Annons
Krönika

Karin Thunberg:Jag lät datorn stå på, såg hur tårar och minnen flödade

Jag skräms av nätet. Av all tid vi lägger på att vara uppkopplade, av hatet och illviljan som finns där ute. Men låt oss minnas att där finns kärlek också...

Under strecket
Publicerad

Det var mannen i flygplanet som fick mig att ta beslutet. Nu, äntligen, skulle jag skriva om det här. Ösa ur mig lite ilska men också vädra min oro. Han var så arg först, mannen. Något hade hänt, så mycket var uppenbart, och med ojämna mellanrum halvhävde han sig ut i gången, sträckte mobiltelefonen framför sig som en ficklampa i becksvarta natten.

Det var nätet han letade efter, förstod jag snart. Några hade lyckats komma ut via flygbolagets wifi, han hade det inte. Därför var han i nöd. När planet äntligen landade kastade vi oss alla över våra mobiler – som hungrande rovdjur – för att se vad som hänt medan vi varit avstängda, bortkopplade.

Det var som om vi alla hållit andan, nu kunde livet fortsätta.

De har blivit vår snuttefilt - men i stället för att trösta gör de oss bara ännu mer stressade

Jag vet att ämnet börjar bli slitet, utnött. Så många verkar våndas över all idiottid de lägger på sina smarttelefoner, samtidigt som de klickar vidare med allt svettigare fingertoppar.

Som gammal rökare kan jag jämföra suget med tvånget som fanns i nu-måste-jag-bara-ha-en-cigarett-annars-dör-jag-övertygelsen. Samma gäller det tvångsmässiga behovet av att kontrollera sociala flöden, mejl och sms. De har blivit vår snuttefilt - men i stället för att trösta gör de oss bara ännu mer stressade. Knäcker självkänslan hos unga tjejer som jämför sig med varandra. Hackar sönder vår förmåga till koncentration. I värsta fall blir vi inte bara avtrubbade, känslostörda. Kan någon garantera att vi som idoga mobilkramare inte blir rent dumma i huvudet?

Annons
Annons

Så kom jag hem och efter bara några dagar dog en nära vän, SvD-fotografen Dan Hansson. Under veckorna jag varit borta hade vi kontakt, mest via nätet. Det var också genom Facebook jag kunde se hur han mådde. Vissa dagar var han inne ofta och jag satt hundratals mil bort och gladde mig. Andra dagar alldeles tyst. Det kändes som jag tassade efter honom i cyberrymden utan att störa.

Eftermiddagen när han var död skrev jag några rader på min egen Facebooksida, den jag nästan aldrig använder. Jag satt ensam i en soffa, tom och lamslagen. När vänner dör försvinner inte bara de själva, som personer. Med sig tar de allt man hade tillsammans. Det gör så ont att vara ensam med minnen som ingen delar.

Men vänta ... efter bara några sekunder kom en första reaktion. Från mannen som en gång känt Dan och nu ville veta mer och några minuter senare ... Namn fogades till namn; det blev en eftermiddag när så många av oss vänner och kolleger enades i sorg och saknad. Alla hade inte rymts i mitt vardagsrum men de fanns på nätet, jag lät datorn stå på, såg hur tårar och minnen flödade. Som om allas våra ensamma sorger kunde flätas ihop till något som ändå värmde för stunden.

Jag är fortfarande övertygad om att vi behöver ta mobilpauser, för några timmar eller dagar. Sömnexperter brukar råda att man inte ska kolla mejl innan man går och lägger sig. Jag har alltid tänkt att det verkar vettigt. Men det kan också vara just då vi behöver känna att vi inte är ensamma. Förvisso finns det hat, troll och illvilja där ute. Men låt oss minnas att det också finns kärlek online. Och snälla, skicka nu inte omedelbart ett mejl att jag har fel ... Förmodligen kommer jag att kolla om fem minuter, trots att jag lovat mig själv mejlfrid åtminstone lördagar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons