Annons

Andres Lokko:Jag känner nostalgi för rockens förlorade framtider

Finns det något finare här i världen än en rockjournalistik som får en att famla efter anteckningsblocket? Nej, just det. Det är därför man måste läsa Mark Fisher – som visar oss alla tilltalande vägar som rocken hade kunnat ta, men aldrig gjorde.

Under strecket
Publicerad

London-rapparen Drillminister intervjuas i brittisk tv.

Foto: IBL Bild 1 av 3

Mark Fisher.

Foto: The Wire Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

London-rapparen Drillminister intervjuas i brittisk tv.

Foto: IBL Bild 1 av 1
London-rapparen Drillminister intervjuas i brittisk tv.
London-rapparen Drillminister intervjuas i brittisk tv. Foto: IBL

När gör musik egentligen mig mest lycklig?

Jag vet precis när det inträffar: när jag i BBC:s mediespelare Iplayer väljer det senaste avsnittet av dj:n Sir Spyros glimrande grime-program på radiokanalen 1Xtra och översköljs av en ögonblicklig känsla av att befinna mig i en musikalisk framtid där ingenting låter som något jag tidigare har hört.

Huvudet börjar rusa i hundratals olika riktningar samtidigt, eftersom jag instinktivt börjar anteckna alla trådar för att inte tappa den här potentiellt livsförändrande teorin om varifrån den här musiken kommer och varför den hamnade just här, varför just denna brittiska rap med sin dystopiskt ilskna instrumentering har förmågan att kännas så djupt politisk, mitt i nuet och ändå så kristallklart som en del av historisk diskurs som fortfarande inte riktigt är fastställd.

Annons
Annons

Mark Fisher.

Foto: The Wire Bild 1 av 1

Jag funderar på detta än en gång medan London-rapparen med det briljanta namnet Drillminister framför sina senaste singel ”Brexit” och följs av drum ’n’ bass-legenden Shy Fx:s ”Roll the dice”, vars smattrande klangvärld (just den här gången med Lily Allen som gäströst) tar vid där hans musik en gång i 2000-talets början konkurrerades ut av andra ljud och försvann i underjorden för att ett decennium – faktiskt snart nästan två – senare utgöra en perfekt påminnelse om hur just drum ’n’ bass – och dess mer våldsbenägna syskon jungle – på så många vis är den sista musiken som låter som kom den från en annan planet, eller i alla fall från en timme som inte har slagit ännu.

Den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher skulle hålla med. Och det är ju honom jag vill prata om i dag.

Mark Fisher.
Mark Fisher. Foto: The Wire

Jag har just läst ett 800 sidor tjockt kompendium med Mark Fishers så gott som samlade texter, ”K-Punk: the collected and unpublished writings of Mark Fisher (2004–2016)” och har haft precis lika roligt i den här essäsamlingens sällskap som när jag lyssnar på Sir Spyro. De får mig båda att börja anteckna som en smått galen person.

Och kan man önska sig något finare eller mer upphetsande av livet än en rockjournalistik som får en att anteckna frenetiskt? Nej, tänkte väl det.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Fisher har under de senaste åren långsamt alltmer blivit min favoritrockjournalist, men det vore orättvist att kalla honom för bara det.

Fisher har under de senaste åren långsamt alltmer blivit min favoritrockjournalist, men det vore orättvist att kalla honom för bara det: han var lika mycket politisk filosof och hyperakademisk popteoretiker som ytterst känslig kulturkritiker. En rockens Jacques Derrida eller möjligen en John Berger och uppenbar själsfrände till kolleger som Simon Reynolds och Ian Penman.

Det så sorgliga i sammanhanget är att Fisher för exakt ett år sedan, 48 år gammal, tog sitt liv. Han tampades med djupa depressioner i hela sitt liv och hans samlade texter – ursprungligen mestadels publicerade på hans blogg, där han anammade just pseudonymen K-Punk – är uppdelade i huvudkategorierna musik, politik och just mental ohälsa.

Men riktigt bra kulturteorier går förstås inte att så kategoriskt skärma av från varandra, Fisher får allt att hänga ihop, det ena skulle aldrig existera utan det andra. En estetisk kontext är absolut nödvändig för att förstå såväl popmusik som politik.

Fisher drömde om – och lyckades skapa – en avantgardisk utopi av rockjournalistisk aktivism och briljans.

Jag älskar hur Fisher propagerade för en utmanande rockjournalistik som ställer krav – jättehöga sådana! – på läsaren. Och också hur vår digitala tids sökverktyg borde leda till just möjligheten att slippa väja för det invecklade och svåra. Fisher drömde om – och lyckades skapa – en avantgardistisk utopi av rockjournalistisk aktivism och briljans.

Han försätter sig nästan alltid i sin favoritposition: en plats där radikala idéer från underjorden mot all förmodan når populärkulturen och nästan obemärkt blir en del av masskonsumtion.

Det är där han gärna utgår från, säg, det tidiga Roxy Musics estetik eller proto-house (samt vår gemensamma käpphäst Burial) för att, för sig själv, förklara varför han känner en nostalgi för olika former av ”förlorade framtider”, för alla tilltalande vägar rocken hade möjlighet att välja i stället för de vi blev tilldelade.

Vid sin bortgång höll för övrigt Fisher som bäst på att skriva klart sitt nästa verk, en politisk manual och framtidsvision med den fantastiska titeln ”Acid communism”. Men blott ett manifesterande förord hann bli färdigt innan depressionen nådde ikapp honom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons