Om Carl-Johan Malmberg fick 20 extra år skulle han aktivt ägna sig åt att hitta nya vänner. ”Kärlek kommer inte på beställning, är inget man kan önska sig. I mitt fall har tre kärlekar av fyra blivit olyckliga.”
Om Carl-Johan Malmberg fick 20 extra år skulle han aktivt ägna sig åt att hitta nya vänner. ”Kärlek kommer inte på beställning, är inget man kan önska sig. I mitt fall har tre kärlekar av fyra blivit olyckliga.” Foto: Staffan L öwstedt

”Jag omges av ruinerna av mina tidigare bokprojekt”

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg har skrivit sin nya bok ”Guldåldern” samtidigt som han kämpade med en depression.

– Nu står jag här som en 68-årig man med dåliga knän, en alltför trång bostad, med vänner men utan familj. Det gör att jag undrar om det finns någon framtid över huvud taget.

Publicerad

I många år har vi varit kolleger på SvD, det måste väl ändå påpekas inledningsvis. Jag var länge fast anställd, han var den frilansande kritiker han fortfarande är. Därmed inte sagt att vi känner varandra. Snarare minns jag ett möte när han nästan bryskt frågade: ”Vem är du?”

Hans förklaring idag är att han kanske inte kände igen mig från min bylinebild. Följt av medgivandet:

– Jag vet att många kan uppfatta mig som sträng och lite avvisande när jag inte alls känner mig sån.

En mer övergripande beskrivning av Carl-Johan Malmberg kan vara: Från början filmvetare och radioproducent. Så småningom prisad författare och kritiker. Kunnig inte bara när det gäller olika konstarter, viner och citat. Snarare en allmänt bildad man. Därtill vänfast. En gång dressyrryttare, senare flitig cyklist i Stockholms innerstad.

Nu något annat; en man som skräms av nuet – men också av framtiden.

Vårt samtal om hans nya bok inleds med det korta konstaterandet:

– ”Guldåldern” är sprungen ur en livskris.

Annons

Det började med att han fick artros i sina knän och allt svårare att gå. Den akuta handikappkänslan satte sig också i huvudet.

– Där sitter den fortfarande. Samtidigt som jag har svårt att förflytta mig vantrivs jag i det hem som jag byggt upp omkring mig; det som är fyllt med böcker och saker. Det gör att jag sedan ett par år har en stark känsla av hemlöshet. Den känslan är förfärlig.

Det väcker en sorg att mitt författarskap – ja, kanske till och med mitt liv – är över.

Den som har sett Dan Hanssons bild av Carl-Johan Malmbergs rum, lägenhetens enda, med bokstaplar som labyrinter glömmer den aldrig. Länge var detta hans skyddade bo. Nu tränger tingen på, förmörkar hans värld. Han undrar själv om det kan bero på att han fram till nyss ”varit riktad” framåt. Att han lustläst böcker men också köpt, bortåt tusentals, till sina egna verk om Blake, Yeats och Mahler.

– Nu har jag inga såna projekt längre, det som omger mig är ruinerna av mina tidigare bokprojekt.

Och det väcker en sorg?

Annons

– Naturligtvis. Det väcker en sorg att mitt författarskap – ja, kanske till och med mitt liv – är över. Det är såna känslor jag kan ha. Häromdan när jag lunchade med Per Gedin, som just skrivit en bok vid 90 års ålder och börjat arbeta på en ny, tittade han på mig med medlidande.

”Man måste skriva, skapa, för sig själv. Det är enda möjligheten. Därför var Ingmar Bergman så ofta en dålig regissör, eftersom han hela tiden tänkte på hur publiken kommer att uppleva det. Hans filmer faller sönder i lysande avsnitt interfolierade med slagg och schabloner. Vissa av hans teateruppsättningar, speciellt på senare år, var också förfärliga. Ett slags beräknande konst”, säger Carl-Johan Malmberg.
”Man måste skriva, skapa, för sig själv. Det är enda möjligheten. Därför var Ingmar Bergman så ofta en dålig regissör, eftersom han hela tiden tänkte på hur publiken kommer att uppleva det. Hans filmer faller sönder i lysande avsnitt interfolierade med slagg och schabloner. Vissa av hans teateruppsättningar, speciellt på senare år, var också förfärliga. Ett slags beräknande konst”, säger Carl-Johan Malmberg. Foto: Staffan Löwstedt

Det var inte så att du föddes gammal?

– Nej, jag var nog en rätt normal och glad liten pojke. Först i tonåren blev jag gammal. Nu gör jag en utvikning men jag kommer att återvända till saken, var lugn. För jag såg just en intervju med Leif GW Persson, en person som jag beundrar ”svårt”, om jag ska använda ett av hans egna uttryck. GW fick som liten smeknamnet ”professor Vingmutter”. Det där kände jag igen.  I tonåren fick jag plötsligt ett lyft och blev bäst i klassen, lärde mig allt. I en blandning av respekt och misstänksamhet blev jag kallad ”professorn”.

Jag har hört Horace Engdahl tala om samma sak.

– Ja, han fick också en Lidnersk knäpp som ung. Jag tror inte det är så ovanligt.

Annons

Vi möts på det stora förlaget på Sveavägen och Carl-Johan Malmberg har hörlurarna kvar runt halsen. Satt och lyssnade på Bachs Goldbergvariationer i väntan på mig. Smarttelefonen är hans nya klenod, allt finns plötsligt inom räckhåll; musik, litteratur och filmer.

Den nya boken har samma intima spännvidd.

– Jag ville ta det som finns inom mig, skriva den bok som jag i princip hade kunnat göra på en öde ö. Så blev det förstås inte, jag berättar också om möten och aktuella händelser, men utgångspunkten var det inre. Det finns en vacker rad av Goethe ”ty allt avgörs i det inre”.

”Guldåldern” inleds med dagboksanteckningen från den 7 oktober 2016: ”I drömmen hör jag en röst säga: Varje människas liv är en guldålder. Jag gör orden till mitt mantra för dagen, min sextiosexårsdag”. Sista raderna är från Östermalmshallen där han köper fisk den 28 december 2017.

Det känns som jag vandrar ut och in i mitt eget liv, där det som hände för 50 år sedan är lika aktuellt, eller mer aktuellt, än det som sker idag.

Dagboksanteckningar är förstås fel ord, eftersom de koncentreras till ett nuflöde.

Annons

– I mitt fall kan nuet plötsligt bli oviktigt. Det känns som jag vandrar ut och in i mitt eget liv, där det som hände för 50 år sedan är lika aktuellt, eller mer aktuellt, än det som sker idag. Det är en väldigt underlig känsla.

Boken ligger mellan oss, är inte större än att han kan greppa över den med en hand.

– Jag är van att handskas med väldigt stora böcker och jag har skrivit flera egna tunga. Nu kan jag ta om mitt liv och bara promenera iväg.

Vilken symbolik finns i det?

– Det är ingen symbolik, det är ett faktum.

Vart vill du gå?

– Det vet jag alltså inte.

Inför varje svar stryker Carl-Johan Malmberg sig över hårstubben, blundar. Som om han måste koncentrera sig för att hitta rätt ord, formulera dem så sanningsenligt som möjligt. Ändå hänger många samtalstrådar snart lösa. Min försäkran att jag i slutändan ska få ihop dem väcker hans protest:

– Du behöver inte alls hålla ihop det. Poängen med min bok är att när man försöker hålla ihop något, då blir det inte bra.

Det är därför, säger han, som han så fritt tillåtit sig växla mellan då och nu, det triviala och det viktiga.

Men när du började med det här projektet, vad ville du göra?

Han vänder sig direkt mot ordet projekt. Sådana var hans böcker om Blake och Yeats.

Annons

– Det här var mer ett vågspel, något jag gjorde för min egen skull. Som författare måste man fortsätta skriva, oavsett hur mycket man redan har publicerat. Vi är så beskaffade att ju mer vi skriver desto mer tycker vi oss inte ha skrivit.

Att skriva dämpar ångesten också. Effekten är inte helt obetydlig för den som tvingats datera flera boksidor från Ersta sjukhus där han varit inlagd för depression och ångestanfall. Dagar då orden, världen, krympt:

”Andas, vila, vänta, vaka.”

Man kan inte tillbringa sitt liv på en psykiatrisk vårdavdelning.

Hur mår du idag?

– Det har varit bättre, det är inte löst. Men man kan inte tillbringa sitt liv på en psykiatrisk vårdavdelning.

Att hans öppenhjärtighet kan förändra den yttre bilden av Carl-Johan Malmberg verkar han inte ens ha tänkt på. Eller bekymrat sig över. Större är rädslan att han gjort något förbjudet, i sina föräldrars ögon. Uppfostrad som han är med att man inte pratar ”om det egna”. Men när han väl började ...

– ... där kommer den kämpande Carl-Johan fram. Det finns ett underbart replikskifte i en bok av Marguerite Duras om att allt egentligen kan sägas. När någon frågar ”Vad menar du?” blir svaret ”Jo, i alla fall så långt det nu är möjligt”.

Annons

I myllret av minnen och tankar dyker en familjehemlighet upp. Carl-Johan får tillgång till ett brev från 1915, ett brev som berättar bakgrunden till hans morföräldrars skilsmässa – och hans mammas barndomsvillkor. En drivkraft till boken blev att även låta dessa röster komma in.

– På något sätt ser jag min bok som en kärlekshandling.

Han föds strax efter att hans mormor dött och skriver att han föds in i ett ”sorgehus”.

– Det är sant men det där är något jag har svårt att prata om. Jag vet heller inte hur den tragiska familjehemlighet som har att göra med otrohet, förskingring och spelberoende påverkat mig. Däremot vet jag att min mammas förmåga att berätta om saker som hänt gav mig känslan att det verkliga, och mest intressanta, livet finns i det förflutna. Den negativa sidan av ett sådant synsätt är att jag aldrig känt mig hemma i nuet.

Det som finns är bara nuet och det fyller mig med en väldig skräck.

Idag, det är han själv som drar slutsatsen, kan han inte längre luta sig mot det som varit.

Annons

– Det som finns är bara nuet och det fyller mig med en väldig skräck. Det låter kanske tillkrånglat, men det är ett känslomässigt skifte, nu står jag här som en 68-årig man med dåliga knän, en alltför trång bostad, med vänner men utan familj. Det gör att jag undrar om det finns någon framtid över huvud taget.

Carl-Johan Malmberg
Carl-Johan Malmberg Foto: Staffan Löwstedt

Hans vän Martina Lagercrantz ställde frågan om han kanske skrivit färdigt.

– Jag blev inte ett dugg sårad av hennes tanke. Häromdan fick jag mejl från en person som läst ”Guldåldern” och skrev: Fler böcker av det här slaget. Det var ett av de mest hånfulla mejl jag fått. Herregud, en sån här bok skriver man once in a lifetime, om ens det.

Frågan jag förstås kan ställa är om jag ägnat mig åt ett andrahandsliv som en ersättning för det verkliga livet.

För mig låter det som ett uppskattande mejl.

– Min reaktion blev ilska. På 18 år har jag skrivit tio böcker, och inte vilka böcker som helst. Kan det inte räcka nu, kan jag inte få vila?

Hade det inte varit värre om någon sagt att du borde sätta punkt.

Annons

– Absolut. Det hade varit ännu värre.

Han har byggt sitt liv runt konst, teater och musik. För honom handlar det inte om bildning, säger han, utan om ”starka formella skapelser av mänskligt liv”, fiktiva världar som han haft förmågan att både spegla sig i och berika sig genom.  

– Frågan jag förstås kan ställa är om jag ägnat mig åt ett andrahandsliv som en ersättning för det verkliga livet. Att konsten blivit ett substitut för kärlek, familjeliv. Men när jag ser mig omkring i kulturvärlden, inte minst i dessa dagar där äktenskap och föräldraskap sargas väldigt hårt, ser jag haverier av en annan art än dem jag behövt uppleva.

I hans bok finns en tes att Jean-Claude Arnault använt sin hustru Katarina Frostenson som lockbete; ” han har spelat på kvinnors fascination för Frostenson, som ideal och modell att efterlikna: begärstriangeln subjektet, objektet, modellen, så enastående beskrivet av René Girard i hans bok ”Deceit, Desire, and the Novel”.

Att ligga med Jean-Claude var nästan som att ligga med Horace.

Annons

– Att ha sex med Arnault har för vissa kvinnor varit ett sätt att bli delaktiga i Frostensons sfinxlika sfär. Det är naturligtvis en hypotes, men en inte alltför originell hypotes. Många som dragits till Jean-Claude Arnault tror jag också har dragits till Horace Engdahl. Att ligga med Jean-Claude var nästan som att ligga med Horace.

Horace Engdahl ingår i Carl-Johan Malmbergs egen vänkrets. Fortfarande. Punkt. Hans uppfattning om Arnault får några fler ord:

– Jag menar att han är väldigt osympatisk.

Själv var Carl-Johan Malmberg ingen flitig gäst på Forum. En enda gång höll han ett anförande där, och han hade gärna återkommit för att läsa Proust. Men han blev aldrig inbjuden. Hans egen gissning är att han blev straffad för en kritisk SvD-recension av ett förord som Katarina Frostenson skrivit. 

Han ber oss sluta där, säger att han är trött. Ett försök att trots allt knyta ihop vårt samtal är att många vänner kvarstår, att hans bok kan ses som en hyllning just till vänskapen. Känslan att vara föräldralös är kanske mer given när man närmar sig 70.

Annons

– Du säger så förnuftiga saker Karin, men mitt liv rör sig inte på förnuftets nivå. Åldrande handlar om att släppa taget, jo visst. Men parallellt finns tanken att mycket återstår, kan återtas. Det enda avslutet som finns i min bok är fiskhandlaren Görans svar på att jag har det knackigt, går dåligt ”Men du är i alla fall här. ”

”Man måste skriva, skapa, för sig själv. Det är enda möjligheten. Därför var Ingmar Bergman så ofta en dålig regissör, eftersom han hela tiden tänkte på hur publiken kommer att uppleva det. Hans filmer faller sönder i lysande avsnitt interfolierade med slagg och schabloner. Vissa av hans teateruppsättningar, speciellt på senare år, var också förfärliga. Ett slags beräknande konst”, säger Carl-Johan Malmberg.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 2

Carl-Johan Malmberg

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 2