Annons
Reportage

”Jag kunde inte ta in att vi aldrig skulle få se pappa igen”

Max Porter började på det som blev hans debutbok ”Sorgen bär fjäderdräkt” för ett par år sedan, efter att han en kväll träffat på en vän till sin pappa för första gången sedan faderns bortgång. ”Jag gick raka vägen hem och började skriva.”
Max Porter började på det som blev hans debutbok ”Sorgen bär fjäderdräkt” för ett par år sedan, efter att han en kväll träffat på en vän till sin pappa för första gången sedan faderns bortgång. ”Jag gick raka vägen hem och började skriva.” Foto: Staffan Löwstedt

Max Porter var trött på stereotypa skildringar av sorg. Den irritationen och en fascination för barndomen och poeten Ted Hughes och hans kråka blev hans prisbelönta debutbok, ”Sorgen bär fjäderdräkt”.

Under strecket
Publicerad

Max Porter trodde att ”Sorgen bär fjäderdräkt” skulle sälja i runt 1 000 exemplar. Men här sitter han på ett hotell på Södermalm i Stockholm. Hans debutbok har just kommit ut på svenska, har sålts i 100 000 exemplar hemma i Storbritannien och är på väg att översättas till nästan trettio olika språk.

– Det är helt vansinnigt för en så kort och konstig bok, säger författaren själv, som jobbar i förlagsbranschen och alltså borde veta.

Fast så märkligt är det inte. För det är en briljant liten kortroman. I en högst egensinnig kollageform av poesi, prosa, essä, litterär memoar och fabel berättar han på 160 luftiga sidor om två pojkar i London som har förlorat sin mamma och hur de och deras pappa klarar livet efter förlusten.

Det är såväl vackert, smutsigt och mörkt – och fyllt med humor.

Är Porters kortroman så konstig, så weird, som han påstår? Förutom formen är kanske det ”konstiga” att en kråka dyker upp objuden en kväll utanför deras sorgtyngda, tidigare så mysiga hem och påträngande kommenterar deras sörjande. Kråkan – som blir en av berättarrösterna – kraxar till den uppgivne fadern att han tänker stanna kvar så länge de behöver honom.

Annons
Annons

Max Porter läste böcker och tittade på filmklipp om kråkor som research. Men främst är hans kråka, som bland mycket annat blir en slags metafor för sorgen själv, inspirerad av Ted Hughes diktsamling ”Kråka”, som han skrev efter hustrun Sylvia Plaths självmord. Porter har sedan tonåren varit ett stor fan av Ted Hughes. Det föll sig därför naturligt både att göra en parafras på hans kråka, om än i en snällare och modernare variant, och att på andra sätt få med en hel del om Ted Hughes.

Max Porter skrev boken på bara några månader. Men några scener, om de två bröderna, kom till för över tio år sedan. Ingången var att han ville skildra bröder, beskriva dem som en enhet, som en karaktär utan namn och ålder, och visa hur det kan bli för syskon som råkar ut för något riktigt svårt.

Egna erfarenheter gjorde att han valde ämnet sorg. Max Porter förlorade sin pappa när han var 6 år och brodern 8 år.

Historien är inte självbiografisk, men vissa saker känner Max Porter igen sig i. Som att pojkarna i boken tycker det är så oväntat tyst och stilla när fadern kommer med det tunga beskedet om moderns död.

– Jag minns att jag tänkte: ”Va, är det här allt?” Inga dundrande trummor eller tjutande larm? Varför är inte allt förändrat?

– Vi var djupt skakade och förvirrade. Och jag kunde inte ta in att vi aldrig skulle få se pappa igen. Men jag minns även att jag samma termin fick en bra roll i en pjäs och att andra, positiva saker hände, som att jag lyckades klättra upp i ett träd som jag hade försökt ta mig upp i länge. Jag intalade mig att det var mitt favoritår, men det var samma år som min pappa dog och därför var det också mitt absolut värsta år.

Annons
Annons

Ett skäl till genomslaget är nog att boken berör just sorg, ett ämne som många verkar vilja läsa om. Max Porter konstaterar att sorg i böcker ofta är tillrättalagd, inte så ologisk och spretig som den i verkligheten kan vara.

I hans berättelse säger pappan: ”Gå vidare-konceptet är till för korkade personer eftersom varje vettig människa vet att sorg är ett långsiktigt projekt.” Max Porter är själv utled på förväntningen om att ”gå vidare”, som om allt plötsligt blir normalt. Sorg finns parallellt med annat i livet.

Sorgen gör hjärnan kaotisk, otrevlig, illaluktande och skapar stora hål där språket inte fungerar och inget i vardagen flyter på.

– Jag har förstått att många är trötta på stereotypa bilder av sorg och kondoleanser. Folk skriver till mig varje dag: ”Äntligen, så är det!”. Jag gör något väldigt orealistiskt, bjuder in en enorm kråka till någons hem, haha, men på samma gång verkar jag ha gjort något väldigt realistiskt. Sorgen gör hjärnan kaotisk, otrevlig, illaluktande och skapar stora hål där språket inte fungerar och inget i vardagen flyter på. Läsare har sagt att det är sannare än i många andra böcker.

En stor fråga i vår sekulära tid, påpekar Max Porter, är hur vi sörjer när en majoritet inte går i kyrkan.

– Kråkan tittar på de där pojkarna och säger att folk kommer erbjuda dem många saker och att en av dem är Gud. Hans tips är att de håller sig borta från det. Det kommer inte innebära att de kommer närmare sin mamma.

Max Porter har själv gått på ”en massa” begravningar och insett att han avskytt dem, tyckt att de varit så hycklande.

Annons
Annons

– Att sitta där uppklädd i kostym, och lyssna på det där som man inte ens tror på... Vilket olustigt sätt att ta farväl av något så komplext som den där människan! Det var ett skäl till att jag ville skriva boken.

En av alla scener som visar hur sörjande kan bete sig är när bröderna stänker och spottar på badrumsspegeln i flera års tid, för det ogillade mamman. När de gör det känner de att de har kontakt med henne.

– Jag kan fortfarande tänka sådär, att någon ser mig, att pappa ser mig. Det är som att om man tänker på eller är tillräckligt ledsen för något eller har något slags ritualer får man en belöning till sist, som att någon överlever eller återvänder.

Och sorg handlar om att inse att någon inte kommer tillbaka?

– Ja, och att acceptera att mitt i det där att personen inte kommer tillbaka kan det finnas glädje.

Max Porter nämner, med små leenden, sina egna tre små barn flera gånger under vårt samtal. När man läser ”Sorgen bär fjäderdräkt” kan man ana att det spelade roll att han ganska nyligen hade blivit förälder när han skrev boken.

– Jag ville skriva om föräldraskap och om att hemmet än i dag är kvinnans domän. I boken förstår man att pappan och pojkarna inte är så bra på något i hushållet och därför saknar pojkarna mamman extra mycket varje dag. Jag har själv formats mer av kvinnor i mitt liv, jag ville fundera på vad som händer om en kvinna försvinner.

Jag antar att din pappas död har format ditt liv?

– Absolut. Det gör att jag mer försöker hålla i det där magiska ögonblicket, att barnen är små, friska och glada, att inget annat betyder något. Det är sådant pappan tänker på i boken också.

– Fast på ett sätt vet jag inte varför det formade mig så. Alla dör ju. För jag hoppas att jag lyckas visa att det som händer dem är det viktigaste, värt att analysera och göra en hel symfoni om, samtidigt som det är något fullkomligt banalt. Det är en del av livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons