Annons

”Bästa sättet att minnas är att glömma mycket”

Författaren Klas Östergren minns rivningen av Primuskvarteret på 1960-talet: ”Spännande, otäckt och sorgligt”.

Läs nedan andra kulturpersonligheters minnen: Therese Bohman, Karin Broos, Tomas Bannerhed, David Lagercrantz, Annika Lantz, Tove Folkesson och Theodor Kallifatides delar med sig av sina minnen. Med ”Jag minns” ber vi er läsare att berätta era minnen och tillsammans med SvD Kultur skriva historia.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 1

1 / 9

Foto: Malin Hoelstad

Jag minns när hela Primuskvarteret på Lilla Essingen var tomt och färdigt att rivas för att ge plats åt den stora motorleden. Man kunde stå på en bergknalle och kasta sten på fönsterrutor som krossades. Man hade känt en del människor som bott där och man visste att man aldrig mer skulle se dem. Ljudet av krossat glas hördes över hela staden då.

Berätta lite om detta minne!

– Jag vet inte exakta årtalet, det bör ha varit någon gång runt 1962. De där utrymda husen var förbjudet område för småungar och det var förstås oemotståndligt att gå dit och rota. Spännande, otäckt och sorgligt.

Flera av dina böcker har självbiografiska drag och Gentlemen utspelas i lägenheten där du själv bodde som ung – hur har du använt dig av egna minnen i ditt skrivande?

– De flesta tankar som man försöker att formulera har andra redan tänkt, så minnena är väl i stort sett det enda material man har att arbeta med som man kan kalla sitt eget. Att de alltid är detsamma som sanning ska man dock inte inbilla sig. De förändras, precis som allt annat i världen och är lika obeständiga som det så kallade nuet.

Hur gör du för att minnas?

– Det bästa sättet att minnas mycket är att glömma mycket. Det vill säga allt som står i vägen och skymmer. 

– Man kan bara skriva om det förflutna, men man kan alltid feldatera saker och ting och påstå att det man skriver om kommer att hända. Minnena infinner sig bara man sätter igång. Ett sammanhang uppstår. Minnen trivs i sällskap, som en del människor.

Dela minnet och läs andras minnensvd.seHär kan du lämna ditt bidrag till "Jag minns"svd.se
Annons
Annons
Foto: Malin Hoelstad, Jonas Ekströmer / TT Bild 1 av 1

2 / 9

Karin Broos: "Kärlek kräver arbete och självinsikt"

Hon minns boken ”Kärlekens konst” och hur den förändrade hennes syn på kärlek. Men konstnären Karin Broos vill inte återuppleva 1960-talet.

Foto: Malin Hoelstad, Jonas Ekströmer / TT

"Jag minns hur Erich Fromms bok "Kärlekens konst" slog ner som en bomb. Min hela föreställningsvärld om kärlek förändrades och boken blev nästan som en bibel."

På vilket sätt förändrades din syn på kärlek?

– Jag var 17 år och hade en väldigt romantisk och enkel bild av kärlek. I mitt huvud handlade det bara om att "den rätte" skulle dyka upp och då skulle allt bli bra, kärleken skulle övervinna allt. När jag hade läst ”Kärlekens konst” förstod jag att det inte var så enkelt. Att kärlek inte går av sig själv efter den första förälskelsefasen. Att det är ett arbete, som också kräver en hel del självinsikt och också förmågan att tycka om sig själv.

Du valde att bidra med minnen från 1960-talet?

– Det hände så otroligt mycket då, på så många områden. Dessutom var det hela min tonårsperiod med alla starka känslor. Det är nog det decennie som har präglat mig mest. Bara all musik som kom då och som jag fortfarande lyssnar på – Dylan, Cohen, upptäckten av poesi , litteratur och konst. Men jag längtar inte tillbaka till 60-talet och skulle inte vilja återuppleva det.

Varför inte?

60-talet var en fantastisk tid – tron på framtiden, en slags hoppfullhet. Då hade man aldrig kunnat ana att världen skulle se ut som nu, att man aldrig lär sig av historien. Att jag inte vill återuppleva 60-talet är dock mer av personliga skäl. Men det är nog egentligen ingen tid som jag skulle vilja återuppleva.

Dela minnet och läs andras minnensvd.se
Annons
Annons
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

3 / 9

Sofia Jannok: Jojken är ett sätt att minnas

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Jag minns första gången vi hade ett katastrofår med renbetet. Det var 1994, jag var tolv år och regnet gjorde att snötäcket blev ett ogenomträngligt islager. De vuxna sa att vi var tvungna att hägna in alla djur och stödutfodra hela renhjorden så de inte skulle svälta ihjäl. Det var första gången jag såg klimatförändringarna på så nära håll.

Sofia Jannok är känd för sin experimentella popmusik med inslag av jojk, men också som aktivist för samernas rättigheter. För ”Jag minns” berättar hon om en stor händelse och hur den upplevdes genom ett barns ögon – ett katastrofår med renbetet.

– Som barn lekte man på som vanligt. ”Ja, men gud vad kul att vi har renarna så här nära! Nu får vi ser dem varje dag”. Renarna ägs ju av människor men är fortfarande vilda djur ute i det fria. Men nu hade vid dem inhägnade och fick gå ut och mata dem på morgonen och kvällen. Det var en ny erfarenhet för alla tror jag, både vuxna och barn.

Som vuxen har hon förstått vidden av katastrofen: djuren är själva anledningen till att renägarna finns, lever och verkar på de områden de gör. Hon berättar också att varje år numera är ett katastrofår för någon renägare eller sameby. Och renskötseln, fisket, jakten – allt det som varit samernas liv i hundratals år, är lika viktiga i dag. För en artist som Sofia Jannok, som också är renägare, betyder det att det förflutna och minnena är i hög grad levande.

– Det förflutna som påverkar min samtid och min framtid är mycket närvarande. Jag slår inte pannan blodig för gångna händelser, men många situationer som vi står inför i dag har sitt ursprung i historien.

Sofia Jannok är uppväxt med en stor respekt för äldre. Hon berättar att minnena av tidigare generationer alltid finns där och de upptrampade stigarna är fysiska tecken på förfädernas närvaro.

– Jojken är faktiskt ett sätt att berätta och minnas. Jag tror att jag är så starkt förknippad med de här markerna för att berättelserna finns och för jag har fått lära mig om allt som skett och sker här. Och att vi gör samma sak som generationerna innan oss har gjort, och samtidigt skapar nya minnen.

Finns det också praktiska skäl att minnas?

– Ja, minnena finns också för lärdom. Renarna är på olika beten olika perioder av året och det finns ingen manual för det. Vi har inga kungsleder eller turistskyltar som kan visa oss vägen utan är beroende av den mångtusenåriga kunskap vi har nedärvd. Och det gör att minnena är så mycket mer än minnen.

Dela minnet och läs andras minnensvd.se
Annons
Annons

Tomas Bannerheds skönlitterära debut "Korparna" fick Augustpriset 2011.

Foto: Malin Hoelstad, Björn Larsson Ask Bild 1 av 1

4 / 9

Tomas Bannerhed: "Något gungade till i mig"

Författaren Tomas Bannerhed minns sitt första möte med döden.

Tomas Bannerheds skönlitterära debut "Korparna" fick Augustpriset 2011.
Tomas Bannerheds skönlitterära debut "Korparna" fick Augustpriset 2011. Foto: Malin Hoelstad, Björn Larsson Ask

”Jag minns kistan och graven, den lilla barnkistan och det djupa hålet i jorden. ”Han var inte äldre än du”, sa dödgrävaren som i förbigående där han stod med sin spade.

Det där som gungade till i en. Att inget någonsin mer skulle bli sig likt.”

Du minns att något ”gungade till” i dig. Vad var det du upplevde?

– Det fullkomligt ofattbara att jag också ska dö och bli nergrävd i jorden. De första åren i livet förstår man ju inte det, eller åtminstone inte vad det innebär.

Hur gammal var du?

– Fem tror jag.

Detta minne är ett stort känslomässigt ögonblick, är det sådant du minns bäst?

– Jag kan minnas även helt triviala saker väldigt tydligt, men det känslomässiga stannar kvar på ett annat sätt, gör sig liksom påmint av och till genom åren och blir till slut en del av den egna självbilden, en sorts ledtrådar i det här eviga sökandet efter vem man är och varför.

– Ibland tänker jag att jag nog känner lite för mycket i största allmänhet, även i ganska vardagliga situationer, vilket inte alltid är någon fördel. Vad det beror på vet jag inte, antagligen är det medfött, jag har alltid gått och ältat saker som andra bara skakar av sig. Men för författeriet kan det säkert vara en tillgång.

Hur använder du dig av minnen i ditt skrivande?

– Minnena är oerhört fruktbara, närmast nödvändiga, särskilt eftersom jag inte har någon fantasi. Däremot är jag inte så intresserad av att försöka återge minnena "korrekt". De fungerar mer som katalysatorer, ger mig uppslag och ingångar som jag sedan kan utveckla. Dessutom tror jag inte att minnena är riktigt så tillförlitliga som man möjligen skulle vilja. Jag inbillar mig att de omformas gradvis livet igenom för att bättre passa in i den egna livsberättelsen. Att man så att säga minns hur något måste ha varit snarare än hur det verkligen var.

Dela minnet och läs andras minnensvd.se
Annons
Annons

Therese Bohman är aktuell med romanen "Aftonland".

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

5 / 9

Therese Bohman: "Det kändes som att gå i analys hos mig själv"

Hamburgertelefoner, ”Dirty Dancing” och Pringleschips. Författaren Therese Bohman minns 1980-talet.

Therese Bohman är aktuell med romanen "Aftonland".
Therese Bohman är aktuell med romanen "Aftonland". Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Jag minns det som i fotoalbumen: att det var sjuttiotal långt in på åttiotalet -och att fotona plötsligt blev annorlunda sedan, att det grumliga bruna försvann och blev skarpt, blixtbelyst, att tiden började gå snabbare: plast, pasteller, hamburgertelefoner, moviebox, ”Can’t buy me love”, ”Dirty Dancing”, Pringleschips (hur gör de dem egentligen?).”

Berätta lite om detta minne!

– Allra mest handlar detta minne rent konkret om foton. Jag satt och tittade i fotoalbum hemma hos mina föräldrar i somras och det slog mig att det blev en så stor skillnad på bilderna någon gång en bit in på 1980-talet, de gick från det där grumliga bruna till en helt annan färgskala, som dessutom hängde ihop med att modet förändrades från brunmurrigt till pastellfärgat. Jag fick liksom känslan av att ha fötts i ett väldigt gammalt Sverige, och sedan blev det snabbt modernt samtidigt som jag började förstå mer av världen.

Hur var det att minnas 1980-talet i korta fragment?

– Lite fascinerande, eftersom jag valde det som först dök upp i huvudet på mig när jag skulle skriva texterna, och insåg vilket starkt minne det till exempel var att sitta på en kudde på golvet på kyrkans barntimmar och klistra in en bild på Jesus i en liten bok. Det kändes lite som att gå i analys hos mig själv.

Vilken typ av minnen stannar kvar hos dig?

– Det är nog olika, men just händelser är ofta svaga i mitt minne på ett sätt som ger det förflutna helt förvridna proportioner: sådant som verkligen var viktigt i tillvaron kan vara betydligt svagare i minnet än till exempel doften av ett gosedjur av fårskinn eller den tecknade segelbåten på en tablettask.

Annons
Annons

Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT Bild 1 av 1

6 / 9

Theodor Kallifatides: ”Jag minns den avrättades blick”

Alla författarskap bygger på minnen, säger Theodor Kallifatides och blickar tillbaka på barndomens och krigets Grekland.

Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by.
Theodor Kallifatides var bara tre år när tyskarna kom till hans by. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

”Jag minns fast jag har försökt glömma. Det var 1941. Jag vill inte skuldbelägga ett helt folk. Men det var inte italienarna eller ryssarna som kom. Det var tyskarna. Livet förändrades för alltid. Jag glömmer inte de hängdas kroppar på kastanjeträdet. Svälten. Speglarna i hemmen täckta med svart tyg . Man sörjde. De stängda fönstren. De tysta gråten.”

Theodor Kallifatides författarskap genomsyras av minnen. Inte minst romantrilogin ”Bönder och herrar”, ”Plogen och svärdet” och ”Den grymma freden”, som handlar om krigets Grekland, där han delvis använder sina egna erfarenheter men låter dem upplevas av en fiktiv pojke. Vissa minnen måste filtreras genom en annan person; de gör helt enkelt för ont. Tre år gammal var han när tyskarna kom till den grekiska byn Molai. Hur mycket kan ett så litet barn minnas?

– Enstaka detaljer fastnar i en treårings huvud. Men den dagen minns jag egentligen mer som en atmosfär än som konkreta händelser. Hur hela byn stod på tå när tyskarna kom. Det är en känsla som jag har i min kropp. Jag kan inte säga att jag minns, men jag kan säga att det känns som att jag minns.

Och vissa upplevelser går det inte att bli kvitt även om man försöker. Theodor Kallifatides minns särskilt en offentlig avrättning, arrangerad för att statuera exempel.

– Det var den första händelsen i mitt liv som jag kommenterade skriftligt. Jag minns dels den avrättades blick som mötte min, dels att jag samtidigt höll min mamma i handen. Och dessa båda saker blev för mig ett slags förbund, att så länge jag minns dem så ska jag skriva. När mamma gick bort trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta med skrivandet, men det visade sig att det räckte med minnet av henne.

Att glömma går inte. Men genom att skriva om sina hågkomster kan han avbörda sig dem, lära sig att leva med dem. Minnena är essentiella för skrivandet, säger Theodor Kallifatides.

– När Philip Roth för ett par år sedan bestämde sig för att sluta skriva var argumentet att hans minne inte längre fungerade. För man arbetar med sina minnen, man skriver på grund av dem och genom dem. Författarskap utan minne är näst intill omöjligt.

Annons
Annons

Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen.

Foto: Claudio Bresciani / TT Bild 1 av 1

7 / 9

Annika Lantz: "1980-talet passade mig"

Annika Lantz minns axelvaddarna, luggarna och hur onani aldrig blev en ensamhandling eftersom hon trodde att ryssarna kunde se genom väggar.

Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen.
Tre ackord av Olivia Newton-John så är Annika Lantz 16 år igen. Foto: Claudio Bresciani / TT

Jag minns dambindorna som var så stora att om du hade trillat i havet med en mellan benen hade du sjunkit när den började ta in vatten.

Jag minns axelvaddarna som var så stora att du hade kunnat använda dom som dambindor om det knep. Och vice versa.

Jag minns att sexuella trakasserier kallades ”kärlek börjar med bråk”.

Jag minns att jag trodde att ryssarna kunde se genom väggar och hur onani därför aldrig riktigt blev en ensamhandling.

Hur var det att minnas 1980-talet i några korta fragment?

– 80-talet är för mig korta fragment. Eller snarare kanske jag borde beskriva det som att det finns vissa saker som så tydligt står ut. Vissa bokstavligt, som axelvaddarna, luggarna, luckan till grannens videobandspelare. Det var så att säga ett årtionde som inte skämdes för sig och det passade min personlighet väldigt bra. Dessutom var jag ung och hade alla drömmar oprövade och ett decennium där allt fortfarande är möjligt glömmer en inte så lätt.

Vad brukar du minnas – händelser, detaljer eller andra sinnesupplevelser?

– Lukter och dofter är absolut mina starkaste minneskatalysatorer. Luktsudd, nylagda heltäckningsmattor, jenka-tuggummi. Händelser är mer svävande, förmodligen för att dom sällan har en tydlig början eller slut, händelser vandrar liksom in och ut ur tiden och köttet på ett sätt som jag alltid har haft svårt att sätta datum på. Musik är bra minneshjälpare också. Tre ackord av Alan Parsons Project eller Olivia Newton John – och jag är sexton igen!

Du är aktuell med självbiografiska boken ”Vad ska en flicka göra?” Hur använder du dig av minnen i ditt skrivande?

– Ofta är det nog så att jag börjar i ett starkt minne och sedan hjälper orden mig vidare tillbaka i tiden. När det ena beskrivs tar det andra vid, så att säga. Sedan ringer jag mamma och pappa ibland. Deras bilder väver jag sedan ihop med mina, och eftersom vi förmodligen alla minns mer eller mindre rätt och fel så tänker jag att hopvävda gamla minnen också blir som nya erfarenheter. Det gillar jag. Naturligtvis ringer jag också min kompis Tina, som har ett vansinnigt bra minne. Framförallt för väder, men genom vädret kan man ju också komma på vad man gjorde just den sommaren till exempel.

Kan du berätta lite om minnet ”Jag minns att jag trodde att ryssarna kunde se genom väggar och hur onani därför aldrig riktigt blev en ensamhandling.”

– Men tänk dig det, att precis när du har hittat din klitoris så beskriver vuxenvärlden en verklighet där du är ständigt övervakad av en stormakt med obegränsad tillgång till science fiction-teknik och storhetsvansinne! Men vad jag minns var det aldrig någon kamp mellan njutningslusta och integritet för min del – jag blev narcissist i stället.

Annons
Annons

Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012.

Foto: Anne-Mari Folkesson Bild 1 av 1

8 / 9

Tove Folkesson: "Ingen frågade var de kom ifrån"

Författaren Tove Folkesson minns 1990-talet och de nya eleverna som kom till klassen under Balkankriget.

Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012.
Tove Folkesson romandebuterade med "Kalmars jägarinnor" 2012. Foto: Anne-Mari Folkesson

"Jag minns åttan och Balkankriget som gjorde att vi blev fler i klassen. De nya eleverna kunde inte prata med oss, och ingen hjälpte dem, vad jag minns. De satt tysta längst bak och försökte lyssna. Vi höll på med skotten i Sarajevo, men ingen frågade var de nya klasskompisarna kom ifrån, vad de hade varit med om."

Ditt minne säger något om att vi minns de personliga erfarenheterna också kring stora världshändelser. Hur tänker du kring detta minne, här anas en skamkänsla?

– Skammen är nog en kollektiv skam, för hur okänsligt vi hanterar människor som är i en sårbar situation, hur självtillräckligt och inskränkt det svenska systemet kan vara. Det är ju lika aktuellt idag.

– Jag tror alltså inte att någon lärare ens nämnde kriget på Balkan eller att det var därför vi fick nya klasskompisar, och då var det ändå många andra i klassen som hade erfarenhet av flykt. Det hade kunnat bli en värdefull möjlighet till samtal om både migration och konflikternas världshistoriska bakgrunder. Men skolans värld lät sig inte ruckas. I efterhand när jag läst och hört om vad som hände på Balkan de här åren känner jag verkligen skam över hur vi tog emot de drabbade.

Du bidrog med minnen från 1990-talet. Hur var det att minnas en tidsepok i korta fragment?

– Det var fint. Jag skriver långa romaner till vardags, men jag tycker det var skönt att vara koncis, jag tror jag ska skriva kortare och kortare texter tills jag är nere på fragmentnivån. Då kan jag börja twittra.

Annons
Annons

David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

9 / 9

David Lagercrantz: ”Att minnas är att göra våld på sanningen”

Författaren David Lagercrantz minns avvikelserna i livet. För SvD Kultur berättar han om ett skamfyllt felspel, en julafton som blev förstörd och ett minne som visade sig vara falskt.

David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne.
David Lagercrantz delar med sig av ett pinsamt tonårsminne. Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Jag minns att jag inte ens kunde spela riffet i ’Smoke on the water’ rätt”

När David Lagercrantz höll sitt sommarprat i P1 i år inledde han programmet med ett minne. Det handlade om våren 1996 när hans far Olof Lagercrantz får en stroke. På sjukhuset säger Olof till sin son: ”ingenting av vad du skriver, skriver du med allvar”, ord som leder den då 33-årige David in i djup en depression.

Det inledande minnet handlar dock om en händelse strax innan detta, när den cancersjuka skådespelaren Eva Remaeus, från ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, kommer upp till föräldrarnas hus och sjunger tillsammans med några väninnor. Men, som David Lagercrantz, säger i sitt sommarprat, ”jag såg sedan att hon dog redan 1993. Mitt minne måste förleda mig.”

– Kronologi och att förstå hur livet hänger ihop är väldigt svårt. Jag var helt övertygad om att Eva Remaeus kom upp och sjöng denna vår, och att det inledde en rad olyckliga händelser. Det visar hur vrickat minnet är.

För SvD Kultur har David Lagercantz nu grävt bland minnen längre tillbaka än så, från sin tonårstid på 1970-talet. Ett av hans bidrag till ”Jag minns” är: ”Jag minns att jag inte ens kunde spela riffet i ’Smoke on the water’ rätt”.

– Jag spelade piano någorlunda bra och skulle alltså börja spela gitarr. Jag försökte och försökte och minns att jag tog ut ”Smoke on the water” – men att jag spelade riffet fel! Och det var så fruktansvärt pinsamt för redan då var det ett slitet riff, det första man skulle lära sig efter ”Blinka lilla stjärna”. Men jag spelade fel och blev hånad. Det var höjden av töntighet.

David Lagercrantz kommer ihåg det som ett ögonblick av skam. Och han tror att det är just sådant vi minns, avvikelserna från det normala. Kvar finns de stora middagsbjudningarna, men inte vardagsmåltiderna. Det selektiva minnet kan därför ge oss en falsk bild av exempelvis vår barndom.

– Jag hade många jättefina julaftnar under min uppväxt. Men den jag alltid pratar om är när det kom hem tre poeter som var asfulla och förstörde hela julafton. I någon mån är att minnas att göra våld på sanningen, för du måste välja. Alla typer av minnen är en konstruktion, för livet är inte en berättelse. Men med våra minnen skapar vi berättelsen om oss själva, och det håller vi på med hela livet.

Här kan du ta del av läsarnas och kulturpersonligheternas minnen. svd.se
Annons
Annons
Annons
Annons