Annons
Krönika

Per Wästberg:Jag minns Iris Murdoch i en Volvo vid namn Ingemar Hedenius

Iris Murdoch och hennes make John Bayley.
Iris Murdoch och hennes make John Bayley. Foto: Nina Rangoy/TT

Hon ägde en Volvo vid namn Ingemar Hedenius, granskade fåglar och älskande par med sin kikare, men framför allt var hon en av Englands mest hyllade författare. Per Wästberg minns Iris Murdoch, som skulle ha fyllt 100 i sommar.

Under strecket
Publicerad

Det är 100 år sedan Iris Murdoch föddes, 20 år sedan hon dog. Hon var en av Englands mest hyllade författare, med 20 romaner på svenska. John Bayley, litteraturkritiker i Oxford, skrev en säreget gripande memoar, ”Iris – en sorgesång” (1999), om deras 43 år ihop och hennes långsamma alzheimer.

Fastän två av landets ledande intellektuella babblade de sinsemellan på barnspråk och sökte sig tillbaka till lekar, smuts och kaos. Villan i Oxford var en sopstation, köket rengjordes sällan, diskhon fylld med odiskat, kläderna otvättade, råttorna hemmastadda. De trivdes med det. Gästerna flydde.

Jag träffade henne för en lång intervju. Hon hade en kikare runt halsen, hon spanade efter fåglar på de kuster hon älskade (”Havet, havet” hette en roman) men tittade också på älskande par, hon medgav glatt att hon var en voyeur. Hon lärde mig att strandskata heter oystercatcher på engelska.

Hennes metaforer för liv och död är vattenburna – liksom Virginia Woolfs (”Vågorna”). Båda samlade på snörstumpar, avbrända tändstickor, rostiga gem, trasiga cigarettmunstycken. Det berättar Virginias man Leonard.

Annons
Annons

Iris var erotiskt vidlyftig, en lång relation med Elias Canetti bland flera. John och hon nöjde sig med smek och kiv och ramsor likt femåringar kvar i barndomens kungarike. De inledde sin historia med att simma i Themsen och slutade där: då trodde Iris att hon glömt att simma och snart kände hon heller inte igen sin man. Hon lekte med trådrullar och kiselstenar, pep som en mus och frågade ideligen ”Ska vi inte fara snart?” (i Bayleys kärleksfulla beskrivning).

Hon bars av en produktivitet som nog hindrade henne att bli en verkligt stor författare.

Pojkaktigt kortklippt, liten med kantig haka föreföll hon vara en som sett och förundrats utan att själv ha tagit del i passioner och perversioner annat än via inlevelsen. Hon fann folk i verkligheten långt mer excentriska än i romanerna, men de vågade sällan förråda sina fantasier. (Det var då, på 70-talet!)

Hon bars av en produktivitet som nog hindrade henne att bli en verkligt stor författare. Hon såg inte bakåt, läste inte om sina intrikata intriger utan skyndade vidare och vecklade in sig i osannolika melodramer. Det var som om hon cyklade i motvind uppför en backe: saktade hon farten, så vinglade hon och stannade alldeles.

På min fråga om ett tema pekade hon på rivaliteten mellan ”den sakrala och profana kärleken” – titeln på en av hennes romaner. Helst ville hon skildra passionernas inte helt utforskade kontinent. Det var litteraturens motdrag i ett samhälle som ville ha oss stabila och förnöjda.

Hennes England är en välbevarad viktoriansk ruin, ett spöklikt skratt mellan nuets spruckna väggar, en desperat glimt av nederlag och glömska.

Men hennes fantasibyggnad, imponerande i omfång, tycks mig föga stabil i sin blandning av realism och romantik, psykologisk analys och erotiska manövrar. Hennes England är en välbevarad viktoriansk ruin, ett spöklikt skratt mellan nuets spruckna väggar, en desperat glimt av nederlag och glömska.

Främst är hon moralist. Godheten som idé ägnade hon en skrift. Och som mänsklig uppenbarelse jagade hon den som ett sällsamt mineral, kattguld ofta, särskilt bland männen.

Jag minns henne i en Volvo vid namn Ingemar Hedenius. Den svenske filosofens nyttomoral hade gjort intryck på henne vars debutbok handlat om Sartre: ”Det som intresserar mig är vad som händer med moralen när man förkastar religionen.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons