Annons

Madonna”Jag läser Villius roman och känner mig lite smutsig”

Sara Villius (född 1976) debuterade 2002 med kortromanen ”Nej, det är en snöklump”.
Sara Villius (född 1976) debuterade 2002 med kortromanen ”Nej, det är en snöklump”. Foto: Irmelie Krekin

En småbarnsmammas sexuella frustration är ämnet för Sara Villius första roman på tio år. Inledningsvis blir jag generad, men efterhand öppnar läsningen upp för en intressant friktion.

Under strecket
Publicerad

”Madonna” är Sara Villius femte roman. Hon har tidigare gett ut ”Battle” (2003), ”Sex” (2008) och barnböckerna ”Natten” (2017) och”Om Orm” (2018).

Bild 1 av 1

Madonna

Författare
Sara Villius
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

220 s

Jag läser Sara Villius roman ”Madonna” och känner mig sedan lite smutsig. Som om jag rotat bland någons använda underkläder. Eller som om det var jag som lämnat smutsiga trosor efter mig, på helt fel plats där alla kan se och alla förstår att det är mina.

Det är precis där, i de undangömda undre regionerna, som Villius vill placera sin läsare, tänker jag. Läser baksidestextens formulering om att det är ”en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, madonna och kropp”. Det låter mycket mer välstädat än vad texten som sedan vecklar ut sig visar sig vara. Mer som ännu en smart, intellektuell feministisk undersökning i linje med amerikanska essäister som Maggie Nelson, än som den pinsamma intimitet som Sara Villius bygger upp mellan romanjaget och läsaren.

Det är hennes första roman på tio år och även förra gången, med ”Sex” om en elvaårig flicka och en medelålders man på högst tveksam solsemester, knuffade hon sig utanför det definierbart anständiga eller omoraliska med samma sorts sparsmakade prosa som i ”Madonna”.

Annons
Annons

Denna handlar om en halvgammal författare och småbarnsmamma som alltsedan sedan studietiden närt en sexuell besatthet för sin betydligt äldre lärare (och som gottar sig lite åt det klyschiga i upplägget). Där finns också en äkta man, en villa i något stillsamt medelklassområde som det verkar, och tre gossebarn. Det tredje på väg just som ”jag” inleder en affär med den där mannen som hon åtrått så länge. Det handlar också om att hålla andan inför en författarbana som inte glider så lätt som en hade kunnat hoppas, om att dra sitt strå till stacken genom extrajobb och vikariat och att kämpa mot den starka tyngdkraft som sängen utövar. Allra mest handlar det om det, om att slåss mot ångesten med alla upptänkliga medel och det allra bästa medlet för just detta jag är sex. Så hon har sex, fantiserar om sex och minns när hon haft sex.

Sara Villius skriver i korta koncisa kapitel, ibland bara ett stycke långt, i ett konstaterande av läget.

Men det är inte sexet som gör att Sara Villius roman känns lite svettigt för nära. Istället är det något med det ofärdiga och liksom futtiga i jagets flyktförsök och hur de skildras som skapar obehag. Där i ligger också skärpan, just det där ”skoningslösa” som baksidestexten talar om. Det modiga i att inte dra de smarta analyserna kring den trånga madonnadräkt som moderskapet syr in kvinnokroppen i utan istället, utan försonande filter, skriva fram en småbarnsmorsas gränslösa självupptagenhet och lika gränslösa kåthet. En klibbig och riktningslös kåthet som är än mer tabubelagd eftersom den inte ens åstadkommer ett lyckat uppror åt jaget."

Annons
Annons

”Madonna” är Sara Villius femte roman. Hon har tidigare gett ut ”Battle” (2003), ”Sex” (2008) och barnböckerna ”Natten” (2017) och”Om Orm” (2018).

Bild 1 av 1
”Madonna” är Sara Villius femte roman. Hon har tidigare gett ut  ”Battle” (2003), ”Sex” (2008) och barnböckerna ”Natten” (2017) och”Om Orm” (2018).
”Madonna” är Sara Villius femte roman. Hon har tidigare gett ut ”Battle” (2003), ”Sex” (2008) och barnböckerna ”Natten” (2017) och”Om Orm” (2018).

”Madonna” har Edward Munchs litografi med samma titel på omslaget, med sina associationer till smutsig kvinnlig sexualitet och dödade foster, och Villius kan förstås sin Freud. Men den placerar sin berättelse i geggamojan före insikten. Sara Villius skriver i korta koncisa kapitel, ibland bara ett stycke långt, i ett konstaterande av läget. Som om saker bara hände jaget medan hon betraktar sin omgivning med en ständig cynisk trötthet, så tjurig att den liknar förtvivlan. Sexet ett försök att förankra sig, liksom skrivandet.

Bortom nuets pågående domning finns ett barndomstrauma. En pappa som misshandlat, som dömts och som hon förlorat kontakten med, men långsamt närmar sig igen.

Så pågår någonstans under det blinda famlandet, krafsandet efter något att hålla sig i, ändå en sorts process, en rörelse mot en plats där det går att vara stilla.

Vid en andra läsning blir jag mindre generad, mer fångad av det ruffa i berättandet.

På samma sätt växer sig Sara Villius liksom ofärdiga gestaltning av denna ofärdighet till sig. Vid en andra läsning blir jag mindre generad, mer fångad av det ruffa i berättandet. Kan se hur den blir en råhet som speglar vreden och desperation inifrån madonnakostymen, även om jag fortsatt saknar några sammanlänkande tråckeltrådar. Som de mellan barnen och mammaförtvivlan, hur ser de ut, utöver detta att en mammas omoral är den värsta av allas? Det finns många oavslutade ansatser i ”Madonna” att gnugga sin förväntan mot utan att bli riktigt tillfredsställd, men just där i friktionen finns också dess särart.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons