Annons

Han säger högt i bussen: ”Är ni en man eller en kvinna?”

Författaren Fredrik Ekelund kom i 60-årsåldern ut som transperson.
Författaren Fredrik Ekelund kom i 60-årsåldern ut som transperson. Foto: Anders Wiklund/TT

Trakasserierna mot transpersonen Julia Boyer i Paris får Fredrik Ekelund/Marisol M att minnas sin första nervösa promenad som transvestit genom stadens gator.

Under strecket
Publicerad

Julia Boyer i domstolen i Paris.

Foto: Samuel Boivin/TT Bild 1 av 1

Söndagen den 31 mars klev transpersonen Julia Boyer upp ur metron på Place de la République i Paris. Hon hamnade direkt i en grupp med unga fransmän av mestadels algeriskt ursprung som var där för att demonstrera mot president Bouteflika.

I samma ögonblick som hon steg ut på torget började ett gäng trakassera henne. Hon svarade och när en ung man attackerade henne, slog hon tillbaka. Sekvensen filmades och spreds på nätet.

Plötsligt gick hon från privatpersonen Julia Boyer till offentlig person. Ty hon backade inte in i skammen som offer utan ställde upp på intervjuer i tv och tidningar. Och så har det fortsatt: Julia Boyer har blivit ansiktet utåt för kampen mot transfobi i Frankrike i en tid när fysiska och verbala attacker mot hbtq-personer ökar (enligt en i dagarna publicerad undersökning ägde 231 sådana attacker rum förra året, en ökning med 66 procent från året innan).

Efter en stund rann dock nervositeten av mig och med ett antal rosor i hand gick jag till de ställen där radikala islamister slog till den 13 november 2015.

Annons
Annons

Julia Boyer i domstolen i Paris.

Foto: Samuel Boivin/TT Bild 1 av 1

Onsdagen den 22 maj föll domen mot en av de mest aktiva männen i trakasserierna av Julia Boyer, en tjugotreåring uppvuxen i Casablanca men som bor i Paris sedan 2017. En liten seger, trots allt, för kampen mot transfobin.

Julia Boyer i domstolen i Paris.
Julia Boyer i domstolen i Paris. Foto: Samuel Boivin/TT

När jag läser om Julia Boyer tänker jag på min första promenad som transvestit i Paris och hur jag då skrev ett nytt kapitel i mitt liv – med min egen kropp. Nervositeten på mitt rum. Tiden det tog att sminka mig. Whiskyn jag drack innan jag vågade kliva ut på gatan, i kvarter nära just Place de la République.

Efter en stund rann dock nervositeten av mig och med ett antal rosor i hand gick jag till de ställen där radikala islamister slog till den 13 november 2015; för att hedra offren och för att visa mitt stöd för de barägare som fortsätter att driva ställen som Le Carillon (5 döda), där jag satt och läste Simenon några månader före attacken, och le Petit Cambodge (10 döda). Vid Bataclan (89 döda) höll jag en tyst minut. Samma utanför Charlie Hebdos redaktion (11 döda i januari samma år) några kvarter därifrån.

Och plötsligt kände jag mig bara stark, ty när nervositeten och skammen vittrar sönder kan ju ingen komma åt en, då blir stoltheten ett mänskligt pansar som hånet studsar mot. Något som sociologen Didier Eribon fångar fint i sin självbiografiska ”Tillbaka till Reims”: ”Jag skulle, inspirerad av Genets metaforiska och blommiga prosa, kunna skriva att det kommer ett ögonblick när man förvandlar spottloskorna till rosor, de verbala attackerna till blomstergirlanger, till strålar av ljus. Ja, ett ögonblick när skammen förvandlas till stolthet …”

Annons
Annons

Att promenera eller åka buss i Paris som trans innebär alltid att jag stålsätter mig innan; det är lite som att kasta sig ut från tians avsats och inte riktigt veta vad som ska inträffa. En eftermiddag när jag kliver ut som Marisol från Les Récollets, ett ombyggt gammalt kloster där jag bor vid Gare de l’Est, möts jag direkt av glåpord från en, som det verkar, lätt alkoholiserad fransman i fyrtioårsåldern. Giftpilen träffar mig mitt i hjärtat och det tar en dryg timme innan jag kommer över det.

Efter en stund säger han, högt, så att många i bussen hör det: ”Är ni en man eller en kvinna?”

Någon dag senare, i 38:ans buss, på väg till Quartier Latin, sätter jag mig längst bak. En hållplats senare går en man i läckra solglasögon och med en tjock bok under armen på bussen. Han slår sig ned på sätet bredvid mig och säger ”Bonjour”, nästan lite flörtigt, vilket jag besvarar med ett vänligt ”Bonjour”. När han hör min mörka röst blir han tyst. Som om han inte tror sina öron.

Efter en stund säger han, högt, så att många i bussen hör det: ”Är ni en man eller en kvinna?” Jag blir perplex över hans fräcka, direkta tilltal men samlar mig fort och svarar: ”Jag är både och. Jag är transvestit.” Jag blir nästan upprymd när jag hör min röst eka i bussen: ”Je suis les deux, je suis un travesti, monsieur” och över att jag vågar ta honom så, rätt upp och ner bara, med mina ord.

Tystnad igen från hans sida. Så reser han sig upp och tittar förbryllat på mig innan han säger: ”Det är inte så att jag avskyr er, men …” Sedan går han och ställer sig mitt i bussen i stället. Och jag? Den här gången blir jag inte ledsen. Inte alls. Giftpilen gick inte in. Min transdagsform var för bra, helt enkelt. Något jag firar en stund senare med en kir – och en aperol! – på målet för utflykten, Café de Flore där Sartres och de Beauvoirs andar vakar över mig.

Fredrik Ekelund/Marisol M

Fredrik Ekelund är författare. Han kom ut som transperson förra året i samband med den självbiografiska romanen "Q".

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons