evas mamma Ellen Bergman var regissör och pedagog och expert på pantomim och gestik. Foto: Stefan Edetoft/IBL
Annons

Nej någon demonregissör är Eva Bergman inte, hon är ett tydligt barn av svensk, samhällsintresserad gruppteater. Helheten först, ensemblen medaktörer med stort fritt fält för egna tolkningar. Fast kanhända som fadern lika envist inriktad på att skapa mening på scenen.

Jag vill helt enkelt ta bort känslan av kostymdrama, den där doften av nästan etnografisk skildrig av svensk borgerlighet och deras jul- och festvanor

Repetitionen börjar. En liten grupp musiker sitter på scenen – och kommer så att göra under hela iscensättningen. Man tar ton och börjar spela Miles Davis pampigt jazziga version av ”Concierto de Aranjuez”. Eva Bergman har flyttat handlingen från tidigt 1900-tal till 1930-talet och lagt en grund av musik till hela iscensättningen från tiden – även om man spelar en sekvens Schumann som en blinkning till den som sett filmen.

1/6

Barnen i ”Fanny och Alexander” instrueras av Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse
2/6

– Jag vill helt enkelt ta bort känslan av kostymdrama, den där doften av nästan etnografisk skildrig av svensk borgerlighet och deras jul- och festvanor, säger Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse
3/6

– 30-talet är ju en så laddad tid, med världsekonomisk kris, stöveltrampet från Tyskland och en aning om det moderna samhället, säger Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse
4/6
Foto: Lina Ikse
5/6
Foto: Lina Ikse
6/6
Foto: Lina Ikse

– Jag vill helt enkelt ta bort känslan av kostymdrama, den där doften av nästan etnografisk skildrig av svensk borgerlighet och deras jul- och festvanor. 30-talet är ju en så laddad tid, med världsekonomisk kris, stöveltrampet från Tyskland och en aning om det moderna samhället.

Annons

Eva Bergman är nu ”fruktansvärt förberedd” som hon säger. Kan manus utantill, tar in människor med expertkunskaper. Hon vill att repetitionsperioden också ska vara ett litet folkuniversitet för alla som ska medverka – det är 50 personer. Hon tycker om att tala om repetitionerna och iscensättningsprocessen i fotbollstermer – det har hon lärt av fotbollslegenden Torbjörn Nilsson. Eva Bergman tycker att det är ett lagom oneurotiskt och handfast sätt att tala om prestationer.

– Musiken är viktig, fortsätter hon. Den öppnar texten. Och alla på scenen kan lära något av musikerna som är så oerhört professionella: att kunna och lita på sitt instrument om det så är en trumpet eller en röst. Musikerna och skådespelarna ger varandra kraft och energi. Musiken är en så fantastisk egen konstnärlig dimension, en särskild kvalitet, som också skapar ett slags egen volym på scenen.

Många har sett filmen ”Fanny och Alexander” och sceniska uppsättningar, som den på Dramaten. Eva Bergman prövar att göra flera nya tolkningar av rollfigurerna. Av såväl männen som kvinnorna – det sistnämnda menar hon är särskilt viktigt eftersom rollerna är skrivna av en man och ur dennes perspektiv. Hon tänker inte låta jungfrun Maj vara låghalt, exempelvis. Och den ”affär” Maj har med Gustaf Adolf Ekdahl ser hon som ett övergrepp. Något annat är omöjligt efter #metoo.

Annons

Hur ser hon då på ”Fanny och Alexander”? Vad handlar texten om? Ser hon något mer än vi andra, något mer personligt?

Det handlar ju om sex, pengar och religion – och konst. Det gamla vanliga, underhållning på hög nivå

– Nej, alltså det handlar ju om sex, pengar och religion – och konst. Det gamla vanliga, underhållning på hög nivå – säger hon skämtsamt.

– Alexander är 12 år och har ännu kontakt med en oförställd kreativitet. Han får lära sig vilka konsekvenser fantasi kan ha, historierna han hittar på utlöser det immanenta våldet hos biskopen som är en dogmatisk, farlig människa. Biskopen lider, och jag tror att det kan bli väldigt intressant att komplicera bilden av honom. Att spela upp den där sprickan som skär igenom honom.

Och visst är Alexander en spegelbild av sin kreatör, absolut, säger hon.

– Fanny är väl en dansant version av det lekande barnet Ingmar. Man kan säga att alla rollerna på scenen bär något av honom – brödratrion och biskopen, men också många av kvinnorna. Kampen mellan det dionysiska och apolloniska: individualismen kontra helheten, ljus kontra mörker eller civilisation kontra ursprunglig natur. Lust och moral.

Annons

Tillbaka till det ögonblick då Eva Bergman säger ”Börja!” Skådespelarna har ännu inte börjat repetera med kostym, alla har sina privata kläder. Jazzmusiken klingar ut, istället blir det julspel, barnkammarscenen när pappa Oscar berättar om den magiska stolen, ringdanser – och så plötsligt scenen då Oscar dör och Alexander ska börja bli en Hamlet. Det är en fin, innerlig scen – så där märkligt emotionellt laddad som spelet ibland kan bli på en repetition. Johan Gry gör fadern med en stilla närhet, och tömmer honom sakta på liv. Det är ett starkt ögonblick.

Eva Bergman backstage på Göteborgs Stadsteater.
Eva Bergman backstage på Göteborgs Stadsteater. Foto: Lina Ikse

Jag har haft stor nytta av att ha en världsberömd pappa, jag får erbjudanden från många teatrar och festivaler världen över – men jag väljer bara den här scenen.

Annons

Vi går genom Göteborgs stadsteater som Eva Bergman älskar. Det är hennes hemmateater och hon pekar ut små detaljer när vi går till foajébaren för att äta en sen lunch. Pekar på trapporna som vrider sig mjukt våning efter våning. Hon berättar att Bergmanbarnen inte blev döpta och inte konfirmerades – teatern blev deras andliga hem. ”Det där stället där våra föräldrar var istället för med oss”, som hon säger.

– Jag har haft stor nytta av att ha en världsberömd pappa, jag får erbjudanden från många teatrar och festivaler världen över – men jag väljer bara den här scenen. Jag känner publiken här. Den känner mig.

– Repetitionsmässigt är vi halvvägs, säger Eva Bergman. Det ska börja hända nu, texten ska börja kännas. Jag lägger fasta scenerier redan från början, så får skådespelarna en ram som vi kan diskutera. Innanför den kan aktören utforska sin roll, sedan gäller det för regissören att ständigt föra iscensättningen framåt. Det är ett stort ansvar att hela tiden föra arbetet mot nya nivåer, så att alla är med. Att hitta energi, vara där för alla. Vi bygger ju någonting. Du har väl hört berättelsen om en man som frågar två personer som jobbar med samma sak vad dom egentligen gör: hugger sten, säger en av dem, bygger en katedral säger den andra. Båda har ju rätt, men det är visionen det hänger på.

– Det här är min kyrka, säger hon avslutningsvis. Här kan man besjäla roller, ting och känslor. Få dem att lysa genom mörkret. Det är mitt mål.

Eva Bergman har varit aktiv som teaterregissör under 45 år, särskilt trogen olika Göteborgsteatrar. Hon slog igenom på Backa Teater 1978.

Foto: Lina Ikse Bild 1 av 10

Ingmar Bergman 1969.

Foto: Bertil Jigert / IBL Bild 2 av 10

Evas mamma Ellen Bergman var regissör och pedagog och expert på pantomim och gestik.

Foto: Stefan Edetoft/IBL Bild 3 av 10

Barnen i ”Fanny och Alexander” instrueras av Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse Bild 4 av 10

– Jag vill helt enkelt ta bort känslan av kostymdrama, den där doften av nästan etnografisk skildrig av svensk borgerlighet och deras jul- och festvanor, säger Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse Bild 5 av 10

– 30-talet är ju en så laddad tid, med världsekonomisk kris, stöveltrampet från Tyskland och en aning om det moderna samhället, säger Eva Bergman.

Foto: Lina Ikse Bild 6 av 10
Foto: Lina Ikse Bild 7 av 10
Foto: Lina Ikse Bild 8 av 10
Foto: Lina Ikse Bild 9 av 10

Eva Bergman backstage på Göteborgs Stadsteater.

Foto: Lina Ikse Bild 10 av 10