Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Jag läste Anne på Grönkulla – fann Walt Whitman

Mer lika än vad man kan tro.
Mer lika än vad man kan tro. Foto: Mary Evans / IBL
Under strecket
Publicerad

Man blir aldrig för gammal för att upptäcka barn- och ungdomsböcker. Det besannades för min del helt nyligen. Jag läste en bok jag fick i min hand när jag var elva år – men aldrig läste då. Så här gick det till. Jag bodde över hos min bästa vän och var lite olycklig, kunde inte sova – kanske bara för att jag var borta hemifrån, jag minns inte riktigt. Men vad jag minns var att min väns mamma Gunnel gav mig en bok att läsa, en som hade tröstat henne som barn. Boken var ”Anne på Grönkulla” av kanadensiskan Lucy Maud Montgomery. Jag läste inte Gunnels bok utan somnade med den på nattduksbordet.

Men nu, ett halvt sekel sedan hon lånade mig den och ett sekel sedan hon själv läste den, ville jag ta reda på vad det var för slags bok jag hade lagt ifrån mig. Den är en ofta omtalad klassiker, skriven 1908, men var den så bra som många säger? Först visade den sig vara rätt svår att få tag i, fast hos Aspingtons på Värtavägen, ett litet men välförsett antikvariat, hittade jag ett exemplar. På frampärmen en fräknig och rödhårig Anne med stor brun hatt mot gul bakgrund – just den bild jag mindes från när jag var elva.

Annons
Annons

Det blev en utomordentlig läsupplevelse, ja, en page turner. Och jag hittade en oväntad förbindelse med poesihistorien. För Anne är inte bara Anne utan hon är också någon annan liksom inkarnerad. Denna andre är den amerikanske poeten Walt Whitman.

Annes obändiga fantasi, hennes framvällande ström av ord i extatiska perioder, hennes bejakelse av nuet och entusiasm över att leva just den här dagen, hennes ständiga kretsande kring det egna jaget utan att hon för den skull är ointresserad av andra, tvärtom – genom att säga jag fängslar den karismatiska Anne människorna i sin omgivning och slår dem med häpnad: allt detta är Whitmandrag, som vi möter honom i hans dikter i ”Leaves of grass”, särskilt i den långa ”Song of myself”. Walt och Anne är inte bara jag-sägare, de är vitalister och naturdyrkare, de tror Människan om gott, de förstorar oupphörligt både verkligheten och sig själva med hjälp av språket. Båda har de det direkta tilltalets gåva, de är ett slags Varats glädjefyllda predikanter.

De är som om de vore födda ur sig själva. I ”Anne på Grönkulla” är det både oförklarat och oförklarligt hur Anne kan ha sin fenomenala livsgnista och sitt enorma ordförråd efter att ha blivit föräldralös tidigt och vuxit upp hos fattiga och likgiltiga fosterfamiljer. I ”Anne på Grönkulla”, den första boken om henne och den bästa (det finns flera) kommer hon så rätt, hon hamnar hos människor som tycker om henne och förstår hennes egenart. Men det är hon själv som får de nya fosterföräldrarna Matthew och Marilla att älska henne; hon är sin egen lyckas smed, med viss hjälp av tursamma omständigheter. Anne är en fantastisk bekantskap. Läs om henne, om du inte redan gjort det, på svenska eller på engelska, ”Anne of Green Gables”!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons